Ohlys inledningsanförande på den nyligen timade kongressen var en skarp vidräkning med de personer som ”beskriver vänsterpartiets kongresser som förhandsregisserade, eller valen till våra styrelser som kuppartade”. De personerna anser han skadar partiet och bör ompröva sitt medlemskap.
Men hur är det egentligen? Har alla val verkligen varit demokratiska och korrekta?
Jag anser att åtminstone ett viktigt val i närtid varit ytterligt tvivelaktigt. Det gäller valet av tillförordnad partiledning efter Gudrun Schyman. Det känns därför som en hederssak att konkret redogöra och påminna om detta nu när brännmärkning och bannbulla utfärdas.
Eftersom jag då tillhörde valberedningen, hade jag anledning att följa valet och hade också närvarorätt på partistyrelsen. Jag var på plats då beslutet om tillförordnad partiordförande skulle ske i januari 2003. Inför valet utkristalliserades tidigt en modell med två vice ordföranden som den lämpligaste modellen. Skälet sades bero på att ingen var beredd att ensam axla partiordföranderollen. Lasse Ohly markerade tidigt att han ”inte nu var beredd att ställa upp av personliga skäl”. Det var också klart tidigt att frågan skulle avgöras av partistyrelsen och inte av någon extrainkallad kongress. En särskild valkommitté inom partistyrelsen – inte den kongressvalda valberedningen – fick i uppdrag att förbereda valet. Jag hade då ingen invändning mot detta förfarande, men man kan fundera över såväl frågan om extrakongress som att valberedningen ställdes utanför. Formellt fanns dock inget att invända mot hanteringen så långt. Valkommittén bestod av Vilmer Andersson, Malmö, Marianne Eriksson, Jönköping och Siv Holma, Kiruna. Ovannämnda personer förberedde valet genom att be samtliga PS-ledamöter nominera dels vem man ansåg vara mest lämpad att leda partiet efter Gudrun, dels vilka två personer som vore den lämpligaste kombinationen.
Nomineringarna visade att paret Ingrid Burman/Jonas Sjöstedt hade det överlägset starkaste stödet. Det framkom också att Ingrid inte var beredd att vara 1:e vice ordförande, och därmed främsta företrädare. Var Jonas stod blev aldrig klarlagt före partistyrelsens möte. Skälet visade sig vid själva partistyrelsemötet. Han hade aldrig tillfrågats om huruvida han var beredd att kandidera som 1:e eller 2:e vice ordförande. Först på torsdagen, två dagar före partistyrelsens sammanträde, blev han kontaktad av Vilmer Andersen. Då gällde dock frågan om Jonas var beredd att ingå i verkställande utskottet, inte frågan om ordförandepositionerna! Jonas tackade i detta skede nej till att ingå i VU, vilket då togs som intäkt för att Jonas inte heller var beredd att kandidera till någon av ordförandeposterna.
Detta stod klart först på PS-mötet, då Jonas på en direkt fråga redovisade när och hur han kontaktats. Vilmer Andersen verifierade också detta i samband med att valkommitténs förslag presenterades. Deras förslag var Ulla Hoffman, som förste vice ordförande och Ingrid Burman, som andre vice ordförande. Detta trots att Ulla hade ytterst få nomineringar (om min minnesbild inte sviker – endast en nominering).
Vid behandlingen görs egentligen endast en framställan. Det är Anders Wiklund, riksdagsman från Smedjebacken, och ersättare i PS som anser att sammanträdet bör ajourneras ett par timmar för att valkommittén ska ges möjlighet att pröva om Jonas Sjöstedt är beredd att axla ett partiledarskap. Som ersättare hade inte Anders Wiklund möjlighet att yrka detta, vilket också påpekades av presidiet, som för övrigt bestod av Lars Ohly och Anja Karlsson, Göteborg. Frågan om ajournering ställdes därför inte under proposition.
Huruvida Jonas Sjöstedt, som den efter EMUvalrörelsen starkaste partiledarkandidaten tillsammans med den indisponible Ohly, verkligen var beredd att axla ansvaret utröntes alltså aldrig.
Det är fortfarande svårt för mig att förlika mig med detta – om inte kuppartade – så dock manipulativt hanterade partiledarval.
Efter valet togs paus. De bägge presiderande ordförandena – Anja och Lasse – tog ett gemensamt bloss. ”Det här klarade vi väl bra”, sa Lasse och skrattade. Anja nickade instämmande och leende.
Jag frågar mig: Vem har överträtt anständighetens gräns?
