Vilket är det farligaste djuret i världen?
(paus för eftertanke…)
Det är nu det är tänkt att barn under fem år ska säga ”Lejon!” eller ”Krokodil!”, eller möjligen ”Flodhäst!” om de är lite luriga, varefter någon förnumstig intendent på Naturhistoriska museet ska säga ”Det är faktiskt människan!”.

I den gamla fina traditionen har nu sociologiprofessorn vid Liverpool University, Chris Duncan, tagit fram nya fakta om den medeltida pesten som utplånade stora delar av Europas befolkning. Enligt The Guardian var det inte alls ”råttans fel”, utan… just det, människan!
Råttor är inte äckliga smittospridare, hajar inte besinningslösa mördare, krokodiler goda mödrar, kiss är det renaste som finns och cigarettaska är jättebra för blommorna… för att inte tala om gödsel, bajsa gärna i krukväxterna!
Jag har aldrig riktigt fattat vad alla dessa klyschor är tänkta att åstadkomma? I vilket avseende är det viktigt att förklara för barn att de är ”farligare än krokodiler”? Vill vi att de ska ta en brottningsmatch med en eller? Eller, för den delen, att de ska tvätta händerna med urin?
På sätt och vis är många av de här standardfraserna mer irriterande än riktiga fördomar. De sägs i någon slags missriktad välvilja att förstå sig på världen, och att inte ta saker för givet, men samtidigt är de uppenbart tramsiga. Lättpaketerad livsvisdom utan innehåll.

Hur komplicerat kan det vara att förstå att människor åstadkommer större miljöproblem än krokodiler, att urin i nödfall kan användas för att desinficera sår, eller att människor har en minst lika goda förmåga att sprida pestvirus som råttor och det inte är någons ”fel”?

Hur svårt kan det vara att säga de sakerna utan gosiga omskrivningar med odefinierade värden som ”renast”, ”farligast” och ”inte alls ond”?