Förlaget Gleerups utbildning gav förra året ut Vietnamkriget, en rikt illustrerad 60-sidig bok. Den är översatt från engelskan och skriven av Paul Dowswell, som enligt förlaget ”länge varit mycket intresserad av Vietnamkriget”.

Minnet av Vietnamkriget är på väg att blekna hos många människor, skriver författaren, men tröstar sig med att filmer som Plutonen, Apocalypse och Rambo håller det vid liv. ”Många människor har bara en vag aning om att kriget var en tragedi för USA”, fortsätter han, och beskriver alla svårigheter som Förenta staterna och dess allierade tvingades utstå. Deras förluster, goda avsikter och besvikelser beskrivs utförligt medan den andra sidans umbäranden och avsikter försvinner i notiser.
Författaren tar sats i Dominoteorin. Förenta staterna måste hejda kommunismen. FNL i södra Vietnam backas upp av Nordvietnam, som stöds av Kina och Sovjet. Och alla är de kommunister. Till och med när antikrigsdemonstranter i New York avbildas måste författaren påpeka att de marscherar under ”det kommunistiska Nordvietnams fana” förutom att de till stor del utgjordes av hippies som brukade droger och ägnade sig åt fritt sex. Men tyvärr tvingades Förenta staterna in i ett krig som av grumliga skäl ”inte gick att vinna” och därför gick det som det gick.
Djupare än så går egentligen inte analysen. Källhänvisningar saknas.

Historien skildras helt ur amerikanskt perspektiv. Ungefär tjugofem av det trettiotal foton, som illustrerar krigsutvecklingen, visar den amerikanska sidan. Verkan av dess krigsinsatser beskrivs överslätande. Massakern i Song My var en engångsföreteelse och Agent Orange bara ett avlövningsmedel. Den vietnamesiska sidan beskrivs i osammanhängande snuttar och ofta osakligt och förnedrande. ”Viet Cong” anges som ursprunget till FNL och inte som ett öknamn som användes av den amerikanska sidan. Uppgifter om krigets sociala orsaker, den vietnamesiska sidans program, avsikter och samhällsbygge saknas helt.
Bokens dominoteoretiska helhetssyn stämmer bra överens med Förenta staternas officiella politik under kriget, som även var typisk i svensk press fram till ungefär 1963. Då började kritiska röster tränga fram och sedan Vietnamrörelsen gjort sitt under ett decennium var en helt annan och mer verklighetsförankrad syn dominerande i Sverige.
Man kan undra varför Gleerup ger ut en så förljugen historieskrivning, som till råga på allt är avsedd att användas i skolorna. Är det av ren okunnighet eller en anpassning till rådande vind i Vita huset?