För omkring en vecka sedan läckte Greenpeace Nederländerna omfattande information om det hårt kritiserade handels-och-investeringsavtalet mellan EU och USA, TTIP (The Transatlantic Trade and Investment Partnership), som verkar bekräfta motståndarnas värsta farhågor – att detta är ett avtal som värnar storföretagens rätt, inte de folkvalda regeringarnas.

En stor del av protesterna har hittills berört det som kallas för ISDS (Investor State Dispute Settlement), som skulle ge företag rätten att stämma stater som inför lagstiftning som påverkar investeringar negativt. Förslaget har omformulerats något, men har enligt dokumenten i princip samma konsekvenser för staterna ifråga. För hur kommer detta att påverka nya lagar som rör allt från folkhälsa till arbetsrätt? Och hur tänkte man hantera skillnader i regelverken vad gäller områden som livsmedelssäkerhet, klimatförordningar, jordbruk? Det var bristen på insyn som till slut fick Greenpeace Nederländerna att agera.

När den brittiska tidningen The Independents korrespondent John Hilary frågade Cecilia Malmström (L), EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor, om varför hon och andra politiker propagerar för ett avtal som så många i civilsamhället motsätter sig ska hon ha sagt: ”Jag får inte mitt mandat från det europeiska folket”. På det vill man ju ställa frågan: vems intressen är du i sådana fall utvald att representera?

Många hoppas nu på att Greenpeace läcka kommer att bli dödsstöten för TTIP. Jag är nog mer cyniskt inställd – EU-kommissionen har tagit fram hela sin arsenal av slagord, från ”valfrihet” till ”tillväxt”, och verkar inställda på att få igenom avtalet. Däremot hoppas jag att läckan avslöjar TTIP för vad det är: ett nyliberalt projekt, ett sätt att öppna upp sig mot väst på, samtidigt som man rent konkret stänger ner sig mot resten av världen, och ett kapitalets triumf över demokratin.

Jag ser fram emot nästa läcka.