Det blåser iskalla högervindar över Europa. På inrikespolitikens område pressas löntagares intressen tillbaka, i många fall med rena lönesänkningar. Främlingsfientligheten utvecklats till fullt normal, långt in i regeringskretsar. Se Frankrikes rasistiska politik gentemot romer där de inte garanteras samma rätt som övriga EU-medborgare, helt baserat på deras härkomst (”ras” skulle Adolf Hitler ha sagt). Starka partier med en huvudagenda mot en särskild religiös grupp (muslimer) växer som svampar ur jorden i västra Europa.
På utrikespolitikens område har under lång tid en doktrin fått råda i USA och Europa som förespråkar angreppskrig för regeringsskifte med efterföljande ockupation. Bara ytterst få länder har stått helt utanför denna krigföring mot först Irak sedan Afghanistan. Sverige var inte ett av dessa, och om vår nuvarande utrikesminister Carl Bildt hade fått som han velat, då hade Sverige också deltagit i det på felaktiga grunder och för landet så förödande kriget mot Irak. Försiktiga beräkningar räknar till en halv miljon döda irakier i det kriget, trovärdiga forskningsrön talar om upp till en miljon döda.
I Sverige har vi ett parti i regering, Folkpartiet, som öppet arbetar med stereotyper om muslimer för att vinna poäng i en grumlig opinion mot denna religiösa grupp. Vi har en regering som tvingar cancersjuka ut i arbete eller tvingar dem att sälja hus och hem för att kunna få försörjningsbidrag. Sjukskrivna ska de i alla fall inte vara.
De starka och friska får tusen kronor mer i plånboken, de ”svaga” och sjuka åker ut på gatan. Inte är det drastiskt att kalla den politiken för förakt för svaghet?
När professor Harald Ofstad skrev sitt klassiska filosofiska verk om nazismens ideologi, Vårt förakt för svaghet, 1972, var Sveriges välfärdssamhälle i full uppbyggnadsfas och goda tider, full sysselsättning, rådde på arbetsmarknaden. Han satte upp sex ”kärnkomponenter” i nazistisk ideologi: ”elittänkande, identifikation med makt och förakt för svaghet, tron på att man har rätt att ingripa i andra gruppers (länders) inre angelägenheter, tron att konflikter i princip bör lösas med våld, tron på att man i en ”högre” morals namn har rätt att upphäva alla vanliga moralregler i kampen mot de ”mindervärdiga”, och – som sjätte villkor – att den som faktiskt kan härska över andra har rätt att härska.” (Harald Ofstad, Vårt förakt för svaghet, Prisma Magnum, 1987).
Naturligtvis menar också Ofstad att nazismen var unik i sin strävan att industriellt utrota framför allt judar världen över men också zigenare, handikappade och homosexuella. Men han tycker sig se, redan då 1972, att ”många av oss själva” bär fröet till den nazistiska ideologin i vår egen syn på världen. I det kapitalistiska Västeuropas stöd till USA:s krig i Vietnam. I vårt stöd till ett ekonomiskt system där de som anses ”svaga” och ”misslyckade” i samhället hänvisas till socialhjälp, ses ned på och missgynnas av utbildningssystem och maktstrukturer. Och i vårt stöd till ett kapitalistiskt system där konkurrensen konsekvent gynnar den starkare på den svagare bekostnad.
Vad Ofstad skulle säga om den här regeringens sjukförsäkringspolitik och så kallade arbetslinje i det sammanhanget vågar man knappt tänka på. De ”svaga” ska gå under och för skylla sig själva. Socialdarwinism i praktiken, om än inte alltid i ord.
Att ”svaghet” är ett relativt begrepp och att många utpekat ”svaga” grupper alls inte är svaga är en självklarhet. Men likheten finns i hur man agerar mot dem man uppfattar som svaga. Muslimer nu, såsom judar då, porträtteras ömsom som ”svaga” och ömsom som livsfarligt starka och på väg att ta över jorden.
Att Sverige har fått ett högerextremt och rasistiskt parti i riksdagen är naturligtvis både deprimerande och förkastligt. Men är det, ens på det idémässiga planet, så konstigt? Titta vilken idémässig grogrund de arbetar i, vilken mediasituation de verkar i. Bara dagar efter muslimhatarnas intåg i riksdagen skramlar Säpo med Al Qaida-hotet, jättehög hotbild!, utan att behöva specificera sig det minsta. Och så faller skuggan över muslimer i allmänhet igen.
Alltså är det läge för vänstern, på idékampens område, att klargöra de här sambanden. Sverigedemokraterna må vara de vidrigaste svinen i spiltan men ensamma är de inte och bonden som utfordrar gör det med alla omgivande makters goda vilja. Mot det måste man också sätta sig upp. Den verkligheten måste också brytas av politisk kamp.
Det är ingen slump att Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen under borgerligt styre. Ju större sprickorna blir i Välfärdssverige desto större spelrum för extremhögern. I den politiska kamp som nu måste föras ingår direkt kamp mot rasistiska partier som Sverigedemokraterna men det räcker absolut inte att bara syssla med det.
Grogrunden, egoismens och krigets politik, måste öppet bekämpas. Det innebär också att oppositionspolitik måste föras, trots att Sverigedemokraterna ibland kan utnyttja sitt parlamentariska läge som vågmästare. Oftast kommer de att rösta som högern i alla fall. De delar ju mycket av samma människosyn.
