Det törstas efter kostnadseffektiv kreativitet att smacka upp på publika fasader som behöver snabbgentrifieras, både från privat och offentligt håll. Konstnärers löjligt lågt arvoderade insatser kan göra stor skillnad per kvadratmeter. Men när det beställda fräckt nog visar sig vara just konst, blir det tvärstopp och censur. På kort tid har vi sett två oroande incidenter, båda tecken på ett samhälle som blir allt ängsligare för att utmanas. ”Lustigt” nog är det feminism och fredsbudskap som uppfattats som störande av ordning.
Mitt i ett möte ser jag konstnären Carolina Falkholts namn på mobilskärmen. Jag ber att få ringa upp. Hon messar: ”Dom försöker stoppa mitt verk på Roskilde. Är nästan klar men får typ inte göra klart det pga det kan väcka för starka känslor hos folk.” Carolina och jag blev vänner förra sommaren efter att jag gjorde en intervju med henne för en utställningskatalog. Vi håller kontakten och resonerar allt som oftast när hon hamnar i blåsväder med sina muralmålningar där blå- och rosaviolettskimrande öppna vulvor och styva manslemmar sätter ljus på frågor om lust, makt och våld. Senast hennes verk orsakade oro hos uppdragsgivaren var i höstas, då Trafikverket duckade att försvara hennes *God giving a fuck* i centrala Göteborg, en skrevande kvinnounderkropp som bryskt censurerades med några slafsiga drag av svartfärg. Någon ersättning för vandaliseringen fick hon inte den gången heller. Vad Trafikverket däremot fick var exakt det de ville ha, nämligen uppmärksamhet, vilket förstås är vad som med osynligt bläck står på beställningslistan när man anlitar Carolina Falkholt. För att vara rakt på sak: av menlöst dekorativa konstnärer med vagt peppiga budskap går tretton på dussinet. Nu är det alltså Roskildefestivalen som velat krydda upp sin medelålders image med lite kulturellt kapital och kvinnokraft. Falkholts svar blir en anklagelse riktad mot festivalen och alla andra festivaler, där kvinnor i skydd av mörker och allmän ”frisinnad” moralisk upplösning, utsätts för sexuella övergrepp. Kanske är det deras första sexuella erfarenhet, kanske är de minderåriga. Ovanpå en gigantisk magentafärgad vagina har hon beskrivit minnet av en grov våldtäkt som ägt rum på platsen tjugofem år tidigare. Texten är tät, suggestiv och detaljerad. Betraktaren måste aktivt läsa den för att ta del av berättelsen. Jag ringer upp: ”Men vad i helvete?”, undrar jag. Svaret hon fått av arrangörerna är att texten är för stark, att den kan få människor med liknande erfarenheter att må dåligt och att de tyvärr inte har resurser att ta hand om ledsna kvinnor. Den måste tas bort eller täckas över. För att travestera Edith Södergran: De efterlyste ett starkt feministiskt konstverk och fick en våldtäktshistoria. De är besvikna.
Måndagen den 27 juni, skulle *All set for solidarity* ha öppnat på Sergels torg, en textbaserad utställning med verk av Sepidar Hosseini, curerad av gruppen Settings ihop med Konsthall C i Hökarängen. Dagen innan fick arrangörerna besked om att den var inställd. Stadsdelsdirektören Jesper Ackinger meddelade att budskapen på plakaten som skulle sättas upp var ”för politiska”. Nu har jag inte sett hela utställningen, som leker med valaffischens form och tonalitet, med utgångspunkten ”Vad händer om vi sätter medmänsklighet och solidaritet i centrum för våra valrörelser?” Svaret är uppenbarligen att det inte går. I skrivande stund har utställningen ännu inte öppnats och Ackingers andra uttalande ger anledning till kalla kårar: ”Det politiska uppdraget är att verka för en trygg och trivsam miljö på Sergels torg, det gör vi genom platssamverkan och att ha aktiviteter och inslag som gör platsen till en trivsammare plats, att visa och erbjuda olika former av konst är en del av det arbetet. Konst är ibland politiskt, men vi ska undvika att det uppfattas partipolitiskt, särskilt på Sergels torg och särskilt inför en valrörelse”. Om inte konsten går med på samverkan och trivsel göre sig den inte besväret. Tack för visat intresse.
