”Brist på psykiatriker ger långa vårdköer”, skriver Svenska Dagbladet (8/12-07).
– Situationen är allvarlig och mycket tyder på att läget kommer att förvärras ytterligare, säger Anders Printz, jurist och ansvarig för Socialstyrelsens psykiatriprojekt.
Trots att den psykiska ohälsan ökar uppgav drygt hälften av landstingen 2006 att det blivit svårare att rekrytera specialister i psykiatri. I Västerbotten har man i dag sex psykiatriker per 100.000 invånare, mot 28 i Stockholms läns landsting. Och en kartläggning som tidningen Fokus gjort visade att av tio läkartjänster var 7,5 obesatta på vuxenpsykiatriska kliniken på länssjukhuset i Sundsvall-Härnösand – i ett upptagningsområde på cirka 200.000 personer.
– En sån här situation hade aldrig accepterats om det handlat om hjärtsjukvård, säger Carl-Gustaf Olofsson, verksamhetschef på psykiatriska kliniken i Skellefteå. Vi har redan årslånga köer.
Att Stockholm framhålls som ett föredöme kan tyckas motsägelsefullt när jag tänker på den psykiatriska (icke-)behandling min far fick på sin ålders höst. Men det är alltså värre på andra håll. Och Socialstyrelsen säger sig inte veta varför så få läkare väljer att specialisera sig inom psykiatrin.
För min del tänker jag på vad Johan Cullberg skriver i sina utomordentligt läsvärda memoarer:
”Två problem som man ser i många av de verksamheter som idag drivs enligt teammodellen har säkert bidragit till läkarbristen i dagens psykiatri. Den ena är att läkaruppgifterna på sikt blivit mindre stimulerande. Doktorerna har blivit ”Mädchen für alles” och får mindre möjligheter att fördjupa sina patientkontakter, eftersom deras receptskrivande tjänster ständigt efterfrågas av den övriga personalen, som redan talat med patienten. …Det andra problemet är att unga och otillräckligt utbildade psykiatriker, som kommer till dåligt organiserade team med informella ledarskap, kan utsättas för betydande svårigheter att hävda de medicinska kraven. Om de får för lite stöd och uppbackning från sin överläkare flyr de fältet. Många går till allmänmedicinen.” (Mitt psykiatriska liv. Natur & Kultur 2007. s 205)
Den inre dynamik som utvecklas i team där många kompetenser blandas bidrar när den fungerar som bäst till att fördjupa arbetet. I andra fall söker den mer destruktiva mål. Någon återgång till den gamla modellen där läkaren leder en passiv personalgrupp önskar nog ingen. Men Socialstyrelsen bär kanske titta på mer än resursfördelningen när man funderar över problemet.
