Alla höstens popcornutspels moder har nu presenterats. Höstbudgeten är ett misch-masch av höger och vänster och visar hur obefintlig riktningen för januarigängets regering är.
Varför lägger man egentligen en statsbudget? För att med hjälp av politik styra utvecklingen i en viss riktning, borde vara svaret. Men i och med det läge som nu blivit permanent i svensk politik så verkar det snarare handla om ett politiskt spel som syftar till att få en själv att framstå som vinnare i ett omöjligt politiskt landskap.
Den historiskt stora höstbudgeten för 2021 är en början till att täppa igen klyftan mellan pensionärer och löntagare och man höjer pensionerna (minimalt) genom att börja lappa och laga ett underfinansierat pensionssystem via budgetsatsningar. Fler utbildningsplatser, två års förlängningen av a-kasse-höjningen och tillförseln av mer (men otillräckliga) pengar till kommunerna och fördelningsprofilen i budgeten ser ändå rätt bra ut. Eller så här, det har sett sämre ut. Budgeten ger inte längre mest till de övre skikten i samhället längre.
Men tyvärr innebär budgeten också sänkt bolagsskatt, ytterligare jobbskatteavdrag, 9 miljarder till rabatt på arbetsgivareavgifter för ungdomar och ytterligare miljarder för höjda tak i rut-avdragen med mera. Och tittar man på andra tabeller än dem som visar fördelningsprofilen så är det sorglig läsning. Tillexempel står det klart (i diagram 3.1) att vi i Sverige har en fattigdom som ”stabiliserats” på högre nivåer sedan Fredrik Reinfeldts stora angrepp på de sociala skyddsnäten från 2007 och framåt. Det blir också tydligt i regeringens egna beräkningar budgeten innebär att nedskärningar kommer att fortsätta ske i många kommuner och regioner.
Så varför borde man lägga en budget? Lite oavsett vilket av arbetarrörelsens partier man tillhör borde i alla fall ett delmål vara att förändra människors förväntningar på politiken, och få dem att växa. Att börja tvätta bort bilden av, och kanske också den samhälleliga acceptansen för, att politiker inte direkt gör saker och ting bättre, utan bara lite mindre sämst. En politik som ger sig på strukturer och som har långsiktiga lösningar för ett bättre samhälle. Politik måste förändra, vad ska vi annars med politiker till?
Är detta vänsteroppositionens kritik? Nja.
Dels har vi LO-delen av oppositionen som är förvånad över att budgeten ändå är bättre än de tänkt sig. Man har numera så låga förväntningar på det egna socialdemokratiska partiet att man är glad över allt som inte är ren centerpartistisk politik. Den andra delen, Vänsterpartiet, attackerar regeringen för att man inte höjt skatterna för de rikaste utan lånar i stället. Problemet verkar inte vara vad regeringens budget går till utan hur de finansierar den. Det är kanske inte den vassaste kritiken.
Det är självklart inte dumt att kritisera regeringen för dess oförmåga att jämna ut skillnader via skattesedeln, men bör det vara huvudspåret i kritiken av den här budgeten, när en majoritet för kraftigt höjda skatter inte existerar?
Vänsterpartiets skuggbudget har i skrivande stund inte presenterats. Men om man får ta den enda kvarvarande partiledarkandidatens, Nooshi Dadgostar, ord i söndagens Agenda-intervju som intäkt för den politiska inriktningen i framtiden så kan man ana ett visst tonartsskifte: ” Vi har […] kunnat vara den lilla vänsterkraft som har dragit socialdemokratin åt vänster […]. Den rollen går inte att ha längre. Vi behöver kliva fram nu […] och ta ett mycket större politiskt ansvar för de stora samhällsprojekten.”
Men vad betyder det för partiet?
Att Vänsterpartiet går ut dagen efter budgetdebatten och säger att man kan tänka sig att fälla delar av budgeten tillsammans med KD och M är bra. På det viset kan man stoppa urusla förslag och förverkliga sina egna genom att skjuta ned delar av regeringens budget med hjälp av en högeropposition som vill sätta alla käppar de kan i regeringens hjul.
Men i den egna budgeten borde man signalera att man tar ”ett mycket större politiskt ansvar för de stora samhällsprojekten” genom att på riktigt satsa. Höja ribban för investeringar i klimat, bostäder, infrastruktur och i våra sociala skyddsnät. Lägga hårda förslag om att återställa i alla fall hälften av alla Reinfeldts jobbskatteavdrag, damma av det gamla kravet om 200 000 nya jobb i offentlig sektor, och uppdatera det med några hundra tusen till. Göra sin egen skuggbudget till en verklig makroekonomisk färdplan för framtiden!
För att göra det står inte i motsättning till att sträva efter politiskt inflytande (som kommer kräva kompromisser) efter nästa val, men det tydliggör för väljarna att det finns en idé och en väg att gå om man på riktigt vill lösa samhällsproblemen som vi står inför.
