PORTO ALEGRE Den sprakande och kraftfulla smältdegeln som World Social Forum utgör firade sitt femårs jubileum i födelsestaden Porto Alegre, Brasilien.
En gigantisk öppningsmarsch samlade över 200 000 demonstranter där kampen mot den ”nord-amerikanska” imperialismen tog en stor plats jämte kraven på en total skuldavskrivning och privatisering av allmän egendom. Marschen avslutades på amfiteatern Porto do Sol där bland andra Manu Chao uppträdde.
Forumet har vuxit till oanade proportioner från första årets ungdomscamping med 3 000 deltagare som låg vid sidan av, placerades årets ungdomscamping i hjärtat av World Social Forum med sina 25 000 deltagare. WSF – dess organisatörer och deltagare – har erövrat ett enormt självförtroende.
Antonio Martins från Attac i Brasilien är en av de organisatörer som varit med från början. Han kommer ihåg det första forumets kaotiska optimism och den hårda kritiken mot elitism efter andra forumet. När Flamman intervjuade honom efter det tredje forumet sade han att man lyckats skapa en enorm folklig festival, men att de politiska diskussionerna inte längre gick framåt. Det tycks som om forumet rör sig framåt i pendelsvängningar. Nu är det just de politiska diskussionerna som varit forumets styrka, samtidigt som forumet är ”närmare deltagarna”.
– I och med att vi valt att byta det katolska universitetets (PUC) luftkonditionerade lokaler mot dammet nere vid havet, där vanliga människor rör sig, har vi skapat en folklig mötesplats där alla kan delta, även de många som känner att universitetet många gånger är en plats för eliten och ett ointagligt tempel.
På ett forum där deltagare både vill anordna sina egna möten och samtidigt kräver att konkreta resultat skall nås finns en motsättning mellan pluraliteten eller mångfalden och behovet av gemensamma aktioner. Hur kan det kombineras?
– Vi har börjat lösa det genom att etablera en process som sammanför organisationer och lägger tyngd i att få människor från olika grupper och rörelser att jobba ihop, säger Antonio Martins.
Under forumet lanserades flera kampanjer som ett resultat av den nya processen. Det handlar om kampanjer kring vatten som en social rättighet, nya initiativ för skuldavskrivning, rättvis handel och motstånd mot WTO.
En del av den nya metodologin är just självorganiseringen av forumets aktiviteter som organiseras och drivs av de deltagande organisationerna. Man har tagit bort den hierarki som tidigare funnits mellan olika aktiviteter. Istället har man inrättat elva terränger (teman) kring allt från ”Sociala kamper och demokratiska alternativ – mot nyliberal dominans” till ”Fred, demilitarisering och kamp mot krig, frihandel och skuld” där man samlat de olika diskussionerna och gett möjlighet att under sista passet ha nätverksbyggande och konkreta förslag.
Diskussioner som också utvecklats till sin karaktär från att enbart vara en kraftig kritik av nyliberalismen till formulerande av alternativa agendor och idéer för att bryta nyliberalismens grepp.
En annan inte obetydlig seger för World Social Forum är utvecklingen till att vara centrum av den politiska utvecklingen och sätta World Economic Forum i Davos i pereferin.
– Davos är överspelat, det existerar inte längre. Idag är det de som är motmötet till World Social Forum. De behöver sina Hollywoodskådespelare för att överleva.
ETT PROGRAM FÖR HELA RÖRELSEN
Alla var inte överens om ”Porto Alegre Consensus”
Det femte sociala världsforumet är över. Ett forum där organisatörerna medvetet försökt utveckla processen – och som överraskat både genom den alltjämt växande attraktionskraften och antalet deltagare. Men inte minst genom nya initiativ för att formulera politiska krav och nå genomslagskraft.
Det började med Global Call for Action Against Poverty. Under forumets första dag lanserade ett hundratal sydbaserade organisationer ett upprop för att sätta press på världens ledare – tillsammans med Brasiliens president Lula da Silva.
Uppropet blev i praktiken den budkavel Lula bland annat förde med sig till World Economic Forum i Davos. Precis som för två år sen inledde den inrikespolitiskt pressade Lula med att ta avstamp i Porto Alegre och sedan bege sig till Davos.
Utöver kraftigt ökat bistånd kräver uppropet bland annat total skuldavskrivning för världens fattigaste länder, stopp för den rika världens exportsubventioner och dumping, och att gemensamma välfärdstjänster ska försvaras mot internationella påtryckningar att privatisera och avreglera.
I Davos har det fått stöd av allt från Bono och Fria fackföreningsinternationalen till Storbritanniens och Frankrikes finansministrar. Lula lyckades också pressa upp initiativet på G8-ländernas dagordning inför sommarens toppmöte i Skottland
– Uppropet utformades i Sydafrika för en tid sedan. Man kan se det som en känga till den rika världens ledare att lägga manken till för att uppnå FN:s milleniemål. En bred allians här på forumet, med sin bas i syd, lanserar sina krav – tillsammans med Lula. Man presenterar sin syn på millenniemålen, tar spjärn mot dom, tydliggör och skärper dom, säger Hans Abrahamsson, Attacmedlem och freds- och utvecklingsforskare, som under forumet arbetat med ett antal ”konfrontativa dialoger” mellan rörelserepresentanter och IMF, Världsbanken och FN.
Ännu mer överraskande – och omtvistade – är de ”Tolv punkter för en annan värld” som presenterades av 19 välkända aktivister, akademiker och nobelpristagare, däribland Bernard Cassen, Walden Bello, Ignacio Ramonet, Immanuel Wallerstein, Samir Amin, Eduardo Galeano och José Saramago. Initiativet har kallats ”Porto Alegre Consensus” och är enligt initiativtagarna vad man hoppas kan bli utgångspunkten för en slags basal plattform för den globala rättviserörelsen, med bred förankring bland forumets deltagande organisationer och aktivister.
– Det är ett kontroversiellt och spännande initiativ. Tillsammans med Global Call for Action Against Poverty pekar det på att flera stenar nu håller på att sättas i rullning, säger Hans Abrahamsson.
Tolvpunktsprogramet innehåller en rad numera välkända delar: skuldavskrivning, tobinskatt, bekämpning av skatteparadisen, rättvisa handelsregler, utlyftande av välfärdstjänster ur Gats-avtalet, livsmedelssuveränitet – bland annat i form av skyddsmöjligheter mot importflöden och exportdumping. Men också förslag när det gäller rätten till arbete, hållbar utveckling, militärisering, rasism och diskriminering.
Och ett reformförslag för FN och det multilaterala systemet , med krav att IMF, Världsbanken och WTO underläggs FN:s beslutsordning – och att FN:s högkvarter flyttas från New York till ett land i syd.
Och så en utsträckt hand till den internationella fackföreningsrörelsen – genom krav att ILO:s fackliga rättigheter lyfts in i WTO och handelsavtalen.
– Det är en fingertoppskänslig lista. Men det är långt ifrån okontroversiellt. Det har sen länge diskuterats hur man kan driva forumprocessen vidare, utan att ge avkall på forumets principer och betoning av mångfald. Initiativtagarna till tolvpunktsprogrammet menar att tiden har blivit mogen för det här steget – en ”Porto Alegre Consensus”. Men de har också understrukit att det handlar om deras egen tolkning, ingen gemensam forumdeklaration, säger Hans Abrahamsson.
Tanken om en ”Porto Alegre Consensus” är inte ny. Franska Attacs Bernard Cassen lyfte idén för ett år sedan, och liknande tankegångar har legat i luften en längre tid. Men det har också förts en intensiv debatt huruvida en gemensam – om än basal – plattform verkligen är rätt väg att gå, och hur omfattande och detaljerad en sådan plattform i så fall kan vara utan att riskera forumprocessen och den framväxande globala rörelsens mångfald och bredd.
Initiativet vållade också snabbt uppståndelse. Några gemensamma deklarationer å forumets samtliga deltagares vägnar är inte tillåtet enligt dess principförklaring.
Francisco Whitaker, en av forumets grundare och ivrig förespråkare av dess nuvarande karaktär av rum och öppen mötesarena, betonade i en kommentar att det endast handlar om en av hundratals deklarationer, och att det, trots initiativtagarnas tyngd, inte innebär att det skulle råda någon konsensus kring tolvpunktsprogrammet.
Tillsammans med Cândido Grzybowski, en annan av forumets brasilianska grundare, avböjde Whitaker en förfrågan att stödja initiativet.
– Innehållet i det här förslaget är alldeles utmärkt. Jag tror att 80 procent av forumets deltagare håller med om det. Men det som omöjliggör initiativet är metoden för hur det tagits fram och presenterats. Det går emot själva grundandan för forumet. Alla förslag och initiativ är lika viktiga här, inte bara de från en grupp intellektuella, även om det handlar om mycket kända och betydelsefulla personer, kommenterade Grzybowski.
Debatten lär fortsätta. Inte minst när världsforumets internationella råd träffas senare i vår för att utvärdera forumet och planera för framtiden. Både Whitaker, Grzybowski och flera av tolvpunktsprogrammets initiativtagare är medlemmar i rådet. En sak är emellertid säker. Lanseringen av initiativet har både konkretiserat och satt diskussionen om någon form av gemensam agenda på sin spets.
Det lär heller knappast ha kommit som en överraskning för initiativtagarna att deras förslag är kontroversiellt. Tvärtom kan man gissa att det varit noga övervägt. Forumets utveckling och balansgång mellan mångfald och konkretisering fortsätter – och upphör inte att förvåna.
