Det går ett kommersiellt spöke genom Sverige, Europa, världen. Kommersialismens spökarméer ockuperar vår gemensamma offentlighet, tränger in i våra privata sfärer och sprider kulturskymningens mörker. Våra husgudar heter Profiten, Underhållningen och Lättsmältheten. Eller? Utan tvekan är det ideologiskt motiverat när regeringen drar in sitt stöd till En bok för alla, eller när Täby kommun förbjuder sitt bibliotek att låna ut dvd-filmer för att inte konkurrera med de lokala videouthyrarna. Men utöver borgerliga tvångstankar, varför uppfattar vänstern kommersialismen och dess bundsförvanter som ett hot mot kulturen? Och vilken kultur är det som är hotad? Är det DN-läsarnas? Folkmusikälskarnas? Hot Rod-entusiasternas?

Jag får anledning att ställa mig alla dessa frågor efter att jag fått min begreppsapparat upp-och-nervänd efter att ha pratat med Per Sundgren, aktuell med avhandlingen Kulturen och arbetarrörelsen, som synar arbetarrörelsens kulturpolitiska strävanden från August Palms dagar till Tage Erlanders. (Se Flamman 37/2007 för recension.) Per Sundgren stödjer inte regeringens förslag, men när han vill prata med Flamman om kulturpolitik är det för att kritisera vänsterns syn på kommersialismen.
Han är en van talare och kulturämnet ligger honom varmt om hjärtat. Han har arbetat med kulturpolitik större delen av sitt yrkesliv. I egenskap av vänsterpartist blev han kulturborgarråd i Stockholm 1988. Han har suttit i stadens kulturnämnd, i Stockholms Stadsteaters styrelse, varit ordförande för Utbildningsradion. Han talar engagerat för sin sak. Jag hinner inte med, mina följd- och motfrågor är för långsamma.
Som Per Sundgren visar i sin avhandling har den största skiljelinjen inom arbetarrörelsens kultur- och bildningsdebatt historiskt inte stått mellan höger- och vänsterfalanger, vilket varit den offentligt dominerande doktrinen inom forskningen. Motsättningen rör sig enligt en annan axel: klassaxeln. Med andra ord: fint versus ofint, högt versus lågt.

Uppdelningen högt–lågt avslöjar vilka som haft tolkningsföreträde. Inte är det arbetarklassens breda lager. Redan tidigt 1900-tal valde socialdemokratin väg. ”Bildningen ses som en inre process som steg för steg höjer och utvecklar individens moral och estetiska förmåga och vars mål är den harmoniska människan och konsten. […] Att erövra detta arv och förmedla det till arbetarklassen, inte att konstruera en ny kultur, är folkbildningens uppgift”, skriver Per Sundgren i sin avhandling. Socialdemokratin gjorde den upplysta, borgerliga kulturen till sin. När kommunistpartiet i två vändor under slutet av 1940-talet skapar landets första kulturpolitiska program betonas visserligen kravet på kulturens demokratisering, men: ”Vilken denna goda kultur är som ska spridas till folket var så självklart att det inte behövde uttalas. Alla tankar om en särskild klassbildning eller arbetarkultur har nu övergivits till förmån för ett försvar av det nationella svenska kulturarvet.” Demokratisering ska här alltså förstås som en allmän tillgång till den borgerliga kulturen.

Är idén om en specifik arbetarkultur alltså en myt? Enligt Per Sundgrens avhandling har den varit en papperskonstruktion, ett ideologiskt marinerat önsketänkande.
– När socialdemokratin skapade sin första kulturpolitiska utredning 1952 hade man en potentiell möjlighet att utmana den borgerliga kulturen. Man var organisatoriskt starka med folkhögskolor, ABF, rörelseägda tidningar och bokförlag. Men i utredningen nämns inte ens Folkets hus och Folkets park. Varför? För att man skämdes för den ”låga kulturen”, säger han.
När det kommersiella spöket idag förs på tal är det en spegling av de vägval som arbetarrörelsen gjorde under 1900-talets främre hälft. Genom att lova sin trohet till ett bildningsideal byggt på borgerlig kultur, banade man väg för en kulturpolitik baserad på vad Per Sundgren benämner distribution. Finkulturen ska spridas – ut i förorterna, ut till invandrarna, ut i landets avkrokar. Ett nyckelbegrepp är ökat deltagande. Hårdare uttryckt: ökad bildning.
– Det har alltid talats om ett intresse för ökat deltagande, men den goda kulturen har alltid stått i centrum, säger Per Sundgren och laddar ”den goda kulturen” med ett ironiskt leende, underförstått att det är en borgerlig, medelklassdominerad kultur vi pratar om.

Per Sundgren menar att distributionspolitiken är ett misslyckande. I direkta ordalag uttrycker han inte det så, men jag förstår hans plädering som att grundproblemet i kulturpolitikens strävan är idén om en god kultur. Det vill säga ett elitistiskt projekt baserat på medelklassvärderingar. Per Sundgrens eget kulturbegrepp är öppet och generöst, han tycks mena att all verksamhet är kulturell.
– Vänstern har haft en förenklad kultursyn där kommersiellt är dåligt och offentligt bra. Vilket inte är sant. Ser vi på hela bok- och musikproduktionen till exempel så håller den hög kvalitet. Och den är kommersiell. Men den offentligt bekostade kulturen, å andra sidan, är inte sällan gjord på slentrian, säger Per Sundgren.
Den modell Per Sundgren argumenterar för är, med hans ord, baserad på ett medborgarperspektiv. I korthet kräver ett sådant perspektiv en i större utsträckning decentraliserad kulturpolitik där ekonomiska resurser distribueras lokalt utifrån vad medborgarna själva vill. Å enda sidan är det här ett klassiskt välfärdstänkande där samhället ska bistå intresserade med lokaler och resurser för kulturutövning. Men Per Sundgrens resonemang har också närhet till idén om en deltagande demokrati: Låt de deltagande själva bestämma! Man kan höra kulturens beskyddare invända:

Ska den som vill få pengar till att göra vad som helst?
– Som medborgare ska vi ha rätt att sätta dagordningen, att vara kulturaktiva, ja kulturproducenter, antingen som ”amatörer” eller ”professionella”, även om det är en distinktion jag inte tycker om. Partiernas kulturprogram använder gärna kvalitet och professionalism som begrepp. Man drar en gräns och utestänger vanligt folk, säger Per Sundgren och pekar ut folkpartiet som i synnerhet skyldiga till detta.
Att Kungliga Operan, P1 och Riksteatern enligt dagens kulturpolitik definieras som viktiga är givet. De är en del av Den Goda Kulturen. Att datorspel, stickning eller levande rollspel skulle ha samma självklara rätt till offentligt stöd kan vara svårare att tugga i sig. I synnerhet gäller det för datorspelande och annan verksamhet som tydligt är beroende av underhållningsindustrin. Per Sundgren vill hellre prata om sambandet mellan det offentliga och kommersiella, om möjligheterna som uppstår i mötet dem emellan.
– Jag är trött på hur vänstern fördömer kommersialismen. En ny kulturutredning borde titta på relationerna mellan offentlig och kommersiell kultur. Det är mycket mer komplext än vad vänstern tror, säger han och exemplifierar:
– Ungdomar lyssnar och skapar musik. De arrangerar spelningar, ordnar inspelningar, nätverkar. Samtidigt som de hela tiden tar del av och intryck av det superkommersiella. Men de använder intrycken för sitt eget skapande, säger Per Sundgren.
Inte ens ungdomarnas eget intresse är fullständigt ideellt, det medger Per Sundgren. Det finns pengar att tjäna. Paradoxen är enligt honom att även om musikindustrin agerar utifrån genuint ekonomiska intressen uppmuntrar den samtidigt till kulturell verksamhet. Motsättningen är ett tankefel. Enligt Per Sundgren.

Jag hinner knappt tänka att han har en mycket pragmatisk syn på det kommersiella innan han proklamerar att han håller med regeringen om att stryka en formulering i 1974 års kulturproposition som slår fast att kulturpolitiken ska ”främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar”. Varför regeringen vill stryka det är lättbegripligt. Men varför vill Per Sundgren göra samma sak? Han menar att blotta existensen av en offentlig kulturpolitik erkänner att de kommersiella krafterna inte ensamt kan tillgodogöra samhällets kulturella behov och att en offentligt stödd kulturpolitik därigenom har en udd riktad mot kommersialismen. Han vill se en gynnsam blandning av offentligt finansierad och kommersiell kultur. Han är noga med att understryka det offentligas vikt.
– Det offentliga stödet behövs för att få ett pluralistiskt kulturliv. Det är det kommersiella inte förmöget till, säger han.
Det är när jag lämnat hans lägenhet som de inledande frågorna bubblar upp inom mig. Är Per Sundgrens svar naiva förhoppningar från en realist som sett kulturpolitiken misslyckas? Hans teorier är onekligen förföriska. Åtminstone för mig. De erbjuder lösning på en gordisk knut: Hur ska en kulturpolitik formuleras, som å ena sidan inte godkänner den borgerliga kulturens hegemoni, och å andra sidan inte godtar den slentrianmarxistiska uppfattningen att kritik av den kommersiella populärkulturen är detsamma som folkförakt? Dessutom erbjuder det tankegods och den begreppsapparat jag har med mig ifrån Per Sundgren en möjlighet att en gång för alla kapa förtöjningen till den sjunkande drömmen om en genuin arbetarklasskultur. Kanske är det tidens anda, ett kapitulerande inför postmodernismen, men en sådan kultur känns i bästa fall inbilsk, i sämsta fall konservativ och exkluderande; en återvändsgränd.
Det är så knuten löses upp. Med Per Sundgrens perspektiv behöver inte en arbetarklasskultur efterlysas eller konstrueras – den finns där redan. Eller de är nog ett bättre ord. Arbetarkulturerna i plural.

Återstår då finansieringen, resurser för att stimulera kulturaktiviteter och säkra deras oberoende. Vilket för oss tillbaka till en klassisk paroll – Mer pengar till kulturen! – men med en ny demokratisk slagsida. Kanske är det möjligt att en kulturpolitik med medborgarperspektiv och pragmatisk syn på det kommersiella kan breda väg för en bred opinion, kanske en bred politisk allians för ökade kulturresurser. Ifall borgare förstår att ingen är ute efter att släcka ner deras Opera kan en politisk samling för utökade kulturresurser möjligen åstadkommas. (Här skulle frågan om kultursponsring bli den svåra nöten för höger och vänster att mötas.)
Det låter för bra för att vara möjligt.
På ett personligt plan har jag svårt att relatera till den rådande kulturpolitiken och dess djupa rötter i ett fördomsfullt, borgerligt bildningsideal. Vänstern – som här inte skiljer sig från andra partier i stort – har blivit låst till ett försvar av det rådande, det finkulturella. Kanske är det därför som Per Sundgrens framställning låter lockande. Han har, såvitt jag tolkar det, brutit detta dödläge.
Men samtidigt blinkar en annan, misstänksam varningsklocka i tankarna. Är det kulturpolitikens upplösning jag just lyssnat till?