FN:s säkerhetsråd har beslutat att tillsammans med Afrikanska Unionen (AU) skicka en gemensam övervakningsstyrka till Darfur i Sudan. Det har ökat hoppet om en förbättring av situation för människorna i regionen. Några dagar efter FN-resolutionen gick dessutom hittills motvilliga rebellrörelser i området med på att ansluta sig till fredsprocessen.
Men freden i Darfur har visat sig svåruppnådd tidigare och trots det till synes ljusa läget finns många orosmoln på himlen. Medan Sudans regering i västliga medier har pekats ut som det största hindret för fred anser afrikanska kritiker att det snarast är USA och EU som har förlängt lidandet för människorna i Darfur genom att ställa politiska krav på en fredsuppgörelse.
Redan för ett och ett halvt år sedan gick Sudan med på att ”i princip” ersätta den nuvarande AU-styrkan i Darfur med en FN-trupp. Men både Sudan och Afrikanska unionen krävde då garantier för att Sudans suveränitet inte skulle kränkas. Sådana garantier anser man sig nu ha fått genom den senaste FN-resolutionen. Enligt den skall AU:s 7.000 man i Darfur ersättas av en hybridstyrka på knappt 20.000 soldater och 6.000 poliser.
AU styrkan skickades till Darfur 2005 och hade i början framgång med att skydda civilbefolkningen. För att finansiera styrkan fick dock AU hjälp av EU-länderna. EU införde senare strikta regler för utbetalning av pengar till AU, vilket resulterade i att AU:s personal i Darfur blev utan löner i månader. Det inverkade naturligtvis menligt på moralen och viljan att fullfölja uppdraget hos soldaterna.
Frågan många ställer sig är om det handlar om EU:s ökända byråkratiska tillvägagångssätt eller politiska påtryckningar.
– Tvisten har gällt om vem som har den politiska kontrollen över styrkorna i Darfur. Styrkorna från Afrikanska unionen står under AU:s kontroll. Det har skett systematiska och samordnade försök att skifta den politiska kontrollen av varje styrka i Darfur från inom Afrika till utom Afrika, säger afrikakännaren Mahmood Mamdani vid Columbia University.
Sydafrikas president Thabo Mbeki tillhör också dem som tidigare har sagt att Afrika har tillräckligt med soldater för en fredsstyrka i Darfur, men att det kan komma att behövas finansiellt och visst logistiskt stöd från det så kallade världssamfundet. Han har också uttryckt kritik för att detta stöd hittills delvis uteblivit och antytt att det kan bero på politiska överväganden.
I förra veckan tillkännagav Mbeki tillsammans med övriga ledare i södra Afrika inom samarbetsorganisationen SADC, att man nu satt upp en gemensam styrka som kan skickas till Darfur. Samtidigt meddelade AU:s ordförande Alpha Oumar Konare att det inte kommer att behövas några utomafrikanska trupper till fredsstyrkan i Darfur, eftersom afrikanska länder redan utlovat tillräckligt med personal för att få ihop en styrka.
USA har förklarat att det som sker i Darfur är att betrakta som folkmord och pekat ut regeringen i Khartoum som skyldig. I väst har också stora delar av de så kallade civila samhället mobiliserats i kampen mot Khartoumregeringen. I kampanjen ”Save Darfur” ingår en rad välkända organisationer som Amnesty international och EU-stödda International Crisis Group men i praktiken är det den kristna högern och judiska lobbygrupper i USA som driver kampanjen. Målet är att få till någon form av intervention i Darfur och kända Hollywoodansikten som Angelina Jolie och Mia Farrow har engagerats i kampen. I USA har också presidentkandidater in spe excellerat i anti-sudansk retorik. Den demokratiske kandidaten Barack Obama har förklarat att Darfur inte är en humanitär utan en säkerhetsfråga för USA medan Hillary Clinton hittills har gått längst och utlovat militär intervention i Sudan om hon skulle bli president.
USA införde sanktioner mot Sudan redan 1997 och i maj i år skärptes dessa sanktioner. Många ser Save Darfur-kampanjen och USA:s sanktioner som ett sätt att försöka torpedera de i allmänhet afrikanska fredsförsök som hittills varit ganska lyckosamma.
Väst ser hellre ett splittrat och sargat Sudan, lätt att åderlåta på naturtillgångar, än ett stark och enat land där afrikaner själva sätter priset på sina råvarutillgångar, anser dessa kritiker.