Bakom påståendet ligger den israeliska fredsrörelsen Gush Shalom efter att det så omhuldade Sharm el-Sheikh-avtalet om vapenvila slutits. Rörelsen skriver också att Sharons expropiering av land pågick i samma ögonblick som de stora orden utväxlades i Egypten, där de båda ledarna träffats för att förhandla under ledning av president Mubarak. Hundratals palestinska hem expropierades i södra Hebron och skars av från resten av Västbanken för att ge plats åt den mur som den israeliska armén bygger rakt genom Västbanken.
På tisdagen skrev också nyhetsbyrån Reuters om Israels planer på att bygga nya bosättningar på Västbanken, dit de bosättare som flyttas från Gaza ska flyttas. Mycket tyder på att det är en del i en plan att cementera israeliskt styre över Västbanken, något USA:s president Bush också redan förra året lovade att den israeliska regeringen skulle kunna förvänta sig ”i varje eventuellt fredsavtal”. Detta trots att nya bosättningar strider mot den så kallade Färdplanen för fred som USA stod bakom 2003.
Bittra erfarenheter
I det palestinska lägret andas en del röster av försiktig optimism. Den fängslade Fatah-ledaren Marwan Barghouti har, enligt en arabisk ledamot i Knesset som besökt honom, uttalat stöd för processen, som enligt Barghouti är ”en chans att aktivera den fredsprocess som kan avsluta den israeliska ockupationen av alla arabiska och palestinska länder.” Barghouti varnade samtidigt för att palestinerna har ”bitter erfarenhet av Israel som alltid tidigare varit ansvarigt för att bryta vapenvilor”.
Dagen efter den förra uppgörelsen 2003, Färdplanen för fred, genomförde Israel en politisk avrättning av den lokale PFLP-kommendanten Nidal Salameh och en annan PFLP-medlem, Awani Sarhan. Den gången sade den israeliske arméchefen Moshe Ya’alon att ”avrättningen kommer faktiskt att stärka den nye palestinske premiärministern Mahmud Abbas”. Så blev inte fallet. Två självmordsbombare från Hamas gjorde en attack mot civila israeler dagen efter och Färdplanen verkade förverkad innan den ens hade börjat. Abbas avgick senare som premiärminister.
Den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery skriver i en text om avtalet, som kanske inte kan kallas positiv men som ändå inte tar avstånd från fredsprocessen, om det ironiska valet av plats för förhandlingarna. Sharm el-Sheikh var under många år ockuperat av Israel och döptes då om till Ophira, ett namn inte ens extremhögern nu använder i sina kommentarer om den nuvarande vapenvilan. Staden räknas i Israel som helt egyptisk nu och ockupationen är ”utraderad ur det kollektiva minnet”.
– Det är den första optimistiska lärdomen från konferensen. Man kan dra sig tillbaka. Man kan sätta stopp för ockupation. Man kan till och med glömma att den existerade, skriver han.
Efter att Abbas, som USA hoppas mycket på, installerats som president har USA börjat skicka pengar in till Palestina. Condoleezza Rice lovade nyligen att 350 miljoner dollar är på väg och att 40 miljoner av dem kommer att komma mycket snabbt till ett antal ”viktiga projekt”.
Enligt president Abbas är frisläppandet av de palestinska fångarna första prioritet. Till New York Times säger han att det krävs för att lugna ner känslorna i Västbanken och Gaza och att han påpekat det ”för alla” i förhandlingarna. Enligt de palestinska myndigheterna sitter för närvarande 8 000 palestinska fångar i israeliskt fängelse. Han lovar att kämpa för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och ”om det är upp till honom” kommer han inte att acceptera skrivningarna i Färdplanen för fred från 2003 om ”en palestinsk stat med provisoriska gränser”.
I måndags sköts, trots vapenvilan, en palestinsk man i hjäl i Hebron. Enligt militären försökte han knivhugga en soldat som sköt honom i nödvärn. Enligt palestinska vittnen sköts mannen av en soldat som satt i en israelisk armébulldozer och därefter hoppade ytterligare två soldater ut och sköt mannen. Enligt nyhetsbyrån AFP innebär den senaste veckans dödsfall att det sedan starten av den ”andra intifadan” år 2000 dött 3 676 palestinier och 981 israeler.
Expert varnar för imperialistisk fred
Staffan Beckman, författare och Palestinakännare, menar att som styrkeförhållandena är just nu i Palestina är det svårt att ”sitta här i Sverige” och ha åsikter om den senaste uppgörelsen. Till skillnad från efter första intifadan menar han att palestiniernas nuvarande förhandlingsläge är mycket svagt.
– Men om det blir någon fred blir det en imperialistisk fred, säger han till Flamman och tilllägger att villkoren för den kommer att dikteras av USA, Israel och delar av Palestinas bourgeoisie.
Han understryker att frågan inte kommer att vara löst med detta men tror att vissa i Palestina och Israel hoppas att det kan vara ett första steg, något att börja med för att sedan flytta fram positionerna.
– Den rörelse jag kan sägas ha representerat har ju drivits tillbaka av Arafats och Abbas eftergiftspolitik å ena sidan och islamiska fundamentalister å andra sidan, säger Beckman som alltid haft nära kontakter med marxistiska Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP.
– Men jag har inte förlorat hoppet! säger han och tar som exempel den fängslade Marwan Baghouti, som eventuellt kan träda fram som en palestinsk Nelson Mandela.
– En sådan roll för honom har det till och med spekulerats om i israeliska media.
Bakgrund
Avtalet om vapenvila slöts mellan Israels premiärminister Ariel Sharon och Palestinas president Mahmud Abbas i egyptiska Sharm el-Sheik den 8 februari 2005. Efter mötet sade Sharon att ”palestinierna kommer att dömas efter sina handlingar, inte sina ord” och Abbas har i veckan som gått förklarat ”kriget mot Israel” som över.
Abbas har bland annat lyckats övertala de islamistiska grupperna Hamas och Islamiska Jihad att gå med på en ”tillfällig vapenvila”. För att gå med på en ”permanent vapenvila” kräver de bland annat att tusentals palestinska fångar ska friges. Israel har hittills lovat släppa 500. Israel har också lovat att dra sig tillbaka från Gaza och från staden Jericho på Västbanken. Inga tidtabeller har utlovats men Sharon har talat om tillbakadragningar av bosättningar från Gaza ”i sommar”.
Det råder delade meningar om detta avtal ska gå ett bättre öde till mötes än de tidigare, nu stendöda, fredsprocesserna, den från Oslo 1992 och den så kallade Färdplanen för fred 2003.
