Den ideella organisationen Debt Justice har startat en kampanj i det syftet. Enligt Tim Jones (bilden), som policy-ansvarig, har de länge varnat för att en kris som denna skulle utlösas.

– Skulderna har byggts upp under en längre tid. Sedan 2008 har de låga räntorna i det globala nord uppmuntrat privata långivare att låna ut till stater i syd. Vi har varnat för att det kommer att leda till en kris, säger han till Flamman.

Det senaste året har de stigande energi- och matpriserna, parallellt med de höjda räntorna, ställt situationen på huvudet igen.

– Alla dessa faktorer har skapat denna enorma våg av skuldproblem. Det har inte varit så här stort på 25 år.

Situationen är särskilt allvarlig i länder som Sri Lanka, där de kommande betalningarna till utländska borgenärer uppgår till hela 75 procent av statens inkomster. Landet ställde in betalningarna av flera lån förra året och anses inte kunna möta sina åtaganden detta år heller. Pakistan väntas också få svårt att klara av sin avbetalningsplan detta år – motsvarande 47 procent av statsbudgeten kommer att gå till utländska långivare.

Två andra prekära länder är Zambia, som ställde in sina betalningar under pandemin 2020, och Ghana, som gjorde likadant förra året. Debt Justice fokuserar särskilt på dessa två länder.

Historiskt påminner situationen om den kring millennieskiftet, enligt Debt Justice. Då ledde de höga skuldnivåerna till att Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) tillsatte det så kallade Highly Indebted Poor Countries initiative (HIC), eller ”Parisklubben”, och flera länder fick sina skulder nedskrivna till mer hanterliga nivåer.

Enligt Tim Jones måste något liknande ske nu.

– Kampanjen i början av 2000-talet ledde till avskrivningar av skulder till andra stater, men vi fick en lag som utsträckte den möjligheten till privata långivare. Vi vill inte upprepa det tillvägagångssättet, för den tidens problem inleddes på 1980-talet, och Världsbankens och IMF:s svar var att låna ut ännu mer pengar till det globala syd. Resultatet blev att privata långivare undslapp avskrivningar, säger han.

Enligt Debt Justice innebar lösningen på den krisen att 1990- och 2000-talet blev ett ”förlorat årtionde” i fråga om statsskulder. Det mest lyckade exemplet som brukar citeras från den perioden är Argentina, som ställde in alla sina betalningar under finanskrisen 2001 och lyckades förhandla till sig en stor skuldavskrivning.

– Men de exemplen är få, säger Tim Jones.

Men vissa menar att likheterna med det tidiga 2000-talet är överdrivna. Enligt Marina Zucker Marques (bilden), som forskar om global utveckling vid universitetet SOAS i London, är dagens situation historiskt unik.

– Dagens situation är unikt komplex. På 1980- och 90-talen stävjade man krisen med den så kallade Brady-planen som gick ut på att privata långivare skrev ned skulderna i utbyte mot obligationer med bättre betalningsgaranti, vilket gjorde det möjligt för utvecklingsländer att åter få tillgång till marknaderna. Och i början av 2000-talet gjorde HIPC-initiativet att 39 länder fick delar av sina skulder avskrivna av Parisklubben och multilaterala utvecklingsbanker, säger hon och fortsätter:

– Men nu har vi ett läge där obligationsinnehavare sitter på över 50 procent av dessa länders skuldstock. Och samtidigt har nya länder som inte ingår i Parisklubben tillkommit som statliga långivare, såsom Kina, Indien och Förenade Arabemiraten. Det är mycket mer komplext, vilket gör det svårare att lösa. Förut kunde länderna förhandla direkt med Parisklubben. I dag utgörs långivarsidan av en uppsjö olika privata och statliga aktörer, vilket gör allt svårare.

Dessutom har recessionen lett till en parallell kris inom utvecklingssektorn, vilket gör det ännu svårare för fattiga länder att mobilisera resurser för att utveckla sina ekonomier. Klimatkrisen gör det mycket svårare för dessa länder att klara av sina avbetalningar, eftersom de måste mobilisera sammanlagt över en biljon dollar i externa resurser för att leva upp till Parisavtalets åtaganden. Skuldkrisen gör det omöjligt att investera i grön utveckling. Av dessa skäl är dagens situation svår att jämföra med tidigare kriser, menar Marina Zucker Marques.

Av det skälet är det lönlöst att hoppas på en liknande lösning som den som tillämpades kring millennieskiftet, menar hon. Även Debt Justice ser det som ett orealistiskt mål.

– Skuldkampanjer runtom i världen vill ha en FN-ledd institution som kan hantera dessa problem. Men i brist på en sådan finns det juridiska vägar man kan använda, säger Tim Jones.

För Debt Justice är ett av målen att få till stånd en lagändring i Storbritannien och den amerikanska delstaten New York, eftersom det är enligt dessa lagar som privata långivare kan låna ut stora summor till fattiga länder på ockervillkor.

Det har också gett politiskt avtryck.

– I det brittiska underhuset har en kommitté tillsatts för att främja för en lagändring och flera parlamentsledamöter har anslutit sig till kampanjen, säger Tim Jones. Men Marina Zucker Marques menar att det finns andra och mer långtgående lösningar. Hon ingår tillsammans med andra forskare i projektet Debt relief for a green and inclusive recovery (DRGR). I deras rapport har de tagit fram ett förslag på hur skuldkriser kan lösas och fattiga länder befrias från nedtyngande avbetalningar.

Dels menar rapportförfattarna att förståelsen av vad som utgör en hållbar skuldnivå måste öka. IMF använder sig av en modell för att avgöra om ett lands skuldnivå är hållbar eller ohållbar. Och om det anses vara det senare måste landet inleda IMF-ledda förhandlingar med långivarna om hur skulderna kan reduceras.

– Vi måste diskutera detta med en större grupp länder. Vi beräknar att för de 61 länder vi har data om har en sammanlagd skuldbörda på 812 miljarder dollar, varav mellan 317 och 520 miljarder måste hyvlas bort, säger hon.

De utsatta länderna behöver också få möjlighet att pausa sina avbetalningar under förhandlingarna, menar Marina Zucker Marques, eftersom det kan göra att alla aktörer faktiskt kommer till förhandlingsbordet.

Kolonialismens kvarlevor och det allmänt ojämlika globala systemet gör att länder blir beroende av att ta lån på ockermässiga villkor.

De privata långivarna är i dag så stora att något krävs för att de ska delta i sådana förhandlingar, menar Marina Zucker Marques. Den viktigaste komponenten i deras förslag är därför en ny skuldförhandlingsmekanism, som kombinerar inblandning av både statliga och privata långivare.

– För det behövs en kombination av piska och morot. Vi föreslår en garantimekanism som gör att privata långivare som riskerar att inte få sina lån tillbakabetalda kan byta ut lånen mot nya obligationer med ett lägre värde, men som garanterat kommer att betalas tillbaka.

På det sättet byter långivarna risken att bli av med hela beloppet mot en garanterad utbetalning till ett lägre pris. Denna mekanism skulle kunna skötas av Världsbanken, menar Marina Zucker Marques. För henne är denna lösning en kombination av Brady-planen på 1980-talet och HIPC-initiativet från millennieskiftet. Tillsammans utgör denna kombination en mer ambitiös och långtgående vilja att åstadkomma ett mer rättvist globalt system.

Gemensamt för båda detta förslag och den kampanj som Debt Justice bedriver är dock att ingen ifrågasätter systemet med belåning på internationella finansmarknader som sådan.

– Inom ramen för det rådande ekonomiska systemet kan offentlig skuld vara användbart, om skulderna hålls i landets egen valuta och pengarna spenderas på ett förnuftigt sätt. Men kolonialismens kvarlevor och det allmänt ojämlika globala systemet gör att länder blir beroende av att ta lån på ockermässiga villkor, säger Tim Jones.