Inför den svenska folkomröstningen om medlemskap i EG i november 1994, fanns det inte många tvivel om att den svenska modellen skulle stå benhårt fast även efter ett eventuellt EU-medlemskap.

Så här lät det när LO:s EG-kommitté förklarade hur det skulle bli i *Facket och EG*, s.5, nr 3/1994:
”När det gäller kravet på att kunna använda svenska kollektivavtal för att införliva EU-direktiv har det till fullo tillgodosetts i förhandlingsresultatet.”

Det var likaledes klara besked från TCO när de förklarade innebörden av EU-medlemskap i *TCO utvärderar EU-avtalet*, s. 25-26, 1994:
”Svenska fackliga organisationer kan därför även under EES-avtalet och ett eventuellt medlemskap tillgripa stridsåtgärder mot ett utländskt företag för att uppnå avtal.”

”/…/ vi får respekt för att avtal skall gälla från första dagen, även för utländska entreprenörer med tillfällig arbetskraft i Sverige”.
Ja, så skulle det bli när *Löntagare för Europa* skrev bilagan *Arbetslivet och EU* till SAF-tidningen 15/4 1994.

Att de fackliga organisationerna gick i god för EU-medlemskapet var en förutsättning för en seger för ja-sidan. Därför var inte heller det minsta konstigt att dåtidens Svenskt näringsliv, Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, under några månader var de svenska löntagarnas allra bästa vänner och ansåg att sociala rättigheter och arbetsvillkor skulle *stärkas*:
”Inget EG-land har försämrat arbetsvillkoren till följd av sitt medlemskap. Tvärtom har samtliga medlemsländer förbättrat och utvecklat sin sociala trygghet sedan EG grundades”, skrev SAF i foldern *Vad betyder EG för arbetslivet*, s.5, 1994.

Regeringen Bildt var också en viktig spelare. Regeringens chefsförhandlare Ulf Dinkelspiel övertygade socialdemokraterna och LO med två viktiga försäkringar: Dels att i Sverige skulle svenska avtal och svenska lagar råda, och dels att den svenska alkoholpolitiken skulle förbli just svensk. Med dessa löften i ryggsäcken gick arbetarrörelsens företrädare ut i offentligheten och kampanjade för ett EG-medlemskap.

Som bekant har mer än ett decennium förflutit sedan den mer än väl finansierade ja-sidan vann sitt slag om väljarna. Det är helt klart att arbetsgivarsidan var EU-folkomröstningens meste Pinicchio, men vem är det nu, 13 år efter EU-folkomröstningen, som står med lång näsa?

Den 18 december 2007 kom domen som arbetsmarknadens parter gått och väntat på: Hur skulle EG-domstolen döma i Vaxholmsmålet? För alla utom svenska LO och Byggnads tycks det vara tydligt att facket förlorade och att Svenskt näringsliv är mer än nöjt. Europafacket uttrycker sin besvikelse över domen, medan Byggnads ordförande Hans Tilly i ett första uttalande på tisdagen sade sig vunnit bataljen. I Danmark kallar byggfackens samarbetsorganisation domen för en ”nyliberal bomb direkt in på arbetsmarknaden”. Norska LO ser inte heller domen som en framgång utan är bekymrad över att EG-domstolen blandar sig i svensk arbetslagstiftning. Hur kommer det sig, att det som är uppenbart för alla, det vill säga att en principiellt viktig strid är förlorad, av Byggnads framställs som en seger? Är den långa näsan för smärtsam att bära? Är det ett försök att flytta över skulden på den svenska regeringen eller skapa ett förhandlingsutrymme i nästa vända med Littorin?

Som politisk strategi, i en situation där hela den svenska arbetarrörelsen måste börja mobilisera, är det idiotiskt. Skall Byggnads förtroendevalda förklara för sina medlemmar att det är bra att de inte kan sätta hårt mot hårt i nästa tvist med ett låglöneföretag? Skall LO:s medlemmar förväntas applådera att EU i framtiden lägger sig i svensk arbetsmarknad på arbetsgivarnas sida? Det kommer inte att hända. Däremot kommer medlemmar vara besvikna på de lama protesterna.

Sverige befinner sig på ett sluttande plan. Fackföreningsrörelsen är nödvändig för att vända utvecklingen. Det brådskar att LO börjar förstå vad den situationen kräver. Första steget bör vara att kliva ur förnekelsen runt sina nederlag. Ett andra att förena sig i ett löntagareuppror, som inte bör låta sig hindras av EU:s gränser.