För ett tag sedan släppte en av Sveriges riksfeminister, Nina Björk, en bomb i en av sina DN-kolumner. Hon skrev att nu är det dags för feministerna att tänka om: Heltidsarbete för kvinnor är inte rätt väg att gå. Vi måste istället ifrågasätta den hetsiga arbetsnorm som råder i detta samhälle, för ”barn finns och barn tar tid”.
Björks inlägg följde ett välbekant mönster – kvinna oroar sig för barnens väl och ve och tycker att det är dags att kvinnorna slutar försöka bli som männen. Kristdemokraternas Maria Larsson välkomnade Nina Björk att ansluta sig till hennes parti, medan jämställdhetsutredaren och före detta Bangredaktören Petra Ulmanen, slet sitt hår över Björks feministiska förräderi.
Vad är det då som egentligen händer när en vänsterorienterad feminist plötsligt uppfattas begå allians med kristdemokraterna? Hur kan positionerna vara så sliriga? Det är frågor som är viktiga att reda ut om vi ska kunna stärka den feministiska positionen, som i ett patriarkat per definition är ständigt hotad.
Vårt samhälle lider av ett katastrofalt missförhållande: Kvinnor jobbar mer än män men tjänar mindre än män. En väsentlig om än inte unik grund för detta missförhållande är att samhällets arbetsorganisation styrs av kapitalistiska principer.
I ett samhälle styrt av profitprincipen avlönas inte barnafödande, blöjbytande, amning, barnauppfostrande, matlagning och kärleksfull omsorg – trots att det ligger till grund för all den profitgenererande produktion som utförs. I Sverige har vi därför, mer än de flesta andra länder, dämpat profitprincipens genomslagskraft med hjälp av en stor offentlig sektor styrd av behovsprincipen – där bland annat dagis ingår.
Men denna dämpning är som sagt bara en dämpning. Därför finns fortfarande en stor konflikt mellan vad samhället behöver eller kräver från människorna och vad det genom ekonomiska incitament uppmuntrar människor att göra. Samhället behöver/kräver att någon tar hand om barnen, men ekonomiskt sett uppmuntras inte människor att göra det – de får ingenting för det.
Genom mer eller mindre subtilt tvång har kvinnorna genom historien tagit hand om barnen. Idag verkar detta tvång till stor del genom en patriarkal ideologi som framställer Den Goda och Sanna Kvinnan som någon som ansvarar för barnen, som Den Goda Modern.
Med hjälp av denna ideologiska konstruktion flyttas ovan nämnda samhälleliga konflikt in i kvinnors kroppar: Hjälp jag vill jobba och tjäna pengar och förverkliga mig, men vem ska då ta hand om barnen!?
Om vi struntar i visionerna ett tag: Så som samhället är organiserat här och nu – med åtta timmars arbetsdag, dagis utan resurser och ansvarslösa män – är det mycket möjligt att vissa barn kommer i kläm om kvinnor går upp i heltid. Det ska man inte hymla med. Men, stort men: Varför är det alltid kvinnorna som ska ta ansvaret för detta, när det inte är deras fel???
En manlig genusvetarstudent sa en gång på ett seminarium om kvinnolöner: ”Men varför strejkar inte alla sjuksköterskor tills deras löner höjs? Några patienter kanske stryker med, men det får det väl vara värt”. De kvinnliga genusvetarstudenterna tittade på varann, smått bestörta.
Tur var väl kanske det, men om vi gör ett tankeexperiment: Alla kvinnor börjar plötsligt jobba heltid. Allt går åt helvete där hemma – för kvinnorna tar sig rätten att inte hinna, inte kunna. Den äkta maken tycker att det är lite väl stökigt därhemma och märker att lilla Pelle mår dåligt när ingen läser godnattsagor för honom. Så han slutar jobba över och struntar i sporten på tv. För någon måste ju göra det som måste göras. Till slut märker han att allt detta är ju faktiskt befängt: Ska man (!) inte ha tid att både förvärvsarbeta, sköta sitt hem, se på sporten och vara med barnen, vännerna och kärestan? Borde det inte vara dags att skörda frukten av det senaste århundrades massiva produktivitetsökning och gå ner till sex timmars arbetsdag? De enda som förlorar på det är ju kapitalisterna.
Sådana saker kan hända om kvinnorna synliggör att de samhälleliga konflikterna inte är deras.