Det var den 13 september som 22-åriga studenten Mehsa Amini, även kallad Jina, greps av sedlighetspolisen under ett besök i Irans huvudstad Teheran för att ha burit ”opassande kläder”. Några timmar efter att hon hade arresterats fördes hon till sjukhus på grund av hjärtstillestånd. Där avled hon efter att ha legat i koma i tre dagar. Enligt polisen ska hon ha drabbats av en hjärtattack utan att någon fysisk kontakt förekommit. Det är det dock få som tror på.

Dödsfallet utlöste direkt protester i Aminis hemstad Saqqez i iranska Kurdistan. Det är inte en slump att det var i Kurdistan som protesterna började.

– Det var i den kurdiska staden Saqqez som protesterna började i samband med Aminis begravning. De fick stöd av folk i grannstaden Sanandaj. Det har nu varit fem eller sex framgångsrika strejker i dessa städer, vilket är unikt i Iran, säger en aktivist som av säkerhetsskäl vill förbli anonym till Flamman.

Kurdistan har spelat en särskild roll i Irans politiska liv ända sedan den islamiska republiken infördes efter revolutionen 1979. Ayatolla Khomeneis styre accepterades inledningsvis av en stor del iranier som såg det som en befrielse från shahens auktoritära styre. I Kurdistan var man inte lika övertygad. Där hölls en folkomröstning om huruvida man skulle acceptera det nya styret. Officiellt blev resultatet ja, men i praktiken förkastades republiken eftersom de allra flesta valde att inte rösta. Den nya regimen reagerade med att attackera regionen militärt.

– Där fanns aktiva sekulära partier med förankring i befolkningen, vilket inte ens i dag finns i andra delar av Iran. Det fanns kvartersråd och kommuner, folk var välorganiserade. Det var inte något som Khomenei inte kunde tolerera.

Resultatet var fruktansvärt, berättar den anonyma aktivisten.

– Till och med icke-kurdiska dissenter flydde dit. Folket gjorde motstånd och i staden Sanandaj, som nu är i centrum för protesterna, gjorde man väpnat motstånd i 24 dagar, med många döda som resultat.

Den kurdiska regionens särställning i Iran märks fortfarande i dag på hur regimen väljer att hantera protester där jämfört med på andra håll.

– I Teheran använder polisen batonger för att slå demonstranter, vilket är brutalt i sig. Men i de kurdiska områdena använder de skarpa skott.

Enligt BBC:s iranska redaktion var det just batongslag som Amini dog av. Hittills har minst 222 demonstranter dödats runtom i landet enligt den iranska ideella organisationen HRANA. Totalt har över 12 450 personer gripits, varav över 3 000 bara i Teheran. Där har de flesta fängslats i Evin-fängelset, där en brand bröt ut för över en vecka sedan. Omständigheterna kring den är fortfarande oklara, men vittnen hävdar att den utlöstes efter att polisen beskjutit fångar med bland annat tårgas. Journalister är särskilt utsatta. Sedan protesterna började har minst 24 gripits. Den journalist som avslöjade Aminis död sitter fortfarande fängslad i Teheran.

Våldet mot kurderna märks även utanför Irans gränser. Kawsar Fatahi är en 32-årig aktivist från iranska Kurdistan. Hon är medlem i det kurdiska partiet Komala och tvingades fly till irakiska Kurdistan för tio år sedan där hon nu arbetar med kvinnors rättigheter. Enligt henne har den iranska regimen även attackerat kurdiska områden på den irakiska sidan om gränsen.

– Den iranska regimen söker som alltid efter en utländsk fiende för att lösa sina interna problem, och de hävdar nu att protesterna är organiserade utanför Iran. Iransk-kurdiska partier baserade i irakiska Kurdistan är en sådan syndabock. Särskilt Komala, som är ett av de äldsta och mest populära kurdiska partierna, säger hon.

Iran har bland annat attackerat de kurdiska partiernas högkvarter i irakiska Kurdistan med drönare och robotar, berättar Kawsar Fatahi.

– Samtidigt som de gör falska dokumentärer om de kurdiska partiernas inblandning, och sprider lögner och hotar aktivister som stödjer dessa partier.

Iran har skakats av flera protester de senaste årtiondena, men enligt många bedömare och deltagare är denna protestvåg unik: dels eftersom de förenar fler disparata samhällsgrupper än tidigare och dels för att kraven är mer radikala än tidigare. De största protesterna i modern tid utlöstes i samband med presidentvalet 2009, då den konservative kandidaten Mahmoud Ahmadinejad vann trots att det mesta pekade på att ”reformatören” Hossein Moussavi fick flest röster. Hans anhängare gick då ut på gatorna, i vad som kom att kallas den gröna revolutionen. Den slogs ned med brutalt våld.

– Under protesterna 2009 var problemet att folk röstade på Hossein Moussavi, men etablissemanget föredrog Mahmoud Ahmadinejad. Så folk protesterade för att de hade valt Moussavi. De flesta tyckte inte att han var den bästa kandidaten, men han var den minst dåliga av de man fick rösta på av regimen, säger den anonyma aktivisten och fortsätter:

– Man protesterade alltså för att de hade röstat på någon annan som var lojal med den islamiska republiken. Nu förkastar demonstranterna hela republiken.

En annan skillnad är att 2009 kom demonstranterna främst från medelklassen, särskilt i storstäderna, medan arbetarklassen och folk i småstäder knappast deltog. Kurdernas argument för att inte göra det var att skillnaden mellan Ahmadinejad och Moussavi inte var tillräckligt stor för att man skulle riskera sina liv.

Den senaste protestvågen pågick till och från mellan 2017 och 2019 och hade sin upprinnelse i höjda priser på livsmedel och förnödenheter, framför allt bränsle. Till skillnad från 2009 var i stället den fattiga arbetarklassen som ledde protesterna, medan medelklassen stannade hemma.

Dagens protester är dock unika i det att de leds av kvinnor. Med slagord som ”Kvinna, liv, frihet” har protesterna kunnat spridas till alla delar av det iranska samhället, eftersom förtrycket av kvinnor drabbar alla samhällsklasser.

– Kvinnor var den första gruppen att drabbas av den islamiska republikens repression, i fråga om slöja, skilsmässa, preventivmedel, och så vidare. Irans lagar är extremt diskriminerande mot kvinnor, det finns ingen jämlikhet alls. Nu står kvinnors identitet i centrum. Protesterna leds av kvinnor, eftersom de utlöstes av ett mord på en kvinna, säger den anonyma aktivisten och beskriver stämningen på gatorna i Iran:

– Jag har varit med om det själv: man ser att något händer på gatan, det är spänt men protesterna har inte börjat än, och man väntar på att någon ska ropa det första slagordet. Och denna gång var det kvinnorna som tog av sig slöjorna och ropade ”liv, kvinnor, frihet”. De är ledarna.

Enligt Kawsar Fatahi beror protesternas styrka också på att de har kommit att omfatta flera andra krav och bli till en allmän proteströrelse som ifrågasätter hela den islamiska regimen.

– Dessa protester är farliga för regimen. De har gjort att det iranska folkets röst äntligen hörs, säger hon.

Denna konvergens mellan olika kamper är något som proteströrelser över hela världen har försökt och oftast misslyckats att uppnå. Iranier engagerar sig nu i varandras kamper, även om de personligen inte själva berörs av förtrycket, enligt den anonyme aktivisten:

– Alla de andra frågorna finns också där: arbetslöshet, etniskt, religiöst och sexuellt förtryck. Många är drabbade av flera typer av förtryck. De gör nu uppror mot detta och de kräver ett stopp av varandras förtryck: män ropar slagord för kvinnor, kurder stödjer balucher, balucher stödjer kurder och araber, och så vidare. Så det är en fullskalig revolution denna gång, säger hen och fortsätter:

– Graden av enighet mellan folkslag, kön, det är något som vi inte har sett förut. Vissa delar av Iran som tidigare var lugna har anslutit sig till revolutionen.

Till och med kravallpoliser har setts ansluta sig till demonstrationståg i vissa städer, medan arbetare och lastbilschaufförer i den viktiga oljebranschen har gått ut i strejk i solidaritet med demonstranterna.

Den ovanliga enigheten är ett existentiellt hot mot den islamiska regimen. Det märks även på diskussionerna inom maktetablissemanget, där flera högt uppsatta religiösa och politiska profiler har börjat tala om att reformera vissa lagar i en mer modern riktning för att undvika en fullskalig revolution.

Till exempel har rådgivaren till den högste ledaren Ayatolla Khamenei tillika tidigare talmannen i parlamentet, Ali Larjani, öppet ifrågasatt slöjtvånget.

– Om 50 procent av vårt lands kvinnor inte följer lagen om att bära heltäckande slöja, borde polisen inte blanda sig i det, sade han nyligen.

Men än så länge har sådana röster inte blivit dominerande inom regimen. Det enda svaret på protesterna fortsätter att vara brutalt våld. Efter att videor som visade hur skolflickor tog av sig slöjorna och stampade på bilder av Khamenei började spridas på sociala medier har iransk polis riktat in sig på just skolväsendet de senaste veckorna. Lärare tvingas anmäla och identifiera upproriska elever för polisen under hot om att själva gripas. Flera universitet har bannlyst studenter från att delta i undervisningen efter att de identifierats i demonstrationståg.

En direkt konsekvens av repressionen är dock att allt fler ansluter sig till protesterna.

– Förra veckan misshandlades en 16-årig skolflicka till döds i Erdebil i nordvästra Iran för att hon inte ville gå med i en regeringsvänlig demonstration. Andra ligger i koma efter att ha misshandlats och många sitter fängslade. Det fick folk att ansluta sig till protesterna och konfrontera polisen, säger den anonyma aktivisten och räknar upp städer och provinser där folk har börjat ansluta sig till protesterna: Yazd i centrala Iran, Kuzhestan i södra delen av landet, och så vidare.

Enligt hen går proteströrelsens strategi ut på att trötta ut säkerhetsstyrkorna med ihållande protester, samtidigt som återkommande strejker ska försvaga regimens inkomstkällor. Det är inte omöjligt att regimen till slut väljer att göra eftergifter i symboliska frågor, såsom i slöjtvånget, för att försvaga protesterna. Men enligt aktivisten har det gått för långt för att folket ska acceptera något annat än att regimen störtas.

– En revolution är riskfylld till sin natur och inget är garanterat. Men vi vet att vi inte vill ha reformer. Inget kommer att vara som förut, vi kommer inte att återgå till status quo. För regeringen är splittrad nu. Vissa i maktens centrum förhandlar för reformer för att rädda regeringen. Andra säger att om vi ger en eftergift kommer folk kräva mer. Men de kan hoppas vad de vill, folk kommer inte att ge upp, säger hen och fortsätter:

– Folk har hopp men är rädda. De har beslutat sig för att konfrontera sina rädslor, de har blivit mer organiserade och de kommer att störta regeringen. Vårt hopp är starkare än deras våld. De måste avgå.