Felet med Danmark är inte att allt de gör luktar pilsner och gammal gladporr, utan att danskarna faktiskt verkar vara stolta över att det gör det. När den gängse definitionen av det goda livet är att dricka tre mellanöl till lunch, och att ha en allmänt avslappnad attityd till allt utom muslimer finns det mycket som kan gå jävligt snett, jävligt snabbt.
Den galopperande danska rasismen har mer gemensamt med Pim Forteuyn i Holland än med det amerikanska korståget mot islam. I förgrunden står ett slags civilisationens försvar mot barbariet, men bakom det finns en ganska extrem form av småborgerlig individualism, som i kombination med inskränkthet och lokalpatriotism blir fullständigt livsfarlig. Köpenhamn blir ett storskaligt Hobsala på dekis.
Dansk konst har det inte varit mycket med sedan Asker Jorns storhetstid på 1950-talet. Om man söker igenom de viktigaste danska konstsajterna på internet hittar man ett gäng Fanta-kids ur Jackass-generationen som i bästa fall är hyfsat duktiga tekniker, men mycket, mycket sällan har någonting alls att tillföra den offentliga debatten.
Sett mot den bakgrunden framstår Jens Galschiöt som ett veritabelt geni. Han är en fantastisk skulptör, och han representerar klassiska humanistiska värderingar – som alla människors lika värde, och rätten för individen att få bestämma över sitt eget öde på riktigt.

På den internationella aids-dagen den 1/12 lanserades hans senaste verk, I Guds namn. Det är en fem meter hög bronsskulptur som föreställer en gravid tonårsflicka uppspikad på ett krucifix. Måltavlan är de kristna fundamentalister runt om i världen som bidrar till spridningen av hiv genom att bekämpa spridningen av nödvändiga preventivmedel och vettig sexualundervisning.
Angelägen konst, effektiv kommunikation, och extremt skickligt hantverk. Gott så, kanske man borde tycka. Och det hade jag nog nöjt mig med om det inte vore för pressreleasen med konstnärens egna kommentarer till verket. En anmärkningsvärt stor del av vad Galshiöt själv har att säga handlar om vad verket inte är: det är inte ett inlägg i debatten om abort eller stamcellsforskning, det är inte en generell kritik av kristendomen – ”tvärtom beundrar jag kristna som tar det evangeliska budskapet om kärlek till sin nästa på allvar /…/”
Varför skull det behöva sägas över huvudtaget? Jag menar, det är ju som om pressreleasen till Guernica skulle understryka att verket inte är ett försvar för grymhet mot hästar. Det har inte med saken att göra.
Jag borde kanske inte vältra mig i min egen gnällighet, utan istället nöja mig med att hylla vad som faktiskt är ett riktigt bra konstverk – därtill av en konstnär som definitivt har sina sympatier på rätt ställe – men det är bara något alldeles för… danskt… över alltihopa.