Den gångna veckan har Kyrkornas Världsråd ägnat åt bön för fred i Palestina och Israel. Det hade varit fantastiskt om konferensen hade krönts med ett fredsavtal värt namnet. Så blev det inte eftersom palestinierna inte ens fanns i åtanke när Israel tecknade ett avtal med diktaturerna Förenade Arabemiraten och Bahrain, under USA:s överinseende. Epitetet fred hade enbart klistrats på för att skänka glans åt avtalet som snarare är ett affärsavtal och av en del bedömare i huvudsak ses som ett avtal om vapenhandel.

Vad folket i de båda berörda gulfstaterna tyckte om avtalet är det nog ingen som vet. De är sannolikt inte tillfrågade.

Under inledningen av böneveckan från det heliga landet sade en av prästerna: ”de mäktiga och rika tecknar affärsavtal för att bli rikare och starkare och kallar det ändå fredsavtal”. Och det var just det som skedde ett par dagar senare. Palestinierna upplevde det som ett svek och var givetvis besvikna, även om de är luttrade.

Även en del israeler höjde på ögonbrynen och undrade vem de slöt fred med. Vi har aldrig befunnit oss i krig med de här två gulfstaterna, inte ett skott har avlossats, ”så varför ett fredsavtal med just dem?”, undrade de. Vad folket i de båda berörda gulfstaterna tyckte om avtalet är det nog ingen som vet. De är sannolikt inte tillfrågade.

Den drygt 70-åriga konflikten mellan Israel och Palestina är väl känd. Men ett slut på den kräver för det första ett slut på ockupationen, ett slut på bosättarnas stöld av palestinsk mark i och med de illegala bosättningarna, samt ett slut på apartheidpolitiken. Ett slut på allt det som Israel ser som normalisering i förhållande till Palestina, men som är solklara brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Med det avklarat kan det bli tal om fredsförhandlingar och i bästa fall en rättvis fred. Det skulle bli ett historiskt fredsavtal värt namnet och den gryning för Mellanöstern som president Trump nu alltför tidigt skroderar om.