Från Kanada till Filippinerna, Sydafrika till Färöarna – överallt har folk de senaste veckorna visat sin solidaritet med de plågade människorna i Gaza. Israels angrepp har väckt global vrede, på ett sätt som skiljer sig från många andra krig och tragedier. Varför?
Ett skäl är det som Pierre Schori framhäver i en artikel i ETC: ”Det är uppenbart att Israel denna gång har gått över en gräns. Israel är den enda medlemsstaten i FN som i modern tid upprepat har angripit FN:s personal och byggnader”. Men det faktum att Israel kan göra så – inte bara med acceptans, utan assistens, från ledande världsmakter – är i sig en indikation på den israeliska ockupationspolitikens särskilda plats i den globala världsordningen.
Det blir särskilt tydligt när man betraktar staten Israels ivrigaste stödtrupper idag: högerpopulistiska och nyfascistiska grupperingar. I Norge har Fremskrittspartiet varit ledande i sitt aktiva stöd till Israels massaker. Dansk folkeparti förklarar att så många fler palestinier dödats med att Israel är ”duktigare på att ta hand om sin befolkning”. Den italienska ytterhögern har fördömt muslimska protester som ”provokationer”.
Det högerextrema belgiska Vlaams Belang – som inhyst öppet antisemitiska strömningar och förintelseförnekare – har deklarerat sig som ”Israels starkaste försvarare”. Företrädare för brittiska BNP – arvtagare till nazistpartiet – hyllar attacken som en ”’desinficerande’ process varigenom Israel tvingats sterilisera områden med stöd för radikal islamism”, och säger att Israel utgör ett ”exempel för oss alla”.
Det finns en funktionell kontinuitet mellan det passiva eller entusiastiska stödet till europeisk 1930-talsfascism och stödet till det israeliska våldet idag. Den illa dolda beundran för Israel finns inte där trots folkrättsbrotten och egenmäktigheten – utan just därför. Det är en hierarkisk hackordning – principen om att överhet är rätt och våldet som upprätthåller ordningen därmed gott – som instinktivt attraherar. Och när islamofobin fått en viktigare roll som maktens hjälpmedel, har också synen på Israel som västerländskt ljus i det muslimska mörkret fått större plats hos högerkrafter runt om i världen.
Det innebär samtidigt att Gaza lever överallt – blir inrikespolitik. Sverigedemokraterna har polisanmält Mikael Wiehes nya version av ”Stoppa matchen!” som ”uppvigling”. Fredrik Malm från kravliberala folkpartiet ”tvivlar på att Israel bombar annat än militära anläggningar”. Den antifacklige Timbro-adepten Fredrick Federley ser det palestinska motståndet som ”mördande hundar”. Och Dilsa Demirbag-Sten använder massmordet som tillfälle att slå larm om ”den nya islamofascismen”.
Det här är en strid som står också om det svenska samhället: Om det ska bli alltmer okej att behandla folk som är eller tas för att vara muslimer som trakasseringsbara andra klassens medborgare. Därmed också om vi ska bygga drivhus för en allmänt reaktionär samhällsutveckling. Den grällt uppmålade ”muslimska faran” ger makthavarna friare händer att inskränka medborgerliga fri- och rättigheter. Etnifieringen av samhällsproblemen breddar möjligheterna att angripa allmän välfärd och klassbaserad organisering.
Uppställningen i synen på massakern i Gaza pekar mot de stora politiska linjerna i vår samtid – den koloniala människosynens åternormalisering, islamofobi som den dominerande formen av rasism, och inte minst borgerligt liberala krafters ”förbruning”. Det är vad en relevant vänster måste förhålla sig till. Som läkaren Mads Gilbert skrev i sitt världsberömda solidaritetsrop från Gaza: ”Vi lever i historieboken nu – alla”.
