I Magnus Dahlströms ”Vinter” är världen frusen in i själen. Carl Björkenborn imponeras av den strama stilen men kvävs också av en uppgiven nihilism.
I mörkret möts han av isande ögon och en hårig hand. Runt honom: benbitar, kranier och en trasig ryggrad. I näsan sticker stanken av blöt päls, kött och blod. Trots att det är mitt i sommaren är det minus elva grader, och världen är täckt av frost. Han är här som tandläkare, på en liten ort, kanske i Härjedalen. Kommunen har inte råd med en sköterska och det går inte att locka någon med fast tjänst, så i tre månader tjänstgör han ensam på mottagningen. Konstigt nog oroas ingen av patienterna av den plötsliga temperaturskillnaden, eller ens av de illavarslande utväxterna på hörntänder och käkparti, som dykt upp på en den ena, en den andra. Han är ensam och utlämnad, inför odjurets blottade käkar.
Detta är premisserna för Magnus Dahlströms tionde roman. Vinter (Albert Bonniers förlag, 2026) består av tre berättelser á 200 sidor: ”Vargen”, ”Snömannen”, och ”Människan”. Tillsammans bildar de en dystopisk framtidsvision. De utspelar sig på samma namnlösa ort och är löst sammanfogade av antydda släktband. Frostnatten är startskottet och sedan blir det bara kallare. I den sista historien, omkring år 2100, blir det aldrig varmare än minus 30. Hörntändernas hot hägrar också hela tiden. I varje berättelse blir någon till sist en hårig best med isande ögon. En varulv.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Dahlström debuterade 1986 med Papperskorg och beskrevs av den tidens kritiker som en gothig skräckelförfattare. I både romaner och dramatik har han sedan dess gjort det till sin specialitet att skriva om ansiktslösa huvudpersoner. Jag kommer att tänka på Kafkas Processen och Stig Larssons Nyår, som båda dryper av samma hotfulla känsla av identitetslöst sökande. I Vinter ges till exempel ingen av figurerna något namn. Skildringen är fragmentarisk. Vem som drabbar och vem som drabbas blir aldrig tydligt, varken för läsaren eller för bokens figurerna. Bortsett från att historien tycks äga rum mitt i en klimatkollaps, är det en typisk Magnus Dahlström-bok.
Det som skrämmer mest med Dahlströms framtidsvision är dock en teknologisk utveckling.
Men det är också stundtals påtagligt otäckt, inte minst på grund av den sinnliga gestaltning som ibland glimmar till i det annars sakliga språket: ”Små hårstrån, på en hand som täcker luren. Du försvinner. Smaken av blod och kött i munnen. Saliv; senor och päls.” Det som skrämmer mest med Dahlströms framtidsvision är dock en teknologisk utveckling. I ”Snömannen” och ”Människan” verkar mobilerna ha flyttat in i medvetandet, som cybernetiska hjärnchip à la Elon Musks Neurolink. Smarta funktioner och pushnotiser är fästa i synfältet och alla är alltid uppkopplade. Det här förändrar också tänkandet. Ingen kan längre dra en ordentlig slutsats, en association går ständigt in i en annan, och alla pratar förbi varandra. Den ofokuserade tiktokterrorn är kronisk och parasiterar på hjärnsubstansen.
Världen i Vinter är också identitetslös för att den saknar historia. I den sista berättelsen försöker huvudpersonen förgäves få reda på saker om sin familj, men ingenting finns sparat. Vi får veta att ”i takt med en starkt ökande befolkning och en kommersialisering av söktjänsterna, uppköpta register och databaser, samt tilltagande brister i en övergripande folkbokföring var spårbarheten radikalt försämrad”. På det här sättet påminner Vinter mig om Marcia Sá Cavalcante Schubacks briljanta essä Tvetydighetens fascism. Här skriver hon bland annat om hur vår tids fascism talar om ”folket” som ”ett folk av atomiserade individer”, och att ”de nya mediala gemenskapsformerna isolerar utan att man känner isoleringen.” Det är individualismens tyranni, i en värld som bara blir kallare.
Tyvärr blir aldrig Dahlströms roman mer än den mardrömslika bilden av detta. Hans framtidsvision gör ingenting för att bearbeta samtiden.
I slutet av ”Snömannen” visar det sig att det lik som berättaren hittat i början är han själv, mördad och förtärd av honom själv som varulv. Det här förloppet återkommer sedan som ett mönster i varje historia. Så fort någon i släktledet föder barn faller någon annan offer för den inneboende varulven. Den enda väg som Dahlström tecknar ut ur kylan är alltså genom ödesbestämd självutplåning. Vinter är vansinnigt välskriven, och en imponerande konstruktion, men jag kvävs av nihilismen.
