Okategoriserade 20 april, 2005

Venezuela: här har ni revolutionen!

Tre år efter försöket till statskupp har den bolivarianska revolutionen gått in i en radikal omvandlingsfas. Hur fungerar den venezuelanska revolutionen? Finns det en medveten strategi?

– Kan man bada i havet?
Min turistfråga besvaras med ett osäkert nickande. Jag har inte fattat att Caracas inte ligger vid havet, utan några mil inne i landet. På en världskarta ser det ut att ligga direkt vid den karibiska kusten, och turistkatalogerna är fulla med bilder på fantastiska stränder. Men vi lämnar kusten och åker upp mellan gröna kullar. Utefter vägen blandas reklam för Shell och Coca Cola med plakat om revolutionen. På en kulle vid en liten by har någon med stenar skrivit folkomröstningssegerns budskap: Venezuela är för alltid förändrat. Vi åker in i Caracas genom arbetarbefolkningens kvarter i Libertador. Här är hälften av allt man kan läsa på väggarna ”Chávez si”, ”Vota no” och ”Chávez es el pueblo” (”Ja till Chávez”, ”Rösta nej”, ”Chávez är folket”). Den andra hälften är ölreklam. Det sägs att regeringen var övertygad om att landet skulle bryta samman när ölet tog slut. Men det hände inte, trots att ölet faktiskt tog slut under oljestrejken 2002, en av alla gånger allt stod på spel.

Den 15 augusti 2004 var den senaste gången allt stod på spel. Efter alla möjliga försök inklusive en statskupp, generalstrejker, bedrägerier och politiska kampanjer från oppositionen, hade Hugo Chávez antagit utmaningen och ställt sin egen presidentpost på spel i en folkomröstning. Det blev en märklig kampanj. Regeringssidan valde att på valsedeln representeras av ett ”nej”, inte bara ett ”nej” till att återkalla presidenten, utan ett ”nej” till det gamla Venezuela, till oljebaronernas korrupta styre och till att avskaffa de sociala reformerna. Oppositionens ”ja”-paroller var svårare att bära upp, de blev vaga och abstrakta. ”Ja till fred”. ”Ja till samarbete”. Oppositionens kampanj var osynlig i många delar av landet, medan regeringssidan – chavisterna – kampanjade för fullt. De vann slutligen med en marginal på nära 20 procent.
När Chávez framträdde, klockan fyra på morgonen från balkongen, fanns två budskap. Först sträckte han ut en hand till oppositionen, som han lovat Jimmy Carter, och vädjade till dem att vara med och arbeta för landets bästa. Den symboliska segern i omröstningen, sade Chávez, var att Venezuela förändrats för alltid. Sedan deklarerade han revolution.
I ärlighetens namn blev den första gesten inte speciellt väl mottagen. Oppositionen kom aldrig till den lunch som Chávez höll dagen därpå, utan började tillverka dokument, brev och internetsajter som skulle bevisa att hela folkomröstningen genomsyrats av fusk. Chavisterna fortsatte å andra sidan att kalla dem oligarker, fascister och att vara på sin vakt. Men revolutionen var ingen gest.
Tre knappa månader efter segern, den 7 november, samlades regeringen med ministrar, guvernörer, borgmästare, parlamentariker och ledare för de politiska partierna i Fuerte Tierra, för att motta instruktioner om hur revolutionen skall avancera, i Chávez ordalag, ta ”språnget framåt”. Här formades den nya linjen, och lite mer än fem månader efter folkomröstningen var den klar att användas offentligt. Hugo Chávez deklarerar vid World Social Forum att kapitalismen måste övervinnas och att Venezuela nu söker sin väg mot socialism. Den entusiastiska reaktionen från publiken i Porto Alegre är behäftad med frågetecken. Vad menas egentligen med socialism idag? Är inte revolution ett för starkt uttryck för det som händer i Venezuela?

Jag anländer i Caracas för att delta i den latinamerikanska parlamentets fjärde toppmöte om den sociala skulden. Hela mötet, som sker på Hilton Caracas, stadens mest prestigefyllda lyxhotell, är en uppvisning från de venezuelanska värdarna av det som genomförts hittills: rapporter från ”missiones” likväl som ekonomiska rapporter. Vid de avslutande panelerna deltar sammanlagt nio av regeringens ministrar, fyra i ett rum och fem i det andra. Bilden de förmedlar är ljus, för att inte säga strålande. Efter det politiska och ekonomiska kaos som konflikten med oppositionen inneburit har tillväxten kommit tillbaka, arbetslösheten sjunker och inflationen är under kontroll. Venezuela har Latinamerikas största valutareserv tack vare ett rekordhögt oljepris.
Om prognoserna håller kommer landet att uppnå milleniemålen redan 2012, tre år före FN:s tidsplan.
De sociala framstegen sker över hela linjen. Antalet barn i skolorna har ökat med mer än en miljon sedan skolorna börjat servera gratis lunchmat. 1,3 miljoner människor har lärt sig läsa sedan kampanjen mot analfabetism startade.
– Under 2005 kommer vi att utrota analfabetismen i Venezuela. Nu går vi vidare med att bygga universitet för folket, utropar Aristóbulo Isturiz, den svarte utbildningsministern.
Om hälften är sant borde alla världens utvecklingsvänner hylla Venezuela.
Mina medresenärer är imponerade av andra saker.
– De har en mycket öppen politisk kultur. Halva regeringen är här – jag har inte sett något liknande på en sådan här konferens säger Helmut Markov, EU-parlamentariker från tyska PDS.
Vi resonerar om hur denna regering tycks anamma den nya vänsterns vokabulär, transparens, deltagande, mångfald, och hur det kan ske i kombination med latinamerikansk revolutionär tradition. Vi talar också om skillnaden mellan många av de inbjudna föreläsarna, vaga och tråkiga i jämförelse med de venezuelanska värdarna, som med få undantag håller sina föredrag effektivt och kort.
– De utstrålar en fantastisk energi. Och man blir smittad, säger Miren Etxezarreta, en spansk ekonom. Hon är här av ett skäl: för henne är Chávez ”en av få politiker i världen som står för en vänsterpolitik”.
Det är svårt att inte ryckas med av Chávez och hans ministrar. Men frågan kvarstår: Är det som pågår, som av många i början kallades för en vänsterpopulistisk regering ledd av en gammal militär, överhuvudtaget en revolution?
Trots att det lätt går inflation i att använda ordet revolution, står det klart att den politiska makten i Venezuela övergått till en formation som grundas i den breda arbetarklassen i städerna och på landet. Så var det inte från början. När Hugo Chávez överraskande vann presidentvalet 1998 med det största stödet på fyra årtionden, 56,2 procent, var det få internationella bedömare som trodde att förändringarna skulle bli genomgripande och ihållande. Chávez valseger vilade, liksom Lulas i Brasilien, också på röster från mellanskikt, som senare skulle kräva hans avgång.

Det första regeringsåret präglades av två stora uppgifter: att konsolidera maktbasen för förändring i landet och att ändra landets internationella underordning. Regeringen arbetade för att OPEC skulle återupprätta en priskartell kring oljan och förhandla fram en prisöverrenskommelse med Clinton. Det lyckades, och oljeinkomsterna ökade. Internt var Chávez stora projekt att inkalla en församling för att skriva en ny konstitution. Redan i denna process, revolutionens första fas 1999, fanns ambitionerna att ändra på spelets institutionella regler. Processen gav flera resultat. Dels var den ett påtagligt bevis för löftena om att förändra landets ineffektiva institutioner, motverka korruption och återställa legitimiteten för den parlamentariska demokratin. Den ökade Chávez popularitet och ledde till ännu en storseger i valen år 2000.
Men Chávez satt med alla revolutionära regeringars problem: Han var tvingad att genomföra påtagliga förbättringar med en neutralt eller fientligt inställd statsapparat som verktyg. Den första lösningen var att överföra makt till presidentämbetet. 49 genomgripande lagar genomfördes med dekret. Många rörde direkt ägande och maktfrågor. Företagen tilläts inte längre smita från skatt, obrukad jord delades ut, det kommersiella fisket tilläts inte fiska direkt vid kusten och bankerna tvingades tillhandahålla mikrokrediter till bönder och hantverkare.
Här inleddes revolutionens andra fas, den öppna konflikten med borgerligheten. Det tycks som om Chávez strategi gått ut på att låta motståndarna spela bort sina kort. I vilket fall var det vad som hände. Den misslyckade militärkuppen den 11 april 2002 gav Chávez möjlighet att ”rena” militären från den gamla makteliten, splittra oppositionen i en kuppvänlig och en demokratisk inriktning, samt att undergräva det kuppvänliga facket CTV och bygga en ny landsorganisation. Men segern över kuppen ledde inte minst till att vänstern i världen, många med Chilekuppen i minne, upptäckte Venezuela.

Den andra händelsen som spelade Chávez i händerna var oljestrejken i december 2002. Det statsägda oljebolaget PDSVA var fortfarande i händerna på människor ur den gamla makteliten, medvetna om sin strategiska makt för landet. Efter en strejk som varade i två månader vann chavisterna kontrollen över PDSVA, avskedade 18 000 av dess illojala tjänstemän och fick slutligen kontrollen över landets viktigaste inkomstkälla.
Kuppen var en gåva från oppositionen till Chávez, skriver Marta Harnecker, en chilensk rörelseteoretiker som nu följer Chávez minsta rörelse för att skriva den bolivarianska revolutionens historia.
”Viktigast var att varje attack från oppositionen gjorde folket mer politiskt medvetet och förberett för att ta egna initiativ. Dessa attacker mångdubblade antalet organisationer som de bolivarianska cirklarna, städernas landreformskommittéer och församlingar av medborgare”, skriver Harnecker.
Hon jämför med de bittra erfarenheterna från sitt hemland. Venezuelas revolution sker på fredlig och demokratisk väg. Men det hade aldrig varit möjligt om inte militären stött Chávez. Då hade det blivit som i Chile 1973. Revolutionen är fredlig, men inte obeväpnad.
Med oljan under kontroll och ökad
FORTSÄTTER PÅ SID 12
mobilisering annonserade Chávez en social offensiv i april 2003. Problemet med den statliga byråkratin förhindrade fortfarande snabb aktion mot de sociala problemen. Nu valde chavisterna en originell strategi för att kringgå detta. I stället för att organisera utbildning och hälsokampanjer via ministerierna, startades regeringskontrollerade kampanjer – Missiones – som involverade frivilliga i arbetet. I två av dem öppnades samarbete med Kuba, dels i kampanjen mot analfabetism, dels i upprättandet av läkarstationer ute i de fattiga områdena, som pågår samtidigt som tusentals nya venezuelanska läkare utbildas på Kuba. När det var dags för folkomröstning 2004, hade chavisterna mycket goda skäl att tro på framgång. Få hade tilltro till oppositionens löften om att fortsätta missionerna.
De tre första etapperna, i den omvandlingsprocess som chavisterna kallar den bolivarianska revolutionen, inleddes med en konstitutionell process och har sedan fyllts med socialt innehåll. Parallellt med detta har Chávez nationellt bolivarianska retorik, i Europa motsvarande en folkfrontslinje, kompletterats med socialistiska paroller. Chavisterna har under de gångna sju åren lyckats konsolidera sin politiska makt – som alltjämt är kringskuren av den privata mediemakten, kapitalmakten över de flesta storföretag och den gamla elitens makt i statsapparaten.

Problemet med statsmaktens omvandling har blivit mer och mer tvingande. De gamla myndigheterna, placerade i Caracas, saknar tillräckliga kopplingar till folkets behov. De är byråkratiska labyrinter, i bästa fall tröga, i värsta direkt fientliga till regeringen. Regeringen har tillgripit ad hoc-åtgärder för att ändå kunna genomföra sin politik. Först presidentdekreten, sedan genom Missiones-kampanjerna. Men en ryggrad i förändringen har också varit militären, där Chávez har starkt stöd. Militären används i direkt socialt arbete, genom den så kallade militära-civila unionen. Ett stort antal ministrar och höga tjänstemän är också hämtade från militären. Det sägs att Chávez gång på gång blivit besviken på de gamla tjänstemännen och sin partiapparat.
Men nu har ögonblicket kommit. Eller rättare sagt, ögonblicket var de där dagarna i Fuerte Tierra i november förra året. Vad var det då för stort språng Chávez ville genomföra? I hans tal framträder tre huvudmål. Att stärka den militära beredskapen i händelse av invasion från USA, som har ersatt hotet om militärkupp. Mer precist betyder det att utöka den militära reserven från 80 000 till mer än två miljoner. Därefter att bygga en ekonomisk modell på endogen – inhemsk – utveckling som både skall minska beroendet av oljan och bygga upp landet. Vid sidan av de strategiska målen annonserar Chávez en ”revolution inom revolutionen” – att successivt ersätta den gamla statsapparaten med en stat kontrollerad av folket. Det första steget är att hitta lokalt förankrade kandidater till valen under 2005, pådrivande gräsrötter, istället för professionella politiker av den gamla skolan.
Det är inget plötsligt infall från Chávez.
– Vi har en revolutionär regering, men ingen revolutionär stat, säger William Izarra, som av vissa kallas för revolutionens ideolog.
Den politiska kampen mot oppositionen och de sociala projekten har lett till möjligheten att omvandla staten. Parallellt med den parlamentariska demokratin och statsapparaten, finns nu lokalt förankrade institutioner för social aktion, en utomordentligt stark organisering i tusentals föreningar. Izarra talar om att ”folkets organisationer skall ersätta den byråkratiska staten”. Som i många politiska processer liknande den bolivarianska revolutionen är det, som folk menar när de talar om revolutionära åtgärder, sådana som förändrar förhållanden, men dessutom att de ”tar saken i egna händer”. Nu når revolutionen ekonomin, för att få igång inhemsk produktion handlar om att använda folkets organisationer för att komplettera den vanliga företagsamheten.

Ägandet av produktionsmedlen är till övervägande del privat. Tack vare oljeinkomsterna har regeringen hittills inte, med undantag av företag som bryter mot lagstiftning eller stänger ned produktion, behövt nationalisera företag för att kraftigt öka de offentliga investeringarna i utbildning och hälsa. Men oljan är inte bara en välsignelse. Precis som i många länder med en dominerande inkomstkälla har Venezuela utvecklat Dutch Disease, holländska sjukan. De höga oljeinkomsterna har inte matchats av inkomster i andra sektorer, men ändå lett till en hög efterfrågan. Eftersom den övriga produktionen halkat efter, kräver den ökande konsumtionen ökad import (Venezuela importerar 80 procent av sina konsumtionsvaror) vilket i sin tur ger än färre skäl till att få igång inhemsk produktion.
Förutom att landet blir mycket sårbart för oljeprisförändringar på den internationella marknaden, ligger produktionen i träda utanför de sektorer som götts av oljepengar.
Regeringens första åtgärder för att bryta med oljedominansen var att tvinga bankerna att ge mikrokrediter för småföretag och bönder. Inom jordbruk och småproduktion har en rörelse med kooperativ startat, som understöds av upprättandet av statligt subventionerade butiker och marknader, från vilka man beräknar att mellan 35 och 40 procent av befolkningen handlar. Nu satsar staten på tillväxt genom byggsektorn som på många sätt är en motor för tillväxt i andra branscher. För bostäder krävs trä, cement, tegel, nya vägar, el och telefoni. Här finns också en möjlighet till politiska allianser med det privata kapitalet i de branscher som kommer att växa.

Överallt i Caracas byggs det. Och på varje bygge finns en skylt: den bolivarianska revolutionen avancerar, med statistik över hur mycket som byggs. Det krävs inte någon speciell inlevelseförmåga för att förstå varför det behövs. Var man än står i staden, utom möjligen i bankkvarteren, syns kåkstäderna på kullarna. I aningen bättre skick än de värsta brasilianska Favelas. Här är nästan alla hus byggda av betong och tegel, inte med hopbundna dörrar eller av kartong och plankor. Men de överbefolkade kullarna är inte säkra. Regn och jordskalv gör att marken lätt eroderar. Då störtar husen, avlopp och vatten rivs upp och epidemier sprids.
Chavisterna har stora visioner för hur allt skall förvandlas. Vi står mellan en grön kulle och en övertäckt av de fyrkantiga betonghusen nere i stan.
– Om några år skall kullen med hus se ut som den gröna kullen! säger en man från stadsförvaltningen.
Förvandlingen verkar osannolik när man ser hur kåkstäderna dominerar Caracas. Jag frågar hur lång tid han tror att det skall ta.
– Tio, femton år kanske. Folk kan inte flytta därifrån innan det finns nya bostäder. Vi bygger dem nu. Med gester visar han att det är höghus inåt stan.
Något annat byggs samtidigt. Inför hotande internationell isolering har Venezuela använt oljan för att bygga ekonomiska samarbetsprojekt med Kina, Ryssland, Indien och de latinamerikanska länderna. Chávez åker jorden runt och sluter handelsavtal. Venezuela lyckades grusa USA:s planer på den all-amerikanska frihandelszonen Alca och har själva föreslagit en lös plan på en latinamerikansk integration, Alba, med ordet Comersio utbytt mot Bolivariana. Alba är ett projekt för gemensam nytta mot social dumping och destruktiv konkurrens. Hittills är Argentina och Uruguay mest positiva, medan mottagandet från Brasilien och Chile varit svalt. Men samtidigt som Venezuela argumenterar för Alba, inleds många konkreta samarbetsprojekt. I utbyte mot oljetankers, levererar Venezuela olja till Argentina.

Frågan är om Venezuela kommer att hinna bygga en ny ekonomi, innan oljepriserna sjunker eller innan oljan tar slut. I en intervju i amerikanska The Nation ger Jorge Giordani, hjärnan bakom planerna på inhemsk ekonomisk utveckling, en dyster prognos.
– Många har lärt sig läsa de senaste åren, men hur lång tid kommer det ta innan de kan arbeta med högteknologi, medicin eller service? Tio år? En generation?
Giordani tror att det kommer att ta 50 år för Venezuela att utveckla sin ekonomi, samtidigt som oljan kanske räcker 20 eller 30 år.
Som vanligt är det mer akuta hot som diskuteras. Diskussionsämnet i Caracas är, efter att chavisterna har vunnit nio valsegrar och fått ekonomin på fötter, inte vad som händer om tio år, utan det som kan hända vilken dag som helst – att Chávez mördas. Det är inte bara ett mått på hotet, utan på deras självfötroende:
– Det enda som kan stoppa Chávez är en kula.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 09 juni, 2023

Magdas städare avslöjar arbetarrörelsens kris

"Rent åt helvete" gör upp med den smutsiga städbranschen. Foto: Tove Falk.

Städyrket är ett av de vanligaste kvinnoyrkena i Sverige och samtidigt ett av de mest osynliga. “Rent åt helvete” släpper in dagljus över den ruttna branschen. Städaren Melinda Kandel har läst.

Journalisten och författaren Elinor Torp är aktuell med en ny bok om arbetslivskriminalitet, denna gång med städbranschen som skådeplats. Rent åt helvete (Mondial) tar avstamp i den decemberdag 2021 då ett utlöst inbrottslarm gjorde städerskan Chilo till statsministerns städerska med hela svenska folket. I medierna målades Chilo, som bara skulle in och städa som vanligt, ut som ett hot mot rikets säkerhet. Hon deporterades snart till Nicaragua.

Den dåvarande statsministern och ledaren för partiet som en gång stod på arbetarnas sida, har å sin sida hållit sig undan. ”Magdalena har ingen lust att prata”, får Torp veta av en pressekreterare, efter att i närmare ett års tid sökt den dåvarande statsministern.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Ledare 09 juni, 2023

Gäller inte det sociala ansvaret våra leveransbud?

När Budbee får frågor om kollektivavtal hänvisar man i stället till sin uppförandekod. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Företag skryter gärna om sina etiska och hållbara riktlinjer – men de är ofta bara ord på ett papper. För samtidigt anlitar många företag postbud med slavlika arbetsvillkor.

När företag är öppna med hur de ska driva sin verksamhet på ett etiskt och ansvarsfullt sätt brukar de ofta ha ett styrdokument som kallas ”uppförandekod”. Denna innehåller i regel jämställdhet, intressekonflikter, arbetsmiljö, eller allmänna etiska frågor som är förenliga med företagets vision och värderingar.

En del företag drar upp växeln ännu mer och presenterar kapitel om social hållbarhet eller miljömedvetenhet. Optikföretaget Synsam presenterar så många som elva principer, som inkluderar ”förbud mot barnarbete, tvångsarbete och korruption. Principerna innefattar även krav på säkerhet och skäliga arbetstider. Utöver BSCI:s principer kräver Synsam även att alla transportörer och speditörer ska ha kollektivavtal för sina medarbetare.”

Synsam är inte ensamma om att påstå sig ta socialt ansvar. Flera andra företag stoltserar gärna med sitt miljöarbete, krav på hållbarhet och kollektivavtal med samarbetspartners. Apoteket lovar att ”åstadkomma goda arbetsvillkor och minska risken för barnarbete, tvångsarbete och diskriminering”, och Linas Matkasse jobbar utifrån fokusområden som är ”kopplade till FN:s globala mål för hållbar utveckling: matsvinn, råvaror, resursförbrukning och hälsa”.

Klickar man sig vidare till valet av leveransbud på exempelvis Synsam visas dock en annan verklighet. Vilket är att du får Airmee som alternativ för paketleverans.

Om vi slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer.

Leveransföretaget Airmee är ett gigföretag som redan har tecknat avtal med flera svenska företag och driver nära samarbete med dessa. Julia Lindblom på tidningen Arbetaren har nyligen avslöjat hur buden på Airmee vittnar om slavliknande villkor med ständig övervakning. Ändå beskriver samarbetspartnerna på sina hemsidor hur hållbarhet är av högsta prioritet. Goda sociala villkor i hela leveranskedjan utlovas. Men i sista etappen, när kunden ska få sitt paket, överlämnas det av en terminalarbetare som saknar kollektivavtal.

En studie från 2013 (”Private Regulation and Trade Union Rights”) visar också att uppförandekoder bara uppnår en liten eller ingen effekt på arbetsvillkoren. Varför är det svårt att få svar på, men det kan bero på att företag väljer att införa policyer – utan att veta hur de ska implementeras.

Det är förstås utmärkt att företag vill ta mer ansvar för mänskliga rättigheter och miljöansvar. Det har lett till uppförandekoder och miljöcertifieringar, samt lagar som kompletterar hur socialt ansvar ska stärka arbetare och miljöarbete. Däremot borde företag fråga sig varför de upprättar uppförandekoder utan att först kartlägga syftet med koden. Att anamma sociala riktlinjer är ett första steg i rätt riktning, men blickarna måste höjas mot det faktiska sista steget: leverantören.

När Transportarbetareförbundet frågade leveransbolag om de har kollektivavtal fick de inte något svar av Airmee. Det snarlika företaget Budbee hänvisade till sin uppförandekod. Där hittade facket inte någon information om vad företagets arbetare faktiskt tjänar.

Att kunna erbjuda något så flexibelt som hemleverans är säkert till stor nytta för både företag och kunder. Men om vi därmed slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer. En god arbetsmiljö bör inte bara gälla Synsams och Apotekets egna anställda, utan även dem som jobbar för paketföretagen.

Yasmine Abdullahi
Ledarskribent i Flamman.
Utrikes 08 juni, 2023

Ryska statsvetaren: ”Det mest idiotiska kriget i landets historia”

Rysk kravallpolis arresterar två unga män under en fredsdemonstration. Foto: AP.

Den ryska statsvetaren Greg Judin har slagits medvetslös för sin fredsaktivism – ändå fortsätter han att protestera. Han besökte Flammans redaktion för ett poddsamtal om det ryska motståndet.

Dagen efter Putins invasion av Ukraina publicerade Flamman en text av den ryska politiska filosofen och aktivisten Greg Judin, som dömde ut kriget som det mest ”vettlösa” i Rysslands historia. Några dagar senare greps han och slogs medvetslös av polis under en antikrigsdemonstration i Moskva.
På en resa genom Stockholm tittar han förbi Flammans redaktion för en intervju. Han är lång, välartikulerad, och vill inte höra ett ord om att han är modig.

– Det var inte bara en brutal invasion av ett grannland, utan av en kulturellt närstående nation som vi delar en lång historia med. Dessutom riktades invasionen i stort sett mot hela världen – inte för att den nödvändigtvis fördömde den, men handlingen var idiotisk då den isolerade Ryssland från det kulturområde som det hör hemma i.

Han säger att Vladimir Putin inte har någon som helst chans att vinna kriget.

– Det finns inte ens någon förståelse av hur en seger ska definieras. Kriget har inte bara förstört relationen till ukrainarna, utan även till alla grannländer. Tidigare talades det om ett ”slaviskt broderskap”, men vad återstår av det efter den här invasionen? Kriget kommer att ha katastrofala konsekvenser för mitt land. Det är verkligen det mest idiotiska kriget i landets historia.

Så håller befolkningen med om det, eller sväljer de propagandan? Enligt Greg Judin är frågan felställd.

– Det första man måste förstå är att Ryssland är ett djupt avpolitiserat samhälle. Folk vill inte ha någonting med politik att göra. Om du vill förstöra en fest i Ryssland så kan du börja prata politik.

Det här skedde inte över en natt utan var en viktig del av Putins politik.

– Så fort Putin vann makten började han odla en nihilistisk inställning till politiken, och han lyckades. Det är en del av hans nyliberala kurs där ekonomin prioriteras över politiken, och allt som betyder något är pengarna på fickan – allt annat är värdelöst. Så om du frågar mig om ryssar tycker si eller så blir mitt svar: de bryr sig inte.

Greg Judin satt även fängslad 2011, när han protesterade mot Putins grundlagsändring som skulle låta honom sitta en tredje presidentperiod – och därmed cementera sin egen makt. Han beskriver detta som en ”brytpunkt”, när det var en öppen fråga om Ryssland skulle fortsätta med allmänna val eller bli en diktatur.

– Det som händer nu är resultatet av vad som hände då. Det var då han konsoliderade sitt monarkiska styre.

Jag ber Judin kartlägga hur den ryska vänstern och fredsrörelsen ser ut.

– För det första har de officiella partierna ingen betydelse. Formellt sett har vi ett flerpartisystem men i själva verket styrs de alla från Kreml. De finansieras till och med därifrån. De har kuratorer på presidentkontoret som övervakar deras uttalanden och beteende.

Den ryske statsvetaren Greg Judin har gripits och misshandlats för sin aktivism. Han berättar om det ryska motståndet mot Putins regim i det senaste avsnittet av Flammans podd Norrskenet. Foto: Flamman.

Detta kallas för den ”systemiska oppositionen”.

– Systemets gränser är väldigt tydligt definierade. Om du anser att Vladimir Putin ska få styra så länge han vill, då får du verka inom systemet. Annars utesluts du omedelbart. Så det vi pratar om nu är den ”antisystemiska oppositionen”.

Men där utanför är det oerhört svårt att formalisera sig som organisation. Alla ansökningar om att bilda ett parti avslås, och man blir omedelbart måltavla för den hemliga polisen, förklarar Judin.

– Så genom åren har folk lärt sig att institutionalisera sin aktivism på till synes apolitiska sätt. Den ideella organisationen Memorial är ett exempel på det – de spelar en viktig kulturfunktion genom att bevara minnet av Sovjetunionens brott, vilket inte är strikt politiskt. Men de har uppenbarligen politiska sympatier, och så fort du intar någon sorts självständig politisk position är du slut.

En annan väg är att etablera organisationer med endast delvis politisk agenda som Aleksej Navalnyjs stiftelse mot korruption, som förvandlades till en politisk rörelse och ett proto-parti. De flesta rörelser utanför systemet är antingen vänster eller liberala, då högern inte har samma problem med den politik som bedrivs inom systemet.

Vissa aktörer har lärt sig att spela inom systemets begränsningar. Bland annat använder de ”smart röstande” där alla oppositionella samlas bakom en enda kandidat, så att valet blir en omröstning för eller emot det styrande partiet. Detta har dock blivit svårare, och i april 2022 avslöjades det att både Apple och Google på Putins order censurerade Navalnyjs listor över föreslagna kandidater.

Andra försöker luckra upp gränsen mellan den politik som förs inom och utanför systemet, som den demokratiska socialisten Mikhail Lobanov (intervjuad i Flamman nummer 49/2021).

– Till slut blev denna strategi väldigt farlig för Kreml. Systemet blev så instängt att det till och med i systempartierna började uppstå ett motstånd som ibland hade effekt. Till exempel 2019 när Navalnyj och andra använde den smarta omröstningsstrategin, vilket oftast innebar att man röstade på kommunistpartiets kandidat. Vad Lobanov gjorde var att kombinera den kvardröjande respekten för Sovjetsystemet med intresset bland unga för nya vänsterrörelser, en allians som framstod som mycket farlig för styret.

Redan före kriget hårdnade stämningen i Ryssland, med förbudet mot Navalnyjs rörelse och nedstängningen av Memorial. Det senare handlade inte främst om att de grävde fram brott under Stalineran, utan att de upprätthöll kapaciteten för politisk organisering utanför systemet.

– Alla försök till kollektiv handling stoppas omedelbart. Intressant nog gäller det även rörelser som stödjer regeringen. Även de är farliga! Inför kriget arrangerades en demonstration av militärer för att visa att det ryska folket stödjer invasionen. Dessa människor blev omedelbart arresterade. Det är så denna regim fungerar. Den gör allt för att avpolitisera samhället. Alla initiativ riskerar att leda över i att självständiga tankar formuleras.

Därför ser Greg Judin Ryssland som ett extremt exempel på den nyliberala politiska logiken.

– Allt som överskrider ens privata ekonomiska intresse betraktas med misstänksamhet. För vem i hela friden bryr sig om andra människor?

Denna inställning kan dock vara på väg att ändras. I en enkätundersökning som Judins universitet genomförde bland unga ryssar frågade de: ”Vilket land borde vara en förebild för Ryssland?” De flesta svarade att det inte spelar någon roll, för att inget ändå kommer att förändras. Men på andra plats kom Sverige.

– Sverige är förstås en symbol – för mer solidaritet, engagemang och respekt mellan människor. Så det finns önskemål om det. Alla vill egentligen ta hand om varandra och styra över sitt eget land, så den här situationen kommer inte att hålla för alltid. Den här klyftan mellan generationerna gör att jag i slutändan är hoppfull.

Lyssna på hela intervjun: soundcloud.com/norrskenetpodd

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Krönika 08 juni, 2023

Soldater och Stridsfordon 90 under övningen Våreld på P7 Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Revingefältet var fram till 1960-talet ett jordbrukslandskap med plats för kvarnar, fruktodling, bränneri, smedjor och ett par mindre fabriker. Här ligger sand- och grustäkter samt våtmarker som kan utgöra viktiga livsmiljöer för många arter. Det gäller inte minst Krankesjön, en av Skånes viktigaste fågelsjöar, och en ranch för ekologiskt jordbruk.

Men nu är det slut med mycket av detta. Försvarsmakten har sedan länge kört ut de permanent boende från fältet, och kräver nu att få utöka sina krigsövningar till den grad att kossorna inte längre kan vara kvar. Det är bara ett av många exempel på hur miljöintresset får kröka rygg för män i gröna uniformer.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jens Holm
red@flamman.se
Rörelsen 07 juni, 2023

Förstatliga och ställ om Sveriges oljeraffinaderier!

Preemraff i Lysekil är ett av Sveriges fem oljeraffinaderier. Foto: Thomas Johansson/TT.

Den svenska klimatrörelsen står inför två huvudsakliga utmaningar. Den ena handlar om vikten av att ställa krav med potential att dra med sig många människor. Ett sådant är sannolikt målsättningen att införa avgiftsfri kollektivtrafik i våra kommuner. Utsläppen av växthusgaser kommer till hela 20 procent från privatbilismen och kravet har dessutom en progressiv fördelningsprofil då nästan alla medborgare bidrar via skattsedeln. Notera också att människor längst ned på samhällsstegen, de som uppbär försörjningsstöd, inte betalar någon inkomstskatt!

Den andra handlar om att resa mer systemöverskridande krav. Det räcker inte med att i allmänna ordalag tala om hur förödande det rådande tillväxtparadigmet är eller vilka miljömarodörer de stora multinationella bolagen är. Kravet att de kvarvarande fossila resurserna måste stanna kvar i marken eller havsdjupen är också i sig otillräckligt. Det som behövs är konkreta analyser, strategier och krav riktade mot det fossila kapitalet, endast så kan vi komma åt den faktiska makten.

På svensk botten saknar vi nästan helt fossila naturtillgångar, utan det blir nästa steg i förädlingskedjan som aktualiseras – raffinaderierna. Vi har i dagsläget fem raffinaderier: Preemraff och St1 i Göteborg, Nynas i Nynäshamn och Göteborg samt dessutom Preemraff i Lysekil. Kravet som bör resas är att dessa raffinaderier förstatligas och att en omställning till miljövänlig och samhällsnyttig verksamhet äger rum: antingen om det går att utnyttja befintlig infrastruktur och teknisk kompetens eller om det är andra anläggningar och teknik som måste till. Ingen ska dock behöva bli arbetslös utan de anställda erbjuds fortsatt sysselsättning i den nya strukturen.

Det som behövs är konkreta krav riktade mot det fossila kapitalet.

Det hela är en process som inte går att få på plats i en handvändning, men ett sjuårsperspektiv – med 2030 som mål – kanske är en rimlig tidsrymd? Sedan måste vi givetvis fundera över vägar att genomföra denna ägaromställning samt vilka alternativa verksamheter som kan vara passande – men utan en betydande folklig mobilisering kommer dock alla goda intentioner att stanna på förslagsstadiet.

Kravet ovan bör också länkas in i ett vidare perspektiv. Förnyelsebar energi – alternativt en ren energieffektivisering – måste gå in och täcka behovet från den raffinerade oljan för om vi i stället importerar samma produkt och volym går poängen förlorad. Det gäller också att åtgärden sprids och väcker genklang bortom våra egna gränser, att strukturella planer upprättas i land efter land och att transnationella samarbeten uppstår, utifrån vetskapen om att de fossila jättarna har sina tentakler utspridda över hela världen.

Anders Karlsson
Socialistisk Politik
Krönika/Kultur 07 juni, 2023

Flerstämmigt. Körsång för integration och som levande kulturarv. Foto: Janerik Henriksson/TT.

När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.

Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar. 

Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Inrikes 06 juni, 2023

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Lisa Ledin (NÄTA, kvinnligt nätverk inom Byggnads), Silvana Vretoska (Kommunal), Karin Stöckel (Gruvarbetarkvinnor) i ett samtal om kvinnors organisering under ledning av Eva Nikell. Foto: Tuija Roberntz.

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Inrikes 05 juni, 2023

”Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se