”Vägen till Israels andra sida saknar skyltar. Det är en plats som man sällan läser om i tidningarna eller hör om på teve. Den är nästan osynlig för de flesta israeler”, inleder judinnan Susan Nathan sin personligt präglade bok, Ett annat Israel.
Hon växte upp i England, men bodde stora delar av barndomen i sin pappas hemland, Sydafrika. I slutet av 1900-talet gjorde hon aliya och flyttade till Tel Aviv i Israel. Hon utnyttjade den israeliska återvändandelagen från 1948, som ger alla judar i världen rätt att bosätta sig i staten Israel.
Bilden av det förlovade landet började efter en tid flagna. Kanske främst på grund av att landet hon kom till inte var, som det sagts, ”ett land utan folk för ett folk utan land”. Det var något som inte stämde för den 50-åriga Susan Nathan.

I slutet av 2002 chockar hon sina judiska bekanta och flyttar till Galiléen och den arabiska staden Tamra.
– Varför har du plötsligt blivit så intresserad av araber. Beror det på den 11 september? frågar en kollega bland engelsklärarna i Tamras gymnasieskola.
Det är få som kan eller vill förstå att Susan Nathans flytt över den judisk-arabiska gränsen är en medveten politisk handling. Att hon vill förstå samhället och, som hon sett, dess förtryckande och diskriminerande struktur visavi den arabiska befolkningen. Och att hon vill förstå – och göra något åt saken.
Ett annat Israel är en bok som tar ställning. Det är inget å ena sidan, å andra sidan. Och just därför kommer den troligen att förklaras obalanserad och ensidig (Expressen placerar boken hos ”Hamaslägret”), eller ignoreras.

Personligen placerar jag Susan Nathans bok bland de nödvändiga om man vill lära sig något om en verklighet som varken kommer på löpsedlar eller diskuteras i tyckar-soffor. Det handlar om vardaglig förödmjukelse och förnedring av ett folk. Om ett sorts statlig sanktionerad diskriminering av ungefär 20 procent av befolkningen, den arabisk-israeliska.Och om ett apartheidliknande system där makten över marken är central.
I Israel ägs 93 procent av marken av staten eller JNF, den judiska nationalfonden. I apartheidstatens Sydafrika ägde de vita 87 procent av marken.
”Så många palestinier som möjligt på så liten yta som möjligt”, är Susan Nathans rasande beskrivning av israels politik.
Vems smärta är giltig? Vems historia lyssnar vi på? är frågor som genomsyrar Ett annat Israel. Berättelsen om Nazitysklands folkmord på Europas judar har de flesta hört.
De flesta människor har också hört berättelsen om när staten Israel utropades. Men hur många har hört, och tagit till sig, att den berättelsen också innehåller en annan berättelse? Berättelsen om nakban, katastrofen 1948, då över 750.000 palestinier genom terror och krig tvingades lämnade byn, jorden och landet Palestina, och bli flyktingar med gårdsnyckeln i fickan.
I respekten att höra Den andres berättelse ser Susan Nathan embryot till en framtida lösning av Israel/Palestina-konflikten. Trots att det kan låta lite som att slå in öppna dörrar, har hon förstås rätt. Att se sig själv i den andre är ju empatins och medkänslans moder.

Enligt Edward Said måste dock tålamodet vara som tålamodigast när det som här handlar om en konflikt mellans ”offrens offer”.
Det är lätt att bli pessimist när man läser Ett annat Israel. Motkrafterna i Israel är splittrad, enligt Susan Nathan. Och vänstern, där hon själv placerar sig, är hycklande och svag.
Vägrarrörelsen inom armén är positiv, men det är i individbaserade grupper som Zochrot som det orginella motståndet finns. Eitan Bronstein förklarar:”Vi sysslar med nakban, den andra sidans minne.”
Ett annat Israel – min resa över den judisk-arabiska gränsen är, trots dess stundom lite förenklade problembeskrivning, väl värd sina timmar. Den har något angeläget och viktigt att berätta. Läs den!