Okategoriserade 20 april, 2005

Venezuela: här har ni revolutionen!

Tre år efter försöket till statskupp har den bolivarianska revolutionen gått in i en radikal omvandlingsfas. Hur fungerar den venezuelanska revolutionen? Finns det en medveten strategi?

– Kan man bada i havet?
Min turistfråga besvaras med ett osäkert nickande. Jag har inte fattat att Caracas inte ligger vid havet, utan några mil inne i landet. På en världskarta ser det ut att ligga direkt vid den karibiska kusten, och turistkatalogerna är fulla med bilder på fantastiska stränder. Men vi lämnar kusten och åker upp mellan gröna kullar. Utefter vägen blandas reklam för Shell och Coca Cola med plakat om revolutionen. På en kulle vid en liten by har någon med stenar skrivit folkomröstningssegerns budskap: Venezuela är för alltid förändrat. Vi åker in i Caracas genom arbetarbefolkningens kvarter i Libertador. Här är hälften av allt man kan läsa på väggarna ”Chávez si”, ”Vota no” och ”Chávez es el pueblo” (”Ja till Chávez”, ”Rösta nej”, ”Chávez är folket”). Den andra hälften är ölreklam. Det sägs att regeringen var övertygad om att landet skulle bryta samman när ölet tog slut. Men det hände inte, trots att ölet faktiskt tog slut under oljestrejken 2002, en av alla gånger allt stod på spel.

Den 15 augusti 2004 var den senaste gången allt stod på spel. Efter alla möjliga försök inklusive en statskupp, generalstrejker, bedrägerier och politiska kampanjer från oppositionen, hade Hugo Chávez antagit utmaningen och ställt sin egen presidentpost på spel i en folkomröstning. Det blev en märklig kampanj. Regeringssidan valde att på valsedeln representeras av ett ”nej”, inte bara ett ”nej” till att återkalla presidenten, utan ett ”nej” till det gamla Venezuela, till oljebaronernas korrupta styre och till att avskaffa de sociala reformerna. Oppositionens ”ja”-paroller var svårare att bära upp, de blev vaga och abstrakta. ”Ja till fred”. ”Ja till samarbete”. Oppositionens kampanj var osynlig i många delar av landet, medan regeringssidan – chavisterna – kampanjade för fullt. De vann slutligen med en marginal på nära 20 procent.
När Chávez framträdde, klockan fyra på morgonen från balkongen, fanns två budskap. Först sträckte han ut en hand till oppositionen, som han lovat Jimmy Carter, och vädjade till dem att vara med och arbeta för landets bästa. Den symboliska segern i omröstningen, sade Chávez, var att Venezuela förändrats för alltid. Sedan deklarerade han revolution.
I ärlighetens namn blev den första gesten inte speciellt väl mottagen. Oppositionen kom aldrig till den lunch som Chávez höll dagen därpå, utan började tillverka dokument, brev och internetsajter som skulle bevisa att hela folkomröstningen genomsyrats av fusk. Chavisterna fortsatte å andra sidan att kalla dem oligarker, fascister och att vara på sin vakt. Men revolutionen var ingen gest.
Tre knappa månader efter segern, den 7 november, samlades regeringen med ministrar, guvernörer, borgmästare, parlamentariker och ledare för de politiska partierna i Fuerte Tierra, för att motta instruktioner om hur revolutionen skall avancera, i Chávez ordalag, ta ”språnget framåt”. Här formades den nya linjen, och lite mer än fem månader efter folkomröstningen var den klar att användas offentligt. Hugo Chávez deklarerar vid World Social Forum att kapitalismen måste övervinnas och att Venezuela nu söker sin väg mot socialism. Den entusiastiska reaktionen från publiken i Porto Alegre är behäftad med frågetecken. Vad menas egentligen med socialism idag? Är inte revolution ett för starkt uttryck för det som händer i Venezuela?

Jag anländer i Caracas för att delta i den latinamerikanska parlamentets fjärde toppmöte om den sociala skulden. Hela mötet, som sker på Hilton Caracas, stadens mest prestigefyllda lyxhotell, är en uppvisning från de venezuelanska värdarna av det som genomförts hittills: rapporter från ”missiones” likväl som ekonomiska rapporter. Vid de avslutande panelerna deltar sammanlagt nio av regeringens ministrar, fyra i ett rum och fem i det andra. Bilden de förmedlar är ljus, för att inte säga strålande. Efter det politiska och ekonomiska kaos som konflikten med oppositionen inneburit har tillväxten kommit tillbaka, arbetslösheten sjunker och inflationen är under kontroll. Venezuela har Latinamerikas största valutareserv tack vare ett rekordhögt oljepris.
Om prognoserna håller kommer landet att uppnå milleniemålen redan 2012, tre år före FN:s tidsplan.
De sociala framstegen sker över hela linjen. Antalet barn i skolorna har ökat med mer än en miljon sedan skolorna börjat servera gratis lunchmat. 1,3 miljoner människor har lärt sig läsa sedan kampanjen mot analfabetism startade.
– Under 2005 kommer vi att utrota analfabetismen i Venezuela. Nu går vi vidare med att bygga universitet för folket, utropar Aristóbulo Isturiz, den svarte utbildningsministern.
Om hälften är sant borde alla världens utvecklingsvänner hylla Venezuela.
Mina medresenärer är imponerade av andra saker.
– De har en mycket öppen politisk kultur. Halva regeringen är här – jag har inte sett något liknande på en sådan här konferens säger Helmut Markov, EU-parlamentariker från tyska PDS.
Vi resonerar om hur denna regering tycks anamma den nya vänsterns vokabulär, transparens, deltagande, mångfald, och hur det kan ske i kombination med latinamerikansk revolutionär tradition. Vi talar också om skillnaden mellan många av de inbjudna föreläsarna, vaga och tråkiga i jämförelse med de venezuelanska värdarna, som med få undantag håller sina föredrag effektivt och kort.
– De utstrålar en fantastisk energi. Och man blir smittad, säger Miren Etxezarreta, en spansk ekonom. Hon är här av ett skäl: för henne är Chávez ”en av få politiker i världen som står för en vänsterpolitik”.
Det är svårt att inte ryckas med av Chávez och hans ministrar. Men frågan kvarstår: Är det som pågår, som av många i början kallades för en vänsterpopulistisk regering ledd av en gammal militär, överhuvudtaget en revolution?
Trots att det lätt går inflation i att använda ordet revolution, står det klart att den politiska makten i Venezuela övergått till en formation som grundas i den breda arbetarklassen i städerna och på landet. Så var det inte från början. När Hugo Chávez överraskande vann presidentvalet 1998 med det största stödet på fyra årtionden, 56,2 procent, var det få internationella bedömare som trodde att förändringarna skulle bli genomgripande och ihållande. Chávez valseger vilade, liksom Lulas i Brasilien, också på röster från mellanskikt, som senare skulle kräva hans avgång.

Det första regeringsåret präglades av två stora uppgifter: att konsolidera maktbasen för förändring i landet och att ändra landets internationella underordning. Regeringen arbetade för att OPEC skulle återupprätta en priskartell kring oljan och förhandla fram en prisöverrenskommelse med Clinton. Det lyckades, och oljeinkomsterna ökade. Internt var Chávez stora projekt att inkalla en församling för att skriva en ny konstitution. Redan i denna process, revolutionens första fas 1999, fanns ambitionerna att ändra på spelets institutionella regler. Processen gav flera resultat. Dels var den ett påtagligt bevis för löftena om att förändra landets ineffektiva institutioner, motverka korruption och återställa legitimiteten för den parlamentariska demokratin. Den ökade Chávez popularitet och ledde till ännu en storseger i valen år 2000.
Men Chávez satt med alla revolutionära regeringars problem: Han var tvingad att genomföra påtagliga förbättringar med en neutralt eller fientligt inställd statsapparat som verktyg. Den första lösningen var att överföra makt till presidentämbetet. 49 genomgripande lagar genomfördes med dekret. Många rörde direkt ägande och maktfrågor. Företagen tilläts inte längre smita från skatt, obrukad jord delades ut, det kommersiella fisket tilläts inte fiska direkt vid kusten och bankerna tvingades tillhandahålla mikrokrediter till bönder och hantverkare.
Här inleddes revolutionens andra fas, den öppna konflikten med borgerligheten. Det tycks som om Chávez strategi gått ut på att låta motståndarna spela bort sina kort. I vilket fall var det vad som hände. Den misslyckade militärkuppen den 11 april 2002 gav Chávez möjlighet att ”rena” militären från den gamla makteliten, splittra oppositionen i en kuppvänlig och en demokratisk inriktning, samt att undergräva det kuppvänliga facket CTV och bygga en ny landsorganisation. Men segern över kuppen ledde inte minst till att vänstern i världen, många med Chilekuppen i minne, upptäckte Venezuela.

Den andra händelsen som spelade Chávez i händerna var oljestrejken i december 2002. Det statsägda oljebolaget PDSVA var fortfarande i händerna på människor ur den gamla makteliten, medvetna om sin strategiska makt för landet. Efter en strejk som varade i två månader vann chavisterna kontrollen över PDSVA, avskedade 18 000 av dess illojala tjänstemän och fick slutligen kontrollen över landets viktigaste inkomstkälla.
Kuppen var en gåva från oppositionen till Chávez, skriver Marta Harnecker, en chilensk rörelseteoretiker som nu följer Chávez minsta rörelse för att skriva den bolivarianska revolutionens historia.
”Viktigast var att varje attack från oppositionen gjorde folket mer politiskt medvetet och förberett för att ta egna initiativ. Dessa attacker mångdubblade antalet organisationer som de bolivarianska cirklarna, städernas landreformskommittéer och församlingar av medborgare”, skriver Harnecker.
Hon jämför med de bittra erfarenheterna från sitt hemland. Venezuelas revolution sker på fredlig och demokratisk väg. Men det hade aldrig varit möjligt om inte militären stött Chávez. Då hade det blivit som i Chile 1973. Revolutionen är fredlig, men inte obeväpnad.
Med oljan under kontroll och ökad
FORTSÄTTER PÅ SID 12
mobilisering annonserade Chávez en social offensiv i april 2003. Problemet med den statliga byråkratin förhindrade fortfarande snabb aktion mot de sociala problemen. Nu valde chavisterna en originell strategi för att kringgå detta. I stället för att organisera utbildning och hälsokampanjer via ministerierna, startades regeringskontrollerade kampanjer – Missiones – som involverade frivilliga i arbetet. I två av dem öppnades samarbete med Kuba, dels i kampanjen mot analfabetism, dels i upprättandet av läkarstationer ute i de fattiga områdena, som pågår samtidigt som tusentals nya venezuelanska läkare utbildas på Kuba. När det var dags för folkomröstning 2004, hade chavisterna mycket goda skäl att tro på framgång. Få hade tilltro till oppositionens löften om att fortsätta missionerna.
De tre första etapperna, i den omvandlingsprocess som chavisterna kallar den bolivarianska revolutionen, inleddes med en konstitutionell process och har sedan fyllts med socialt innehåll. Parallellt med detta har Chávez nationellt bolivarianska retorik, i Europa motsvarande en folkfrontslinje, kompletterats med socialistiska paroller. Chavisterna har under de gångna sju åren lyckats konsolidera sin politiska makt – som alltjämt är kringskuren av den privata mediemakten, kapitalmakten över de flesta storföretag och den gamla elitens makt i statsapparaten.

Problemet med statsmaktens omvandling har blivit mer och mer tvingande. De gamla myndigheterna, placerade i Caracas, saknar tillräckliga kopplingar till folkets behov. De är byråkratiska labyrinter, i bästa fall tröga, i värsta direkt fientliga till regeringen. Regeringen har tillgripit ad hoc-åtgärder för att ändå kunna genomföra sin politik. Först presidentdekreten, sedan genom Missiones-kampanjerna. Men en ryggrad i förändringen har också varit militären, där Chávez har starkt stöd. Militären används i direkt socialt arbete, genom den så kallade militära-civila unionen. Ett stort antal ministrar och höga tjänstemän är också hämtade från militären. Det sägs att Chávez gång på gång blivit besviken på de gamla tjänstemännen och sin partiapparat.
Men nu har ögonblicket kommit. Eller rättare sagt, ögonblicket var de där dagarna i Fuerte Tierra i november förra året. Vad var det då för stort språng Chávez ville genomföra? I hans tal framträder tre huvudmål. Att stärka den militära beredskapen i händelse av invasion från USA, som har ersatt hotet om militärkupp. Mer precist betyder det att utöka den militära reserven från 80 000 till mer än två miljoner. Därefter att bygga en ekonomisk modell på endogen – inhemsk – utveckling som både skall minska beroendet av oljan och bygga upp landet. Vid sidan av de strategiska målen annonserar Chávez en ”revolution inom revolutionen” – att successivt ersätta den gamla statsapparaten med en stat kontrollerad av folket. Det första steget är att hitta lokalt förankrade kandidater till valen under 2005, pådrivande gräsrötter, istället för professionella politiker av den gamla skolan.
Det är inget plötsligt infall från Chávez.
– Vi har en revolutionär regering, men ingen revolutionär stat, säger William Izarra, som av vissa kallas för revolutionens ideolog.
Den politiska kampen mot oppositionen och de sociala projekten har lett till möjligheten att omvandla staten. Parallellt med den parlamentariska demokratin och statsapparaten, finns nu lokalt förankrade institutioner för social aktion, en utomordentligt stark organisering i tusentals föreningar. Izarra talar om att ”folkets organisationer skall ersätta den byråkratiska staten”. Som i många politiska processer liknande den bolivarianska revolutionen är det, som folk menar när de talar om revolutionära åtgärder, sådana som förändrar förhållanden, men dessutom att de ”tar saken i egna händer”. Nu når revolutionen ekonomin, för att få igång inhemsk produktion handlar om att använda folkets organisationer för att komplettera den vanliga företagsamheten.

Ägandet av produktionsmedlen är till övervägande del privat. Tack vare oljeinkomsterna har regeringen hittills inte, med undantag av företag som bryter mot lagstiftning eller stänger ned produktion, behövt nationalisera företag för att kraftigt öka de offentliga investeringarna i utbildning och hälsa. Men oljan är inte bara en välsignelse. Precis som i många länder med en dominerande inkomstkälla har Venezuela utvecklat Dutch Disease, holländska sjukan. De höga oljeinkomsterna har inte matchats av inkomster i andra sektorer, men ändå lett till en hög efterfrågan. Eftersom den övriga produktionen halkat efter, kräver den ökande konsumtionen ökad import (Venezuela importerar 80 procent av sina konsumtionsvaror) vilket i sin tur ger än färre skäl till att få igång inhemsk produktion.
Förutom att landet blir mycket sårbart för oljeprisförändringar på den internationella marknaden, ligger produktionen i träda utanför de sektorer som götts av oljepengar.
Regeringens första åtgärder för att bryta med oljedominansen var att tvinga bankerna att ge mikrokrediter för småföretag och bönder. Inom jordbruk och småproduktion har en rörelse med kooperativ startat, som understöds av upprättandet av statligt subventionerade butiker och marknader, från vilka man beräknar att mellan 35 och 40 procent av befolkningen handlar. Nu satsar staten på tillväxt genom byggsektorn som på många sätt är en motor för tillväxt i andra branscher. För bostäder krävs trä, cement, tegel, nya vägar, el och telefoni. Här finns också en möjlighet till politiska allianser med det privata kapitalet i de branscher som kommer att växa.

Överallt i Caracas byggs det. Och på varje bygge finns en skylt: den bolivarianska revolutionen avancerar, med statistik över hur mycket som byggs. Det krävs inte någon speciell inlevelseförmåga för att förstå varför det behövs. Var man än står i staden, utom möjligen i bankkvarteren, syns kåkstäderna på kullarna. I aningen bättre skick än de värsta brasilianska Favelas. Här är nästan alla hus byggda av betong och tegel, inte med hopbundna dörrar eller av kartong och plankor. Men de överbefolkade kullarna är inte säkra. Regn och jordskalv gör att marken lätt eroderar. Då störtar husen, avlopp och vatten rivs upp och epidemier sprids.
Chavisterna har stora visioner för hur allt skall förvandlas. Vi står mellan en grön kulle och en övertäckt av de fyrkantiga betonghusen nere i stan.
– Om några år skall kullen med hus se ut som den gröna kullen! säger en man från stadsförvaltningen.
Förvandlingen verkar osannolik när man ser hur kåkstäderna dominerar Caracas. Jag frågar hur lång tid han tror att det skall ta.
– Tio, femton år kanske. Folk kan inte flytta därifrån innan det finns nya bostäder. Vi bygger dem nu. Med gester visar han att det är höghus inåt stan.
Något annat byggs samtidigt. Inför hotande internationell isolering har Venezuela använt oljan för att bygga ekonomiska samarbetsprojekt med Kina, Ryssland, Indien och de latinamerikanska länderna. Chávez åker jorden runt och sluter handelsavtal. Venezuela lyckades grusa USA:s planer på den all-amerikanska frihandelszonen Alca och har själva föreslagit en lös plan på en latinamerikansk integration, Alba, med ordet Comersio utbytt mot Bolivariana. Alba är ett projekt för gemensam nytta mot social dumping och destruktiv konkurrens. Hittills är Argentina och Uruguay mest positiva, medan mottagandet från Brasilien och Chile varit svalt. Men samtidigt som Venezuela argumenterar för Alba, inleds många konkreta samarbetsprojekt. I utbyte mot oljetankers, levererar Venezuela olja till Argentina.

Frågan är om Venezuela kommer att hinna bygga en ny ekonomi, innan oljepriserna sjunker eller innan oljan tar slut. I en intervju i amerikanska The Nation ger Jorge Giordani, hjärnan bakom planerna på inhemsk ekonomisk utveckling, en dyster prognos.
– Många har lärt sig läsa de senaste åren, men hur lång tid kommer det ta innan de kan arbeta med högteknologi, medicin eller service? Tio år? En generation?
Giordani tror att det kommer att ta 50 år för Venezuela att utveckla sin ekonomi, samtidigt som oljan kanske räcker 20 eller 30 år.
Som vanligt är det mer akuta hot som diskuteras. Diskussionsämnet i Caracas är, efter att chavisterna har vunnit nio valsegrar och fått ekonomin på fötter, inte vad som händer om tio år, utan det som kan hända vilken dag som helst – att Chávez mördas. Det är inte bara ett mått på hotet, utan på deras självfötroende:
– Det enda som kan stoppa Chávez är en kula.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)