Slaget om rut – 20 år med Hemfrid

Monica Lindstedt & Susanne Bark.
Ekerlids förlag.

En porträttbok om grundaren av Hemfrid, branschens ledande hemstädningsföretag, och tillika en av de mest framträdande lobbyisterna för Rut-avdraget – vilket existensberättigande har egentligen en sådan bok? Vad kan den möjligtvis tillföra efter att vi stött och blött rutavdragets för och nackdelar i den polariserade offentliga debatten?
Jag griper mig an Slaget om rut – 20 år med Hemfrid med viss skepsis, och blir åtminstone positivt överraskad av en viss journalistisk hederlighet. Trots att det är Ja-sidan som beställt boken får Nej-sidan ett utrymme. Flera kritiker kommer till tals, och de får formulera de bärande motargumenten mot Ja-sidans ”Rut skapar arbetstillfällen – som behövs”: Det handlar framför allt om deltidsjobb som inte går att leva på, för att ge ett antal medelklassfamiljer mer fritid – och varför ska skattebetalarna finansiera det?

Samtidigt som jag läser boken träffar jag några konduktörer som arbetar på Tvärbanan i Stockholm, organiserade i fackförbundet Seko. De hotas just nu av uppsägning. Deras arbetsuppgifter, som bland annat leder till ökad trygghet, information och service i en offentlig miljö där alla stockholmare rör sig, riskerar att rationaliseras bort till förmån för stolpar som ska tillhandahålla elektronisk, icke-mänsklig, biljettvisering. Var finns de borgerliga rösterna som så gärna värnar arbetstillfällen efter korta utbildningar – när det handlar om Rut – varför är de totalt tysta när 103 arbetstillfällen för heltidsanställda konduktörer, som kan leva på sin lön, riskerar att gå förlorade?
Ingen vet hur många arbetstillfällen Rut-reformen har genererat. Branschen uppger att den sysselsätter 22 000 personer, men omräknat till heltider uppskattar kritiker att reformen antagligen lett till cirka 6 000 nya jobb. Ingen vederhäftig utredning för att utvärdera vad ”vi” får för de 3,4 miljarder per år som Rut kostar, har gjorts. Däremot är det lättare att ta reda på den genomsnittliga anställningsgraden för de anställda. Den ligger på 60 procent av heltid i snitt – och Hemfrid är inget undantag: ”De flesta jobbar 50–75 procent och många vill gå upp i tid för att bättre kunna försörja sig”, konstaterar Hemfrids grundare Monica Lindstedt.

”Livspussel” är ett ord som återkommer upprepade gånger i boken. Det var framför allt för att tackla ett eget omöjligt livspussel, som entreprenör och småbarnsmamma, som Monica Lindstedt startade Hemfrid. Men när hemstäderskor själva intervjuas i boken får de inga frågor om sina livspussel. Har de flera jobb för att överleva eller hankar de sig fram på deltidslönen? Har de möjlighet att anställa en egen Rut-städerska hos sig själva, är det ens något de önskar? Eller skulle de, månne, föredra en ökad trygghet i kollektivtrafiken – att vi låter bli att ersätta konduktörer med stolpar och värnar jobben?