Kultur/Nyheter 14 juli, 2016

Vart tar välståndet vägen?

Bollstabruk möter Midsommarkransen i serietecknaren Mats Jonssons senaste projekt. I sommar är han aktuell med flera utställningar. Flamman har träffat honom.

Mats Jonsson är serietecknaren vars självbiografiska serier till stor del utspelar sig i ångermanländska Bollstabruk, en liten industriort strax utanför Kramfors. Nu under sommaren har Mats utställning på hemmaplan, i alla fall nästan, det är på Mannaminne i Nordingrå, i hjärtat av Höga kusten.
Mannaminne är ett mycket speciellt ställe, ett friluftsmuseum som är en kulturby, med ett 50-tal hus, dittransporterade eller byggda på plats, från världens alla hörn. I husen finns föremålssamlingar och hålls utställningar och konserter.
Mannaminne skapades av konstnären Anders Åberg, och nyligen hade han och Mats en gemensam utställning i Stockholm. Två konstnärer från olika generationer som har gjort en motsatt resa, Anders är stockholmaren som flyttade till Ådalen, Mats ångermanlänningen som flydde till storstaden så fort han var klar med gymnasiet.
Utställningen på Mannaminne är en utökad version av den som Mats visade i Stockholm.

Bildsekvenserna börjar med skyltsöndagen i Bollsta och året är 1984. Tidpunkten är inte vald på måfå, men Mats är snabb att påpeka att det har ingenting med Orwell att göra, utan det året hade filmen War Games premiär, och Mats såg den just på biografen i Bollstabruk – jo det fanns en där då!
Men det mest frapperande är ändå hur bilderna sjuder av liv och rörelse, och att det finns så många olika affärer och butiker.
– Det var den bästa skyltsöndagen i mitt liv, jag minns än den fantastiska stjärnhimlen den kvällen, säger Mats Jonsson.
Han är tillbaka 2015, går samma runda, det är samma stjärnor som glittrar på himlen, men Bollsta är inte sig likt, det är ödsligt och stilla, med gamla hus som spökar. Det enda som är som förr är Bollstasågen – ja den har rent av utvecklats och blomstrar ekonomiskt.
Orten förfaller medan det går bra för sågen, vad är sambandet, finns det något? Och vart tar pengarna vägen?

Som vanligt hos Mats Jonsson går det lilla och det stora, det privata och det politiska, ihop på ett intrikat sätt. Han kontrasterar läget i Bollsta mot utvecklingen i Midsommarkransen i Stockholm där han numera bor, och ställer därmed frågan om inte han själv är en del av problemet. Det gamla förfallna industriområdet där telefonjätten Ericsson en gång i tiden höll till har förvandlats till hippa kvarter för välbeställd medelklass.
Åter ställs den stora frågan: var uppstår välståndet och vart tar det vägen?
Mats menar att det finns en enorm spricka mellan stad och land, som växer hela tiden. Klyftan är lika mycket ekonomisk som kulturell.
– Globaliseringsprocessen i kombination med internet och billigt flyg har kopplat ihop medelklassen med världen, samtidigt som det har avskärmat den från resten av Sverige. I Stockholm har man dålig koll på Sverige, och huvudstaden hör mer ihop med andra storstäder i Europa och världen än med sitt eget land, säger Mats Jonsson.
Han är orolig över att det som en gång var en gemensam offentlighet är på väg att lösas upp. Det är sällan – om någonsin – som medelklassen i Stockholm ser resten av Sverige ”poppa upp”. I förlängningen finns hotet att nationalstatens kontrakt sägs upp av storstäderna – där makten och pengarna finns.

Mats är rejält arg på kulturmedeklassens bristande insikt om sin egen priviligierade ställning. De serier som är nya på utställningen på Mannaminne handlar just om det. Resten av utställningen kompletterar och fördjupar frågeställningen, som i ett kronologiskt kalejdoskop.
Formmässigt fortsätter Mats att utveckla sin säregna expressionistiska stil.
– Det är den enda stil som jag kan, och jag försöker att maximera den.
Han jobbar också med en större verktygslåda, och blandar bild med text, seriestripparna får skiftande former, och han använder olika typsnitt.
Med sina dubbla – och allt som oftast ambivalenta – perspektiv, med ett ben i Ådalen och ett i Stockholm, förskräcks Mats av hur skillnaderna växer och antar allt mer groteska dimensioner.
– I Midsommarkransen planeras det för en 70 våningar hög skyskrapa, i Bollsta gläds man åt att ett gatukök har rivits, säger Mats.

Mats Jonssons serieskapande har alltid varit politiskt, men oftast på ett ganska lågmält sätt. De nya serierna är däremot mycket mer politiska med tydliga och konkreta ställningstaganden, fränare, mer rakt på, ”mer Agitpropp”, som han själv uttrycker det med ett ironiskt leende.
– När jag fick barn drabbades jag mer påtagligt av samhällsutvecklingens avigsidor, med privatiseringar och nedskärningar, jag kunde se direkt hur den nyliberala politiken påverkade vardagen.
Samtidigt kom det en våg av politiska serier med bland annat Liv Strömquist och Sara Granér, vilket naturligtvis påverkade och inspirerade.
– Och det kanske är så nu att man måste skrika högt för att höras, säger Mats.

Utställningens huvuddel är en serie som publicerades för drygt ett år sedan i tidskriften Galago – som Mats för övrigt är redaktör för – och som ska ingå i en kommande bok som planeras till augusti nästa år.
Boken ska bestå av tre delar: en om Midsommarkransen där han bor nu, en om Bollsta där han har sina rötter, och ytterligare en är tänkt som en journalistisk undersökning av problematiken kring stad och land, varför det blev så här och vad kan man göra åt det.
– Oddsen är manipulerade till storstadens fördel, och jag vill förstå skevheten i systemet, säger Mats Jonsson.

Mats Jonsson

Mats Jonsson är tillsammans med Johannes Klenell redaktör för förlaget och tidskriften Galago. Han debuterade 1998 med Unga norrlänningar och har sedan dess publicerat flera självbiografiska seriealbum. Nyligen mottog han Norrlands litteraturpris för barn och ungdom.

Essä 27 mars, 2025

Traumakulturen gör oss alla till offer

En välformulerad motgång kan bli biljetten till ett bokkontrakt eller ett sommarprat. Men traumatävlandet får oss inte bara att må sämre – det tar också fokus från kampen för en bättre värld.

Är du rädd för att bli traumatiserad? Då borde du sluta läsa här. Numera räcker det nämligen med att höra talas om någon annans trauma för att riskera att bli traumatiserad själv – åtminstone enligt Region Värmlands satsning Traumapodden.

Men troligen är det redan för sent. Du har kanske upplevt otrohet, uppsägning eller en sjukhusvistelse, eller så har du haft en jobbig förlossning eller blivit tagen för snatteri.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter/Utrikes 26 mars, 2025

Medieprofilen om misshandlade regissören: ”Inget ovanligt”

Hamdan Ballal släpptes från polisstationen i bosättningen Kiryat Arba på tisdagsmorgonen. Foto: Leo Correa/AP.

Samtidigt som Sveriges utrikesminister avlade statsbesök i Israel angreps den Oscarsvinnande regissören Hamdan Ballal av extremistiska bosättare. Haggai Matar, chef på den israelisk-palestinska tidningen +972, menar att Maria Malmer Stenergard borde ha besökt honom på sjukhuset.

Det var under måndagskvällen som den palestinska journalisten Hamdan Ballal, regissör till Oscarsprisade No other land, angreps av israeliska bosättare i det ockuperade området Masafer Yatta på Västbanken. 

– Det var en hård attack och deras mål var att döda, sade Ballal till nyhetsbyrån AFP under onsdagen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 mars, 2025

En snygg käftsmäll åt matjättarna

Äta bör man, annars dör man... Elina Pahnkes sätter fingret på Tidösverige. Foto: Anders Wiklund/TT.

Ät skit – Tidösverige vill att vi ska sluta lyxa.

Jag har svårt att gå in i en matbutik utan att bli gubbsur. Min standardfrukost börjar allt mer kännas som lyxkonsumtion, när varukorgen med bröd, smör, ost och kaffe landar på nära 300 kronor. I februari upplevde vi den högsta ökningen av matpriserna på två år. En veckas matbojkott har just avslutats efter att ICA, Coop, Willys och Hemköp, kammat hem storvinsten. Samma klagosång hörs från deras företrädare: bojkotten var felriktad – samma kostnadsökningar finns även i andra länder, konsumenterna måste lära sig att jämföra priser och sluta köpa godis. Ica, vars marknadsandel ligger på runt 50 procent, lanserade till och med kampanjen ”För dig som vill bojkotta en matjätte. Välkommen till Ica.” Samtidigt tipsar DN om att man kan skaffa ett gigjobb som barnvakt, mystery shopper eller bilbud för att dryga ut kassan. Journalisten Elina Pahnkes bok Alla ska äta landar därmed som en korg godsaker från himlen på samtidsscenen. Det är de politiska krafterna bakom strypgreppet om konsumenterna som ska synas i sömmarna.

I skuggan av en politisk diskussion helt upptagen med kriminalitet, visar Pahnke upp en annan verklighet, där brödet på matutdelningen Folkets Skafferi tar slut allt snabbare, medlemslistorna till subventionerade matbutiker blir allt längre och mattanter vittnar om utsvultna barn. När jag besökte London för ett par år sedan förvånades jag över de många matbanker som fanns utspridda över staden. Nu blir de vanligare även här. Pahnke har gjort ett gediget researcharbete, som har tagit henne från föreningen Hela Malmös frukostservering, via frysrättsproducenten Findus ursprungsort i skånska Bjuv, till ett flyktingläger i Lampedusa. Hon har träffat Farideh, som hankat sig fram mellan praktikplatser i matbutiker och kaféer. Trots att hon varit uppskattad har hon fått gå. Genom Sayed, som jobbat på matkasseföretaget HelloFresh, får hon beskrivet för sig hur arbetet där är som en ond blandning mellan Paradise hotel och en förskola. Här finns också Maksym, som efter ett påhugg på en skånsk gurkodling fick en syraskada på sin fot. Pahnke ställer en till synes enkel fråga: varför har dessa människor som arbetar med att producera andras mat knappt råd att äta själva?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Reportage/Utrikes 26 mars, 2025

Folkrörelsen som vill ta ned Tesla

En Tesla står parkerad utanför Vita husets södra flygel, knappt två månader efter att USA:s nygamla president Donald Trump flyttade in. Foto: Samuel Corum/Sipa USA.

Protesterna mot Donalds Trumps andra regering utspelar sig vid parkeringar och laddstationer. Flamman ger sig ut i den kaliforniska solen för att möta rörelsen som vill bromsa Elon Musks maktmani.

I solen utanför Teslas butik i San Francisco har ett hundratal personer samlats. På banderoller och skyltar syns budskap som ”skicka Elon till solen”, ”tuta för demokratin” och ”miljardärer leker – vi betalar”.

De flesta deltagarna ser ut att vara vita och i pensionsåldern, men alla åldrar finns representerade, liksom alla politiska strömningar till vänster om Republikanerna. Här syns Kamala Harris-tröjor och frihetsgudinnor, men också regnbågsflaggor, pussyhattar, palestinasjalar, anarkist-a:n och logotyper för amerikanska socialistiska partier och förbund.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 25 mars, 2025

Matjätten efter bojkottsveckan: ”Tar kritiken på allvar”

Ica och Axfood står tillsammans för över 70 procent av livsmedelsmarknaden – men bara en av dem går med på att kallas ”matjätte”. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SvD/TT.

Hur gick det för förra veckans bojkottsrörelse mot matjättarna? Magnus Törnblom, presschef på Axfood-koncernen, beskriver en vecka där ”många går ut och säger saker som inte stämmer med verkligheten”. Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena Idé, håller inte med.

– Ett jättebra initiativ, det får upp frågan på den politiska dagordningen och det är där den hör hemma, säger Elinor Odeberg till Flamman.

Chefsekonomen på tankesmedjan Arena Idé undvek, precis som Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar, att handla på Ica under vecka 12.

– I övrigt är jag väl en pressad småbarnsmorsa, säger hon.

Andra svenskar gick hela vägen, och deltog i den veckolånga bojkott mot Ica, Coop, Lidl och hela Axfood-koncernen som spridit sig som en löpeld på sociala medier, i protest mot de snabbt stigande matpriserna. 

Jacob Wallenberg, ordförande i Svenskt näringsliv, beskrev tilltaget som ”helt missriktat”. Både Ica och Coop, som tillsammans har mer än två tredjedelar av livsmedelsmarknaden, gick ut och protesterade mot beskrivningen av kedjorna som ”matjättar”. Axfood, som har en dryg femtedel, sade däremot att ”du får kalla oss vad du vill”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 25 mars, 2025

För oss på landet är folkbildningen allt

Ett minibibliotek skapat av studieförbundet NBV 2022, i en kampanj för att visa hur folkbildningen sprider läsande över landet. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Krokikurser och studiecirklar är raketbränsle för landsbygdens kulturliv. Men vi häller det rätt i vasken.

Som tonåring på 90-talet hängde jag ofta på ungdomskaféet i källaren på Skövde kulturhus. Personalen där var överseende med stinkande kängor på bordet och att vi spelade Bob Marley så att kaffekopparna skallrade. Emellanåt kom en vänlig själ från övervåningen för att locka med oss i en krokikurs.

Själv nappade jag på att sitta i en inköpsgrupp för Riksteaterns föreställningar. Jag hade ingen aning om vad det innebar, men det lät kul. Plötsligt satt jag där efter skolan i klorinblekta jeans, rakat hår – och beställde Lars Norén-pjäser.

Hur är det möjligt att jag fick den chansen av människor som inte kände mig? Projektet drevs av ett lapptäcke av folkbildningsorganisationer: ABF, Studiefrämjandet och Riksteatern.

Först i dag förstår jag att scenen inte hade kunnat utspela sig någon annanstans än i Sverige, under folkbildningens vackra skymningstimme.

Klipp till 2025. Tidöregeringen stryper folkbildningen i det tysta. Folkhögskolornas anslag minskar med 500 miljoner, likaså studieförbundens. De sistnämnda samarbetar med ofattbara 15 000 föreningar ute i landet: hur många kommer att utplånas? Olof Palme kallade Sverige för en ”studiecirkeldemokrati”. Överallt klipps denna vackra skapelses underjordiska kablar av.

Nu ringer organisationerna själva i varningsklockan. ABF har tillsammans med Expo tagit fram rapporten ”Hotet från extremhögern”. Katalys har finansierat Peter Gustavssons skarpa bok Angreppet. Arena Idé har gett ut antologin När taket rasar in.

Alla handlar om hur illa ställt det är i Folkbildningssverige. Ändå har de inte lyckats bryta tystnaden i kulturdebatten. Få av mina vänner i Stockholm känner till att regeringen tillsatt en utredning för att avskaffa den självförvaltningsmodell som utgör själva kärnan i folkbildningen.

Ibland märker jag att vänner uppvuxna i storstäder inte förstår hur central folkbildningen är för kulturen utanför tullarna.

En anledning är att allt färre förstår folkbildningens betydelse för den svenska demokratin, som närmast är sammanvuxen med folkrörelserna. Intresseorganisationer påverkar utredningar och remisser och ger partier expertkunskap. När folkbildningen får ökade krav på att finansiera sig själv, handlar det om betydligt mer än att någras ”fritidsintresse” hotas – för att använda före detta utbildningsminister Mats Perssons famösa uttalande.

En annan anledning till tystnaden är att frågan handlar om stad och land. Ibland märker jag att vänner uppvuxna i storstäder inte förstår hur central folkbildningen är för kulturen utanför tullarna.

I debatten hörs det ofta att den ”tillhandahåller viktig infrastruktur” för kulturen, men det är en underdrift. Snarare är den kulturen på mindre orter. Utan studieförbunden skulle författarkvällarna och målarkurserna upphöra i bruksorten. Själv såg jag inte en enda indiefilm eller hörde en enda diktuppläsning under min uppväxt utan att folkbildningen tagit initiativet och finansierat.

I dag talar vi mycket om extremhögerns rörelsebyggande. Och visst är den ”Sverigevänliga rörelsen” bra på att starta tidningar och mobilisera på X och Facebook. Men som Mathias Wåg påpekat är det en sak att skriva rasistiska kommentarer under ett klipp på Youtube och en annan att bygga en rörelsekultur. SD saknar kulturinstitutioner, studieförbund och kooperativ – fysiska mötesplatser som är helt livsavgörande. Problemet är att de har fattat detta och gör – ännu taffliga – försök med kulturföreningar som Gimle och SD Motor, nästlar sig in i Uppsalas studentliv och bygger Konservativa förbundet. Politiken ligger nedströms kulturen, konstaterade Mattias Karlsson för fem år sedan i Svenska Dagbladet – vilket han fortfarande har rätt i.

Därför är det så viktigt att mobilisera för folkbildningen. Lyckligtvis är det en gren där högern spelar i knatteserien, medan arbetarrörelsen är högst upp i Champions League. Tänk om vi skulle testa att kampanja för saken. Varför inte gå till val på att ”göra ABF great igen”? S, V och MP – kanske till och med C – skulle kunna samarbeta.

När allt fler kommuner går med underskott vore det en räddningsaktion att satsa på folkhögskolorna. Ett gryende kulturliv kan inte lösa krisen i befolkningsfrågan – men nästintill. För min del var känslan av att det alltid händer något på kulturhuset i Skövde en viktig anledning till att jag flyttade tillbaka efter decennier i storstan.

Läs mer

Dessutom skulle det behövas en upprustning på många mindre orter. När jag söker på ABF i Skaraborg finner jag språkkaféer för nyanlända, dragspelskurser och datautbildningar för äldre. Lovvärt – men nog skulle programmet kunna göras roligare för en yngre generation. Man skulle kunna göra studiebesök på Hägerstensåsens Medborgarhus, som ordnar studiecirklar i countryns historia och babyrave. Tänk hur det skulle liva upp en sömnig småstad som Skara.

Folkbildningen är kort sagt ett raketbränsle. Som just nu hälls rakt ned i vasken.

Kommentar/Kultur 25 mars, 2025

Är det Maddes smink som ska bota oss från depression? Foto: Stefan Jerrevång/TT

När svenska kungligheter ansluter sig till industrin för ett sminksamarbete har jag inte kvar någon insmetad haka att tappa.

I höstas tog min foundation slut, så jag gick till Sephora där butikspersonalen ansåg att mitt rödrosiga ansikte skulle täckas av pudriga lager på plats. Kvinnan från sessionen, med fyra borstar och tre stift i händerna, föreslog nya produkter: smink-”sticks” som skulle eliminera mörka ringar, lyfta mina ”naturliga drag” och skapa ”ett solkysst uttryck”.

Det slutade med att jag gick därifrån med tre ”sticks” – för olika men snarlika ändamål. Sex månader senare är de fortfarande oanvända.

Skönhetsjournalistiken och sociala medier är som ett oändligt reklamblad för kosmetiska produkter. På Veckorevyns hemsida går det inte att läsa en text utan länk till valfri högtidsrea, rabattkod och tips på ny concealer. Flödet fylls av sminktrender och sponsrade inlägg med titlar som ”min morgonrutin”. Sminkindustrin, med skönhetsprofiler som sina legosoldater, göder ha-begäret. När prinsessan Madeleine i dag meddelade att även hon ansluter sig till industrin, för att samarbeta med det schweiziska skönhetsföretaget Weleda, har jag inte en haka kvar att tappa.

Skönhetsindustrin har nio liv, tusen grepp och numera en prinsessa.

Jag tycker om smink för att jag tycker om att känna mig söt. Men varför äger jag produkter jag knappt vet hur jag ska använda? Svaret ”skönhetsideal” har alla redan hört, och att säga nej till rabattkoden på nätet verkar vara lika svårt som att säga nej till butiksexpediten. När blev kosmetika en masspsykos?

Irena Požar frågade sig under pandemin i Expressen (4 december 2020) om inte isoleringen är enda vägen ut ur ett dyrt och tidskrävande skönhetsideal. I avsaknad av fysiska möten slutade hon med både sminkrutiner och inköp. Hon var inte ensam: världens två största sminkbolag förlorade miljarder i intäkter under pandemins första halvår och Požar beskrev det osminkade idealet som en liten ”feministisk seger”.

Men skönhetsindustrin har nio liv, tusen grepp och numera en prinsessa.

Det naturliga idealet blev i stället Tiktok-trender som ”Ingen makeup makeup” – där kopiösa mängder smink appliceras med målet att se osminkad ut. På Tiktok kräver de maximalistiska trenderna hela apotek av produkter för allt från ögonlinje till käkben. Ritualerna visar upp glitterskimrande, tjocka krämer som ska kladdas in i cirklar och täcka nytvättade porer. Den bleka burken, det bruna stiftet, den röda tuben. Allt behövs och allt ska in för att efterlämna yta av perfektionen: au naturel.

När jag är inne på appen och skrollar får jag upp tipset att kladda in ett desinfekterat rent ansikte med rosa kindkräm kvällen innan. I undersökande syfte testar jag sminktrenden som vill göra även min sovtid till skönhetstid. Jag vaknar upp och ser rosigt full ut, med rosa fläckar på kudden.

Vissa motiverar sina inköp med att smink inte är förtryck utan uttryck, en hobby de intresserar sig för oavsett publik. Skönhetssidan Daisy Beautys chefredaktör Kicki Norman (legosoldat) bemötte Požar med den typen av kritik. I sann liberalfeministisk anda avslutade Norman: ”Att bära orange läppstift gör oss glada!”

Själv vill jag ta patent på min färgglada (oftast röda) eyeliner-komposition innan någon hinner före. Men hur mycket köpt smink används egentligen? Smink som hobby, fri från kapitalistiskt förtryck. Nja.

Industrins frontlinje hänvisar dock inte längre främst till den kreativa, liberalfeministiska friheten.

Läs mer

Den uppdaterade väninnekören pekar i dag på att en helkväll med kräm och smörj tillsammans med antidepptabletter ska göra oss hela. I ”People” berättar Pamela Anderson om sin depression, men det är den osminkade entrén till modegalan i Paris som beskrivs på löpsedlarna. Kanske är det superconcealern hon visar upp för brittiska Vogue och åldershämmande krämer som helat henne?

Det återstår att se vad Madeleine Bernadotte har att erbjuda för kunglig sorbet, men jag hoppas att vi inte köper det för att vi är trötta och tror att den svala krämen ska lindra vår svåra ångest.

Nyheter/Utrikes 24 mars, 2025

Palestinsk Oscarsvinnare ”lynchad” av israeliska bosättare

Hamdan Ballal, näst längst till höger, tillsammans med sina medregissörer Basel Adra, Rachel Szor och Yuval Abraham vid Oscarsgalan den 2 mars 2025. Foto: Jordan Strauss/Invision/AP.

Hamdan Ballal, medregissör till dokumentären ”No other land”, uppges ha ”lynchats” av bosättare under tisdagskvällen, och sedan förts iväg av israelisk militär. På onsdagen släpptes han fri, skriver hans medregissör Yuval Abraham på X.

”En grupp bosättare lynchade precis Hamdan Ballal, medregissör till vår film No other land”, skriver den israeliska journalisten Yuval Abraham på X. 

”De misshandlade honom, och han har skador i huvudet och magen och blöder. Soldater tog sig in i den ambulans han ringde efter och tog honom. Inga spår av honom sedan dess”, fortsätter han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 24 mars, 2025

Northvolts ”gröne Jesus” glömde folket på golvet

Northvolts vd Peter Carlsson kom från antifackliga Tesla till jobbet som vd för batterifabriken i Skellefteå. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Debattörer och ledarskribenter tävlar i att hitta yttre orsaker till Northvolts kollaps. Men att driva en norrländsk batterifabrik som en kalifornisk startup var en dum idé från början.

Mannen på andra sidan telefonlinjen suckar djupt.

“Du vet viskleken, där man ska viska ett ord till den bredvid, som sedan ska viska till nästa person, som ska viska till nästa person, och så ser man om den sista personen säger samma ord som den första? Så har underentreprenörleden fungerat på Northvolt.” 

För att förstå vad som gick fel när Northvolt gick i konkurs för två veckor sedan har jag ringt upp ett fackligt ombud på arbetsplatsen. Han berättar att det genom åren varit cirka 2 500 underentreprenörer på bygget i Skellefteå.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 22 mars, 2025

Uppgivenheten passar regeringen som handen i hårdhandsken

Integrationsminister Mats Persson besöker Rinkeby i skottsäker väst, februari 2025. Foto: Mats Persson/X.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förövare, barbarer, mördare, våldtäktsmän: hemska människor, samhällets bottenskrap.

Okärt barn har flera namn, det ena grövre än det andra. Alla de fruktansvärda handlingar som begås och blir allt vanligare får det att vridas till nere i magen, ibland börjar man må illa och sedan kanske tänka på gärningsmännen enligt de där grövre benämningarna.

En desperat undran uppstår: varför kan problemen inte bara försvinna? Jo, för att inget vettigt görs för att lösa dem. Ett svar som genialiskt lägger upp bollen för en av vår tids bättre frågor: varför görs inget vettigt åt problemet?

En relevant fråga inom många områden, inte minst kriminaliteten. Utvecklingen har inte sett särskilt ljus ut på den fronten; det är fortsatta skjutningar i hela landet.

I Stockholm har det nyligen inträffat ett flertal bombdåd, och för inte så länge sedan så blev Nytorgsmannen häktad för våldtäkt igen efter ett drygt halvår på fri fot.

Att läsa nyheterna är numera att bli förbannad och ledsen. Det är lätt att känna sig maktlös och desperat av att ingen förbättring tycks ske. I värsta fall blir man helt uppgiven.

De som fastnar i sådant svårmod, som murknar i ilska och hopplöshet, blir lättare offer för det reaktionära rovdjuret. Tidöpartierna måste älska den politiska desperationen – tack vare den kan de med skenbart allvarliga miner föreslå den mest förnuftsvidriga smörjan till paniklösningar förtäckta som seriös politik. Och folk köper det.

Mer övervakning? Javisst! Högre straff? Javisst! Skicka i väg folk som inte har det minsta att göra med gängkriminaliteten? Javisst! De har bara två sätt att lösa samhällsproblem på, genom marknaden eller genom våldsmonopolet, men båda är otillräckliga i det här fallet och ibland även förvärrande.

Tyvärr så kommer den här artikeln inte heller innehålla några ordentliga svar, sådana kräver mer än 3 000 tecken, vilket ändå illustrerar budskapet tillräckligt väl. Det finns inte en snärtig valslogan i världen som kan tillhandahålla lösningen på det här problemet längre – det har blivit för massivt. Det behövs mer resurser, bättre bostäder, flera fritidsgårdar, mer samarbete och gemenskap; massvis med reformer som de flesta borgare inte ens kan stava till.

Läs mer

Visst låter det kanske fjantigt att prata om sådant som fritidsgårdar när regeringen minsann ”tar i med hårdhandskarna”, men sådana mindre förändringar kommer vara oumbärliga för att utvecklingen ska vändas, för att människor ska sluta bete sig sådär hemskt.

Hårdhandskarna som regeringen trär på sig får dem kanske att verka rediga och kapabla att leda landet i rätt riktning, men det är blott en illusion som de upprätthåller i hopp om att bli omvalda av alla oss som lider av deras idioti.

Sanningen är att vi behöver mer än hårdhandskar – vi behöver ordentliga helhetslösningar. Anledningen till att inget vettigt görs åt problemet är för att ingen kavlar upp ärmarna!