Ibland får man se sin egen verklighet belyst från ett oväntat håll. Det kan vara att en främling beskriver något som du varit med om tusen gånger och uppfattar som rutin, som inget särskilt, men genom den andres ögon och beskrivning upptäcker du det du inte tänkt på.
Konst i alla dess former har den uppgiften, tycker jag. Att synliggöra, blottlägga och vrida på verkligheten så att vi som tar del av den måste fundera på vilka vi är, var vi befinner oss eller varför något är som det är.

Jag fick en sådan upplevelse för någon dag sedan när jag gick på en utställning med verk och installationer av kinesiska konstnärer. Jag hade inga baktankar, eller föreställningar om vad jag skulle möta, men redan i trapphuset blev jag stående för att lyssna på en bandupptagning med en av konstnärerna: Chu Yun som 1984, sex eller sju år gammal, inför sin skolklass hetsigt berättar varför han vill bli en kommunistisk hjälte. Hans barnröst skrek mellan betongväggarna medan jag läste den svenska texten på väggen. Det kändes helt surrealistiskt. Jag blev lyft ur min egen tid och verklighet, hamnade någonstans jag aldrig varit. I entrén sedan fanns kalligrafi och en kinesisk trädgård, vilket bara förstärkte den exotiska känslan. Jag vandrade runt, tittade och kände att det var en värld jag aldrig sett.
Och så plötsligt klev jag rakt in i Cao Feis verk: Utopiafabriken. Jag blev fast därinne säkert 40 minuter.

Jag som i hela mitt liv arbetat på en massa fabriker, som skrivit tre böcker om arbetare, som tycker att det jag håller på med är att göra osynliga arbetare synliga. Jag blev helt tagen av bilderna inifrån Osramfabriken. Först fick jag åka på det löpande bandet, jag blev själv en lampa, ett lysrör. I rasande fart visades hela produktionen. Sedan kom en lite långsammare film med människorna vid maskinerna, hur de stod och arbetade, hur de skyndade sig i ett djävulskt ackordstempo att göra de futtiga moment de var satta att utföra. Sedan kom ytterligare en kort film, en långsam drömsekvens, som visade olika arbetare, fortfarande inne i fabriken, men nu i sina drömmar.
En flicka dansade balett bland ställagen och truckarna, en kvartsbas rörde sig likt Michael Jackson, jag stod som slagen i skallen och bara såg. Och jag såg mina egna arbetskamrater, både på Scania i Södertälje och på SSAB i Luleå.
Jag såg mig själv, både där jag varit och där jag var.
Om ni kan, gå till Bonniers konsthall och se Skimrande vita nätter, den är kvar till 21 december.