Den socialistiske allkonstnären William Morris mönster förekommer i dag på allt från H&M:s höstkollektioner till den kulturella medelklassens tapeter. Thomas Sjösvärd besöker en Morrisutställning på Lidingö och ser i Morris romantiska bladornamentik något som kanske angår oss mer än vi anar.
Tapeten ”Willow Boughs”, alltså pilgrenar, hör till allkonstnären William Morris mest spridda skapelser. Ju mer man betraktar tapeten desto mer slås man av de utmaningar själva idén måste ha inneburit för honom. Kvistarna och deras vridna blad korsar varandra och skapar djup, slingrar in sig i varandra utan att det blir gyttrigt. Morris känsla för rytm hade kanske mest att göra med hans djupa intresse för handknutna mattor, men till skillnad från de ofta abstrakta mönstren i mellanöstern är hans alltid föreställande och i regel hämtade ur naturen i hans egna trakter. I det här fallet har den sköra balansen mellan efterbildning och stilisering lett till ett uttryck som påminner om serieteckning. Mest fascinerande är att mönstret kan vara så lugnt och harmoniskt, men ändå så oregelbundet att man måste stå långt ifrån för att ens se hur det upprepas.
Originalversionen av ”Willow Boughs” har en himmelsblå bakgrund. Den tapeten går inte att köpa. De moderna reproduktionerna favoriserar gulnade färger, som om växterna börjat vissna. Denna brunmurrighet upplevs som en ängslig längtan efter det stillastående. Raka motsatsen till den äventyrliga Morris som drömde sig till alla möjliga platser och tider.
Fram till och med februari nästa år ger Millesgården i Stockholm allmänheten en chans att se prover på de många hantverk som William Morris, med frun Jane, ena dottern May och andra kompanjoner gav sig i kast med. Om Morris inte hade varit så uppenbart förtjust i medeltiden kunde han ha kallats renässansmänniska, med banbrytande idéer på områden som byggnadsvård, boktryckning, litteratur, politik och syslöjd. Millesgården har i stort följt principen lite av varje, med betoning på tapeter och tyger. Särskilt roliga är skisser och annat material som ger en aning om processen bakom verken. I en monter ser jag tryckblocken för ”Willow Boughs” snidade i päronträ, med tapetremsan tryckt så att man ser mönstrets olika nivåer. Här med en ’olivtvålsgrön’ bakgrund.
Liksom Friedrich Engels, vars krets han mot slutet av 1800-talet närmade sig, hade William Morris blick för arbetarnas villkor i industrin, men han höll fast vid en sentimental uppfattning om naturen. Även de socialistiska skrifter han formgav är fulla med växande blad, och man kommer att tänka på Shakespeares sorgespel Macbeth, där tyrannen spås falla först den dag skogen börjar gå mot borgen.
Även de socialistiska skrifter han formgav är fulla med växande blad, och man kommer att tänka på Shakespeares sorgespel Macbeth, där tyrannen spås falla först den dag skogen börjar gå mot borgen
I föreläsningen ”Some hints on pattern designing”, som han höll för Working Men’s College i Bloomsbury 1881, förklarade Morris: ”Jag är fullständigt övertygad om att all den moderna vetenskapens samlade kunskap, all kraft hos den moderna kommersen, allt det moderna tänkandets djup och andlighet inte kan ge lika mycket som det hantverk som skapats av en olärd, vidskeplig Berkshire-bonde på 1300-talet, nej, inte som det av en vandrande kurdisk fåraherde eller en utmärglad, förtryckt indisk statare.” Visst är hans intresse för andra länder präglat av en kolonial bortskämdhet, men där finns minst lika mycket av hantverkarens respekt för sina skråbröder, och -systrar.
Längtan bort från industrialismens värld var under andra halvan av 1800-talet inget nytt, men Morris sticker ut med sin förmåga att omsätta den i praktisk verksamhet. Det var egentligen mest under hans sista år som det också finns ett drag av eskapism. Morris blev då nämligen banbrytande i prosakonsten, med romaner om påhittade världar med övernaturliga inslag, det som nu kallas kallar ”högfantasy” – J. R. R. Tolkien lyfte fram honom som en av sina viktigaste moderna inspirationskällor. Mitt i romanskrivandet, och agiterandet och företagandet och … dog William Morris. Han var väl något av en pionjär i att, så att säga i onödan, arbeta ihjäl sig.
Till skillnad från dagens kreativa klass bryggde Morris, vad jag vet, aldrig sitt eget öl. Men själva företeelsen att en samhällsgrupp vars välstånd bygger på industrin, får råd att vända sig emot dess produktionsformer verkar återkomma med jämna mellanrum. Morris exempel visar att det kan ske med viss värdighet.
Inom konst och formgivning förde 1900-talet med sig andra förhållningssätt till industrialismen. Att se skönheten i de moderna materialen. Att låta massverkningens tvång till förenkling bli en styrka. Att uppskatta och arbeta med tomrummet. En intressant del i utställningen är mötet mellan framför allt Morris textiler och skulptören Carl Milles hem. Mycket förenar dem, men i Morris bladornamentik ligger ett motstånd mot det aristokratiska, som kanske angår oss mer än vad vi anar. Hos Milles finns en spänning mellan det organiska och en strävan upp mot renhet och ordning. Självklart är det fullt möjligt att uppskatta hans svävande skulpturer utan att ryckas med i någon idealistisk maktdyrkan. Men så sent som i somras kunde Moderaterna i Göteborg använda Milles övererotiska ”Poseidon”, filmad underifrån som i en film av Leni Riefenstahl, för att mobilisera inför hot mot den nationella gemenskapen. ”Vem bjuder trädet roten överge?” frågar Macbeth. ”Vem värvar skogen?”
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.