– Om man korsade gränsen så sköt de.

Alla i klassen har sett våldsdåd under sin uppväxt, och flera har fått familjemedlemmar mördade.

– Min morbror blev ihjälskjuten inför min kusin. De dödade honom därför att han slutade betala skyddspengar för sin bilverkstad, säger Brandon Ramirez.

Jennifer Mata tar vid:

– Nu känns det tryggt här. Vi går själva till skolan och ser barn som leker ute, som vi aldrig kunde göra. Jag hoppas att det aldrig blir som förr.

Hon drömmer om att bli den första i sin familj att studera vidare, nu när det går att ta sig till universitetet.

Jefferzon Moran räcker upp handen:

– Fast om presidenten blir bortröstad och någon annan blir vald kan han släppa ut alla fängslade gängmedlemmar, och då hämnas de på oss alla.

Den 27 mars 2022 infördes undantagstillstånd i El Salvador för att återta kontrollen över landet från de kriminella gängen. Sedan dess har 88 000 människor fängslats misstänkta för att tillhöra kriminella grupperingar, utan konkret brottsrubricering, tillgång till advokat eller kommunikation med omvärlden. De flesta av dem har ännu inte ställts inför rätta och ska dömas i massrättegångar.

De kallas ”terrorister” och ”avskum” av president Nayib Bukele, som skryter i sociala medier om att de får knappa matransoner, att de ”aldrig någonsin” ska släppas ut och att han struntar i kritiken från bland andra Amnesty och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter.

Själv kallar han sig ”världens coolaste diktator”. Han sköter sin kommunikation via plattformen X, har infört Bitcoin som officiell valuta vid sidan av den amerikanska dollarn och driver en liberal ekonomisk politik. Han är världens just nu populäraste statschef med mellan 70 och 80 procents stöd i opinionsundersökningarna, och pekas ut som förebild av politiker på andra håll i regionen.

– Förr var vi alltid rädda. Nu är jag bara rädd när polisen stoppar mig, frågar efter id-kortet och kollar under skoluniformen efter gängtatueringar. Jag är rädd att de ska gripa mig, säger Brandon Ramirez.

Familjemedlemmar och bekanta till flera av eleverna har fängslats utan förklaring under undantagslagarna. Alla i klassen har blivit vana vid att polispatruller stormar deras hem och letar efter gömda gängmedlemmar.

Samma fattiga områden som tidigare var mest utsatta för gängvåldet är de hårdast drabbade under undantagstillståndet. Samtidigt är det de som gynnas mest. Gränderna som förr låg öde är fulla av liv: butiker, snabbmatstånd, lekande barn, människor som strosar hemåt på kvällen utan brådska.
På husväggarna har gängens symboler målats över, men skottmärkena är kvar, allra flest i M-gränden där gränsen gick.

En av få som kunde röra sig mellan de båda gängens områden var barnens lärare och ordföranden i byalaget, 61-årige Pedro Rojas (bilden). Därför fick han uppdraget att öppna en filial till skolan i den nedre delen av byn när eleverna därifrån slutade komma.

Redan första dagen kom en ung kille och räckte över en telefon. En röst sa till Pedro Rojas att han skulle betala 300 dollar i månaden för beskydd, precis som alla andra näringsidkare.

– Jag blev rasande men besinnade mig och sa att jag skulle prata med min chef, minns han.

Efter ett möte med skolledningen meddelade de familjerna att filialen måste stänga eftersom de inte kunde gå med på att betala skyddspengar. Ett par dagar senare blev Pedro Rojas hejdad av en man på grönsaksmarknaden. Han ville ha svar angående pengarna.

– Jag kände igen honom. Jag sade att det han kallade skydd innebar att hans brorson och andra barn förlorade sin rätt till utbildning och jag förlorade jobbet. Jag tilltalade honom med respekt, men var tydlig. Efter en timmes samtal lovade han att inte störa oss mer.

Det tar tid för invånarna att vänja sig av med att alltid ha gängens gränser och våld med i beräkningen. I fjol arrangerades en fotbollsturnering för att ena byn.

– Det blev massor av problem, säger Pedro Rojas.

– Vi skulle ta alla beslut enhälligt men kom aldrig fram till något. När vi röstade kände sig minoriteten överkörd. Samma problem finns överallt. Vi är inte vana att besluta fritt.

Trots allt blev turneringen av, och nu har representanter för byns båda delar samlats efter jobbet i en stängd förskola för att bestämma reglerna för nästa turnering.

– Punkt ett: Förbandslåda, läser en man i badtofflor och shorts från dagordningen.

Ska lagen ha varsin, eller ska en gemensam köpas in? Männen argumenterar som om det gällde livet.

Spelartröjor – ska några siffror, som 13 och 18, förbjudas?

Spelplan – ska alla matcher spelas på den stora, bra planen i nedre delen av byn, eller varannan på den lilla planen högst upp?

– Jag tycker det är viktigt att spela på båda. Det är en övning, ett bevis på att vi alla kan röra oss fram och tillbaka över gränsen, säger Pedro Rojas.

Turneringen är också en övning i demokratiskt, transparent, regelbaserat beslutsfattande. Motsatsen till gängens ”därför att jag säger det” uppbackat av våld.

– Det finns inga offentliga insatser för att rehabilitera vår mentala hälsa. Precis samma fel begås som efter inbördeskriget, säger Pedro Rojas, som tillbringade sin ungdom under konflikten som varade mellan 1979 och 1992. Han fortsätter:

– Bukele har investerat i Latinamerikas största fängelse. Löser det problemet? Nej, det som behövs är utbildning, hälsa, sammanhållning i samhället. Möjligheter, framtidshopp.

Ibland känner han att frustrationen driver honom till vansinne.

– Min terapi är att tjäna mina medmänniskor. Det håller mig frisk. Och vid liv – om jag har lyckats nå den här åldern så måste jag ha gjort något bra.

Den nedre, ”bra” fotbollsplanen består av både gräs och grus och en hel del pölar. Ena långsidan saknar delar av stängslet mot den täta, buskiga skogen. Brisen från dalen, lugnet och utsikten drar besökare på eftermiddagarna.

– Det tog tid innan jag vågade gå nedför huvudgatan hit. Rädslan sitter kvar i våra kroppar, säger Lucía Reyes, som äter glass vid sidlinjen med sin lilla systerdotter och en vän.

Sedan undantagstillståndet infördes meddelar hon alltid någon vart hon ska och delar sin plats från mobilen. Alla hon känner gör likadant.

– På så sätt märker någon om man försvinner. Helt vanliga människor har ju blivit gripna utan anledning. Vi har vunnit mycket, men vi har också förlorat våra rättigheter.

Att godtyckliga gripanden förekommer, särskilt i utsatta områden, är väl belagt. Statens egen ombudsman för mänskliga rättigheter dokumenterade 400 fall de första nio månaderna med undantagslagarna. Enligt människorättsorganisationer är de tusentals.

Det räcker med att någon misstänks tillhöra ett kriminellt gäng för att personen ska gripas. Jorge Panameño, som förr jobbade på underrättelseenheten på en polisstation i huvudstaden San Salvador, berättar att han visste precis vilka gängmedlemmarna var. Ändå kunde de sällan bindas till något brott, eftersom ingen vågade vittna.

– Så när undantagstillståndet kom delade jag ut personakterna till mina kolleger och de gick ut och tog fast dem, säger Jorge Panameño, som jobbar heltid på polisfacket sedan han fick sparken för ett år sedan.

– Problemen började när akterna tog slut. Chefen sa åt oss på morgonmötet att varje avdelning skulle gripa fem personer per dag. Vi frågade för vad, och han svarade: ”Kommer ni inte på något annat, så arrestera dem för olaga fulhet”.

Flera poliser har vittnat om liknande kvoter och om att du har uppmanats att upprätta falska, bakdaterade personakter på de gripna.

– Vi utnyttjas som ett politiskt verktyg. Den som är rädd att förlora sin försörjning ser ingen annan råd än att gripa oskyldiga, säger Jorge Panameño (bilden).

Ett stenkast från fotbollsplanen i Las Cañas öppnade Juan Carlos Escobar sin kiosk som vanligt morgonen den 14 juli 2022. En polispatrull stannade utanför och bad honom följa med för att svara på några frågor.

Väl på stationen fick han veta att han var gripen misstänkt för att tillhöra en kriminell gruppering, och belades med hand- och fotbojor.

– Hjärnan började gå på högvarv och jag kände ett tryck över bröstet. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle hända mig, minns Juan Carlos Escobar.

Mellan kunderna som köper godis och portionspåsar med schampo berättar han hur han fördes direkt till Ilopangofängelset sittande på golvet i en lastbil full av fångar.

– Där rakade de av oss håret och klädde oss i vita fångkläder. Vi var kanske 200 i en cell för 50 med järnsängar utan madrasser. Första natten sov jag stående och sedan på golvet, vi turades om. Alla jag träffade där inne var vanliga civila utan gängtatueringar.

Tre gånger om dagen fick fångarna bönor med ris. Vattenransonerna var på någon deciliter och många svimmade i hettan. De berättade för varandra om sina liv och ibland kom en präst och bad med dem. Då fick de också veta dagens datum.

Då och då fick någon ett paket med hygienprodukter, lite extra mat och näringstillskott som familjerna kan köpa av fängelset.

– När första paketet kom kände jag en enorm lättnad över att någon visste var jag var. Ingen hade ju sett när de tog mig. Sedan tänkte jag bara på att de måste släppa mig någon gång, jag har ju aldrig varit inblandad i något. Jag uppförde mig väl för att slippa få stryk av vakterna.

Den 14 december 2022 släpptes Juan Carlos Escobar. Hans mor och tioårige son kom och hämtade honom, avmagrad och medtagen. Liksom andra fångar har han inte fått någon ursäkt eller ersättning för halvåret i fängelse.

– Det är orättvist men jag kan inte göra något åt det, bara hoppas att det inte händer igen. Gudskelov har jag slutat drömma mardrömmar om att jag är tillbaka där inne, säger han.

Trots allt stödjer han undantagstillståndet.

– Landet är säkrare och vi har alla fått det bättre. Det är mer folk ute, jag säljer mer och vi slipper vara rädda att bli dödade. De borde bara vara lite mer noga med vilka de burar in, säger han.

Under det senaste året har antalet gripanden planat ut, och över 10 000 av de 88 000 gripna under undantagslagarna har släppts. Deras vittnesmål inifrån fängelserna till medier och människorättsorganisationer stämmer väl överens med Juan Carlos Escobars.

Hans mor Elena Dealas betalar fortfarande av lånet hon tog för att betala en advokat.

– Jag vet inte om det gjorde någon skillnad. Han visste inte ens när min son skulle friges, det fick vi veta av bekanta som såg hans namn på en lista vid fängelset, säger hon.

De vet fortfarande inte exakt vad Juan Carlos Escobar anklagades för, bara att det fanns en anonym anmälan.

– Alla här vet att min son har varit fängslad, men ingen pratar om det. Människor är beredda att offra oskyldiga för att majoriteten ska få det bättre. Även om folk är rädda att själva bli drabbade är de ännu mer rädda för att gängen ska komma tillbaka.