I en ledare (DN 4/6) skriver Dagens Nyheter att Flamman (som inte är någon V-tidning, som anges i texten, utan oberoende) ”relativiserar” det som sker i Venezuela. Det stämmer i den bemärkelsen att Flammans rapportering skiljer sig från den som presenteras i borgerlig media. Att peka på de konkreta orsakerna till krisen och lyfta fram de positiva sidorna av chavismens arv bidrar till att nyansera den bild som kablas ut av media som Dagens Nyheter, det vill säga att allt som sker i landet är ytterligare bevis på socialismens misslyckande.
När man diskuterar Venezuela måste en rad fakta stipuleras innan man går in i ideologiska tvister. Miljontals människor har lyfts upp ur fattigdom sedan Chávez kom till makten. Detsamma har skett i Morales Bolivia, Lulas och Dilmas Brasilien och Correas Ecuador. De flesta tillhör den stora massan av svarta, mestiser och ursprungsbefolkningar som ofta utgör arbetarklassen på en kontinent som plågas av en rasism som är svår att föreställa sig i Europa. Det är ett faktum som högern inte kan vifta bort hur mycket den än försöker. Att majoriteten venezuelaner i dag befinner sig i en situation som mest påminner om Weimarrepulikens Tyskland har förklaringar som beror på såväl omvärlden som landets regering.
Valutakollapsen har gjort näst intill omöjligt för staten att köpa produkter vilket lett till varubrist, brödköer och upplopp.
Venezuela är världens femte största oljeexportör och är extremt beroende av sin oljeexport. Statsbudgeten finansieras till stor del av oljeintäkterna. De senaste två åren har oljepriset rasat till följd av expanderande amerikansk, kanadensisk och irakisk produktion. Samtidigt har den venezuelanska regeringen fört en ekonomisk politik som i flera avseenden förvärrat situationen. Regeringens försök att kontrollera priserna med fasta växelkurser har misslyckats eftersom statsbudgeten har sinat på grund av oljepriset. Dessutom har regeringen antytt att den inte kan betala av landets 185 miljarder dollar stora statsskuld. På den svarta marknaden anses den venezuelanska valutan bolivaren därför värdelös. Valutakollapsen har gjort det näst intill omöjligt för staten att köpa produkter vilket lett till varubrist, brödköer och upplopp. I dagsläget har Venezuela knappt råd att trycka nya sedlar så även pengabrist håller på att utvecklas i landet. Vidare har det globala ekonomiska läget knappast gjort det lättare för Venezuela att återhämta sig. Inflationen väntas stiga till 720 procent i år.
Vad gäller demokratins ställning kan regeringarna Chávez och Maduro svårligen sägas ha stärkt de demokratiska institutionerna. Samtidigt är det ett faktum att oppositionen vann en förkrossande seger i parlamentsvalet i december och nu kontrollerar parlamentet. Valproceduren gick i vanlig ordning korrekt till. En kamp pågår nu mellan parlamentet och regeringen om när en folkomröstning om Maduroregering ska hållas. Allt tyder på att det blir i början av nästa år och att Maduro kommer att ersättas av sin vice-president för den återstående delen av mandatperioden.
Det är anmärkningsvärt att högern oroar sig över demokratins situation i Venezuela samtidigt som en kuppartad kris skakar Brasilien. Där har en högerregering övertagit makten på ett sätt som fått till och med The Economist (26/3, 2016) att uttrycka oro. Nyligen har det avslöjats att flera regeringspolitiker avlyssnade den förra regeringen och det politiska förtrycket mot sociala rörelser har återigen börjat spira. Sådant verkar dock inte den svenska högerns ledarsidor oroas av. Där är det ju trots allt högern som har makten.