Okategoriserade 20 april, 2005

Venezuela: här har ni revolutionen!

Tre år efter försöket till statskupp har den bolivarianska revolutionen gått in i en radikal omvandlingsfas. Hur fungerar den venezuelanska revolutionen? Finns det en medveten strategi?

– Kan man bada i havet?
Min turistfråga besvaras med ett osäkert nickande. Jag har inte fattat att Caracas inte ligger vid havet, utan några mil inne i landet. På en världskarta ser det ut att ligga direkt vid den karibiska kusten, och turistkatalogerna är fulla med bilder på fantastiska stränder. Men vi lämnar kusten och åker upp mellan gröna kullar. Utefter vägen blandas reklam för Shell och Coca Cola med plakat om revolutionen. På en kulle vid en liten by har någon med stenar skrivit folkomröstningssegerns budskap: Venezuela är för alltid förändrat. Vi åker in i Caracas genom arbetarbefolkningens kvarter i Libertador. Här är hälften av allt man kan läsa på väggarna ”Chávez si”, ”Vota no” och ”Chávez es el pueblo” (”Ja till Chávez”, ”Rösta nej”, ”Chávez är folket”). Den andra hälften är ölreklam. Det sägs att regeringen var övertygad om att landet skulle bryta samman när ölet tog slut. Men det hände inte, trots att ölet faktiskt tog slut under oljestrejken 2002, en av alla gånger allt stod på spel.

Den 15 augusti 2004 var den senaste gången allt stod på spel. Efter alla möjliga försök inklusive en statskupp, generalstrejker, bedrägerier och politiska kampanjer från oppositionen, hade Hugo Chávez antagit utmaningen och ställt sin egen presidentpost på spel i en folkomröstning. Det blev en märklig kampanj. Regeringssidan valde att på valsedeln representeras av ett ”nej”, inte bara ett ”nej” till att återkalla presidenten, utan ett ”nej” till det gamla Venezuela, till oljebaronernas korrupta styre och till att avskaffa de sociala reformerna. Oppositionens ”ja”-paroller var svårare att bära upp, de blev vaga och abstrakta. ”Ja till fred”. ”Ja till samarbete”. Oppositionens kampanj var osynlig i många delar av landet, medan regeringssidan – chavisterna – kampanjade för fullt. De vann slutligen med en marginal på nära 20 procent.
När Chávez framträdde, klockan fyra på morgonen från balkongen, fanns två budskap. Först sträckte han ut en hand till oppositionen, som han lovat Jimmy Carter, och vädjade till dem att vara med och arbeta för landets bästa. Den symboliska segern i omröstningen, sade Chávez, var att Venezuela förändrats för alltid. Sedan deklarerade han revolution.
I ärlighetens namn blev den första gesten inte speciellt väl mottagen. Oppositionen kom aldrig till den lunch som Chávez höll dagen därpå, utan började tillverka dokument, brev och internetsajter som skulle bevisa att hela folkomröstningen genomsyrats av fusk. Chavisterna fortsatte å andra sidan att kalla dem oligarker, fascister och att vara på sin vakt. Men revolutionen var ingen gest.
Tre knappa månader efter segern, den 7 november, samlades regeringen med ministrar, guvernörer, borgmästare, parlamentariker och ledare för de politiska partierna i Fuerte Tierra, för att motta instruktioner om hur revolutionen skall avancera, i Chávez ordalag, ta ”språnget framåt”. Här formades den nya linjen, och lite mer än fem månader efter folkomröstningen var den klar att användas offentligt. Hugo Chávez deklarerar vid World Social Forum att kapitalismen måste övervinnas och att Venezuela nu söker sin väg mot socialism. Den entusiastiska reaktionen från publiken i Porto Alegre är behäftad med frågetecken. Vad menas egentligen med socialism idag? Är inte revolution ett för starkt uttryck för det som händer i Venezuela?

Jag anländer i Caracas för att delta i den latinamerikanska parlamentets fjärde toppmöte om den sociala skulden. Hela mötet, som sker på Hilton Caracas, stadens mest prestigefyllda lyxhotell, är en uppvisning från de venezuelanska värdarna av det som genomförts hittills: rapporter från ”missiones” likväl som ekonomiska rapporter. Vid de avslutande panelerna deltar sammanlagt nio av regeringens ministrar, fyra i ett rum och fem i det andra. Bilden de förmedlar är ljus, för att inte säga strålande. Efter det politiska och ekonomiska kaos som konflikten med oppositionen inneburit har tillväxten kommit tillbaka, arbetslösheten sjunker och inflationen är under kontroll. Venezuela har Latinamerikas största valutareserv tack vare ett rekordhögt oljepris.
Om prognoserna håller kommer landet att uppnå milleniemålen redan 2012, tre år före FN:s tidsplan.
De sociala framstegen sker över hela linjen. Antalet barn i skolorna har ökat med mer än en miljon sedan skolorna börjat servera gratis lunchmat. 1,3 miljoner människor har lärt sig läsa sedan kampanjen mot analfabetism startade.
– Under 2005 kommer vi att utrota analfabetismen i Venezuela. Nu går vi vidare med att bygga universitet för folket, utropar Aristóbulo Isturiz, den svarte utbildningsministern.
Om hälften är sant borde alla världens utvecklingsvänner hylla Venezuela.
Mina medresenärer är imponerade av andra saker.
– De har en mycket öppen politisk kultur. Halva regeringen är här – jag har inte sett något liknande på en sådan här konferens säger Helmut Markov, EU-parlamentariker från tyska PDS.
Vi resonerar om hur denna regering tycks anamma den nya vänsterns vokabulär, transparens, deltagande, mångfald, och hur det kan ske i kombination med latinamerikansk revolutionär tradition. Vi talar också om skillnaden mellan många av de inbjudna föreläsarna, vaga och tråkiga i jämförelse med de venezuelanska värdarna, som med få undantag håller sina föredrag effektivt och kort.
– De utstrålar en fantastisk energi. Och man blir smittad, säger Miren Etxezarreta, en spansk ekonom. Hon är här av ett skäl: för henne är Chávez ”en av få politiker i världen som står för en vänsterpolitik”.
Det är svårt att inte ryckas med av Chávez och hans ministrar. Men frågan kvarstår: Är det som pågår, som av många i början kallades för en vänsterpopulistisk regering ledd av en gammal militär, överhuvudtaget en revolution?
Trots att det lätt går inflation i att använda ordet revolution, står det klart att den politiska makten i Venezuela övergått till en formation som grundas i den breda arbetarklassen i städerna och på landet. Så var det inte från början. När Hugo Chávez överraskande vann presidentvalet 1998 med det största stödet på fyra årtionden, 56,2 procent, var det få internationella bedömare som trodde att förändringarna skulle bli genomgripande och ihållande. Chávez valseger vilade, liksom Lulas i Brasilien, också på röster från mellanskikt, som senare skulle kräva hans avgång.

Det första regeringsåret präglades av två stora uppgifter: att konsolidera maktbasen för förändring i landet och att ändra landets internationella underordning. Regeringen arbetade för att OPEC skulle återupprätta en priskartell kring oljan och förhandla fram en prisöverrenskommelse med Clinton. Det lyckades, och oljeinkomsterna ökade. Internt var Chávez stora projekt att inkalla en församling för att skriva en ny konstitution. Redan i denna process, revolutionens första fas 1999, fanns ambitionerna att ändra på spelets institutionella regler. Processen gav flera resultat. Dels var den ett påtagligt bevis för löftena om att förändra landets ineffektiva institutioner, motverka korruption och återställa legitimiteten för den parlamentariska demokratin. Den ökade Chávez popularitet och ledde till ännu en storseger i valen år 2000.
Men Chávez satt med alla revolutionära regeringars problem: Han var tvingad att genomföra påtagliga förbättringar med en neutralt eller fientligt inställd statsapparat som verktyg. Den första lösningen var att överföra makt till presidentämbetet. 49 genomgripande lagar genomfördes med dekret. Många rörde direkt ägande och maktfrågor. Företagen tilläts inte längre smita från skatt, obrukad jord delades ut, det kommersiella fisket tilläts inte fiska direkt vid kusten och bankerna tvingades tillhandahålla mikrokrediter till bönder och hantverkare.
Här inleddes revolutionens andra fas, den öppna konflikten med borgerligheten. Det tycks som om Chávez strategi gått ut på att låta motståndarna spela bort sina kort. I vilket fall var det vad som hände. Den misslyckade militärkuppen den 11 april 2002 gav Chávez möjlighet att ”rena” militären från den gamla makteliten, splittra oppositionen i en kuppvänlig och en demokratisk inriktning, samt att undergräva det kuppvänliga facket CTV och bygga en ny landsorganisation. Men segern över kuppen ledde inte minst till att vänstern i världen, många med Chilekuppen i minne, upptäckte Venezuela.

Den andra händelsen som spelade Chávez i händerna var oljestrejken i december 2002. Det statsägda oljebolaget PDSVA var fortfarande i händerna på människor ur den gamla makteliten, medvetna om sin strategiska makt för landet. Efter en strejk som varade i två månader vann chavisterna kontrollen över PDSVA, avskedade 18 000 av dess illojala tjänstemän och fick slutligen kontrollen över landets viktigaste inkomstkälla.
Kuppen var en gåva från oppositionen till Chávez, skriver Marta Harnecker, en chilensk rörelseteoretiker som nu följer Chávez minsta rörelse för att skriva den bolivarianska revolutionens historia.
”Viktigast var att varje attack från oppositionen gjorde folket mer politiskt medvetet och förberett för att ta egna initiativ. Dessa attacker mångdubblade antalet organisationer som de bolivarianska cirklarna, städernas landreformskommittéer och församlingar av medborgare”, skriver Harnecker.
Hon jämför med de bittra erfarenheterna från sitt hemland. Venezuelas revolution sker på fredlig och demokratisk väg. Men det hade aldrig varit möjligt om inte militären stött Chávez. Då hade det blivit som i Chile 1973. Revolutionen är fredlig, men inte obeväpnad.
Med oljan under kontroll och ökad
FORTSÄTTER PÅ SID 12
mobilisering annonserade Chávez en social offensiv i april 2003. Problemet med den statliga byråkratin förhindrade fortfarande snabb aktion mot de sociala problemen. Nu valde chavisterna en originell strategi för att kringgå detta. I stället för att organisera utbildning och hälsokampanjer via ministerierna, startades regeringskontrollerade kampanjer – Missiones – som involverade frivilliga i arbetet. I två av dem öppnades samarbete med Kuba, dels i kampanjen mot analfabetism, dels i upprättandet av läkarstationer ute i de fattiga områdena, som pågår samtidigt som tusentals nya venezuelanska läkare utbildas på Kuba. När det var dags för folkomröstning 2004, hade chavisterna mycket goda skäl att tro på framgång. Få hade tilltro till oppositionens löften om att fortsätta missionerna.
De tre första etapperna, i den omvandlingsprocess som chavisterna kallar den bolivarianska revolutionen, inleddes med en konstitutionell process och har sedan fyllts med socialt innehåll. Parallellt med detta har Chávez nationellt bolivarianska retorik, i Europa motsvarande en folkfrontslinje, kompletterats med socialistiska paroller. Chavisterna har under de gångna sju åren lyckats konsolidera sin politiska makt – som alltjämt är kringskuren av den privata mediemakten, kapitalmakten över de flesta storföretag och den gamla elitens makt i statsapparaten.

Problemet med statsmaktens omvandling har blivit mer och mer tvingande. De gamla myndigheterna, placerade i Caracas, saknar tillräckliga kopplingar till folkets behov. De är byråkratiska labyrinter, i bästa fall tröga, i värsta direkt fientliga till regeringen. Regeringen har tillgripit ad hoc-åtgärder för att ändå kunna genomföra sin politik. Först presidentdekreten, sedan genom Missiones-kampanjerna. Men en ryggrad i förändringen har också varit militären, där Chávez har starkt stöd. Militären används i direkt socialt arbete, genom den så kallade militära-civila unionen. Ett stort antal ministrar och höga tjänstemän är också hämtade från militären. Det sägs att Chávez gång på gång blivit besviken på de gamla tjänstemännen och sin partiapparat.
Men nu har ögonblicket kommit. Eller rättare sagt, ögonblicket var de där dagarna i Fuerte Tierra i november förra året. Vad var det då för stort språng Chávez ville genomföra? I hans tal framträder tre huvudmål. Att stärka den militära beredskapen i händelse av invasion från USA, som har ersatt hotet om militärkupp. Mer precist betyder det att utöka den militära reserven från 80 000 till mer än två miljoner. Därefter att bygga en ekonomisk modell på endogen – inhemsk – utveckling som både skall minska beroendet av oljan och bygga upp landet. Vid sidan av de strategiska målen annonserar Chávez en ”revolution inom revolutionen” – att successivt ersätta den gamla statsapparaten med en stat kontrollerad av folket. Det första steget är att hitta lokalt förankrade kandidater till valen under 2005, pådrivande gräsrötter, istället för professionella politiker av den gamla skolan.
Det är inget plötsligt infall från Chávez.
– Vi har en revolutionär regering, men ingen revolutionär stat, säger William Izarra, som av vissa kallas för revolutionens ideolog.
Den politiska kampen mot oppositionen och de sociala projekten har lett till möjligheten att omvandla staten. Parallellt med den parlamentariska demokratin och statsapparaten, finns nu lokalt förankrade institutioner för social aktion, en utomordentligt stark organisering i tusentals föreningar. Izarra talar om att ”folkets organisationer skall ersätta den byråkratiska staten”. Som i många politiska processer liknande den bolivarianska revolutionen är det, som folk menar när de talar om revolutionära åtgärder, sådana som förändrar förhållanden, men dessutom att de ”tar saken i egna händer”. Nu når revolutionen ekonomin, för att få igång inhemsk produktion handlar om att använda folkets organisationer för att komplettera den vanliga företagsamheten.

Ägandet av produktionsmedlen är till övervägande del privat. Tack vare oljeinkomsterna har regeringen hittills inte, med undantag av företag som bryter mot lagstiftning eller stänger ned produktion, behövt nationalisera företag för att kraftigt öka de offentliga investeringarna i utbildning och hälsa. Men oljan är inte bara en välsignelse. Precis som i många länder med en dominerande inkomstkälla har Venezuela utvecklat Dutch Disease, holländska sjukan. De höga oljeinkomsterna har inte matchats av inkomster i andra sektorer, men ändå lett till en hög efterfrågan. Eftersom den övriga produktionen halkat efter, kräver den ökande konsumtionen ökad import (Venezuela importerar 80 procent av sina konsumtionsvaror) vilket i sin tur ger än färre skäl till att få igång inhemsk produktion.
Förutom att landet blir mycket sårbart för oljeprisförändringar på den internationella marknaden, ligger produktionen i träda utanför de sektorer som götts av oljepengar.
Regeringens första åtgärder för att bryta med oljedominansen var att tvinga bankerna att ge mikrokrediter för småföretag och bönder. Inom jordbruk och småproduktion har en rörelse med kooperativ startat, som understöds av upprättandet av statligt subventionerade butiker och marknader, från vilka man beräknar att mellan 35 och 40 procent av befolkningen handlar. Nu satsar staten på tillväxt genom byggsektorn som på många sätt är en motor för tillväxt i andra branscher. För bostäder krävs trä, cement, tegel, nya vägar, el och telefoni. Här finns också en möjlighet till politiska allianser med det privata kapitalet i de branscher som kommer att växa.

Överallt i Caracas byggs det. Och på varje bygge finns en skylt: den bolivarianska revolutionen avancerar, med statistik över hur mycket som byggs. Det krävs inte någon speciell inlevelseförmåga för att förstå varför det behövs. Var man än står i staden, utom möjligen i bankkvarteren, syns kåkstäderna på kullarna. I aningen bättre skick än de värsta brasilianska Favelas. Här är nästan alla hus byggda av betong och tegel, inte med hopbundna dörrar eller av kartong och plankor. Men de överbefolkade kullarna är inte säkra. Regn och jordskalv gör att marken lätt eroderar. Då störtar husen, avlopp och vatten rivs upp och epidemier sprids.
Chavisterna har stora visioner för hur allt skall förvandlas. Vi står mellan en grön kulle och en övertäckt av de fyrkantiga betonghusen nere i stan.
– Om några år skall kullen med hus se ut som den gröna kullen! säger en man från stadsförvaltningen.
Förvandlingen verkar osannolik när man ser hur kåkstäderna dominerar Caracas. Jag frågar hur lång tid han tror att det skall ta.
– Tio, femton år kanske. Folk kan inte flytta därifrån innan det finns nya bostäder. Vi bygger dem nu. Med gester visar han att det är höghus inåt stan.
Något annat byggs samtidigt. Inför hotande internationell isolering har Venezuela använt oljan för att bygga ekonomiska samarbetsprojekt med Kina, Ryssland, Indien och de latinamerikanska länderna. Chávez åker jorden runt och sluter handelsavtal. Venezuela lyckades grusa USA:s planer på den all-amerikanska frihandelszonen Alca och har själva föreslagit en lös plan på en latinamerikansk integration, Alba, med ordet Comersio utbytt mot Bolivariana. Alba är ett projekt för gemensam nytta mot social dumping och destruktiv konkurrens. Hittills är Argentina och Uruguay mest positiva, medan mottagandet från Brasilien och Chile varit svalt. Men samtidigt som Venezuela argumenterar för Alba, inleds många konkreta samarbetsprojekt. I utbyte mot oljetankers, levererar Venezuela olja till Argentina.

Frågan är om Venezuela kommer att hinna bygga en ny ekonomi, innan oljepriserna sjunker eller innan oljan tar slut. I en intervju i amerikanska The Nation ger Jorge Giordani, hjärnan bakom planerna på inhemsk ekonomisk utveckling, en dyster prognos.
– Många har lärt sig läsa de senaste åren, men hur lång tid kommer det ta innan de kan arbeta med högteknologi, medicin eller service? Tio år? En generation?
Giordani tror att det kommer att ta 50 år för Venezuela att utveckla sin ekonomi, samtidigt som oljan kanske räcker 20 eller 30 år.
Som vanligt är det mer akuta hot som diskuteras. Diskussionsämnet i Caracas är, efter att chavisterna har vunnit nio valsegrar och fått ekonomin på fötter, inte vad som händer om tio år, utan det som kan hända vilken dag som helst – att Chávez mördas. Det är inte bara ett mått på hotet, utan på deras självfötroende:
– Det enda som kan stoppa Chávez är en kula.

Aron Etzler
Partisekreterare Vänsterpartiet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika 23 juni, 2024

En grupp överlevare startade Kibbutz Buchenwald i en nazists tidigare lyxvilla i tyska Geringshof 1945, med drömmar om att flytta till Palestina. Foto: Eva Tuchsznajder Lang/United States Holocaust Memorial Museum.

Judar ska inte behöva gå bakvägen in på universiteten. Så skrev Judiska ungdomsförbundet i en debattartikel i Svenska Dagbladet (29/5), där de menade att slagord som hyllar intifadan eller kräver att sionismen ska krossas är våldsförhärligande och antisemitiska, vilket får judiska studenter att känna sig otrygga på universiteten. I stället önskade man dialog.

En fungerande dialog om ord som ”sionism” och ”intifada” kräver dock förståelse för vilken betydelse begreppen har för olika grupper – både för den palestinska diasporan och för judar som identifierar sig med Israel. Orden leder nämligen rakt ned i djupet av respektive grupps nationella trauma.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 22 juni, 2024

Vänstern får inte blanda ihop klass med ras

Decennier av nyliberal politik föregår både förortsvåldet och Sverigedemokraternas framgångar. Foto: Anders Wiklund/TT.

När Hanif Bali spådde att rasbegreppet skulle användas för att förstå förortsvåldet hakade förvånansvärt många till vänster på. Men förklaringen är varken människors gener eller rasuppfattningar, utan decennier av nyliberal politik.

När jag i början av april skrev att det biologiska rasbegreppet bör fortsätta vila på historiens sophög, trodde jag mig sparka in en öppen dörr. Jag anade inte vilken storm som väntade.

Efter att ha kritiserat Hanif Bali och Emma Hager för att damma av pseudovetenskapligt skallmäteri, fick jag mothugg från religionshistorikern Stefan Arvidsson (29/4).

”Hallå! ’Materialism’, någon?”, utropade han.

Rasdebatten som följde i Flamman spikades igen av idéhistorikern Sven Widmalm, en av Sveriges mest publicerade forskare på rasbiologins historia. Han förklarade (30/5) varför begreppet är vetenskapligt dött, och argumenterade för att dess återkomst har mer att göra med radikalhögerns framgångar än nya forskningsrön.

Men Arvidssons utfall om materialism kräver fortfarande ett bemötande. För en marxist handlar begreppet nämligen inte, som Arvidsson verkar tro, om att allt kan reduceras till atomer, gener eller kromosomer. Tvärtom bygger det på att människans beteende påverkas av våra livsvillkor.

Detta är inte akademiska hårklyverier, utan centralt för att landa rätt i frågan om segregation och integration, som Hanif Bali utvecklade i en förvånansvärt nyanserad kommentar. (Han verkar även ha tappat hånförmågan under föräldraledigheten när han skriver att jag förfärat greppat mina ”pärlhalsband och nosringar” över rasbegreppet – pärlor, jag är väl ingen Östermalmsdam?)

Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet.

Bali skriver att det stora överlappet mellan härkomst och våldsbrott i Sverige kommer att leda till att många förklarar den dåliga integrationen med ras – även om han själv avfärdar de ”oanvändbara amerikanska rasbegrepp” som ”vänsterns rasideologer” vill importera.

Men som socialist letar jag tvärtom efter förklaringar i segregation och fattigdom. Det senare är vad Marx menar med materialism, inte det förra.

Hanif Bali har också rätt i att denna sammanblandning av klass och ursprung är särskilt lätt att göra i Sverige, där fattigdom är sju gånger vanligare för barn med utländsk bakgrund än bland dem med svensk bakgrund. Det är därför Tobias Hübinette och Catrin Lundberg (6/5) kan påstå att vi behöver rasbegreppet för att förstå ojämlikheten. Argumentet är att Sveriges historia som ”spetsnation för rastänkandet” präglar oss än i dag, exempelvis i form av segregation.

De har visserligen rätt i att ras existerar på ett sociologiskt plan, alltså att människor kan behandlas olika beroende på hudfärg, som när en adopterad afrosvensk som äter jordgubbstårta som vi andra ratas i krogkön på grund av hudfärg. Men på två punkter har de fel.

Dels, som Sven Widmalm påpekar i sitt svar och Ola Larsmo skriver i boken Lektion 11: En bok om rasbiologi (2022), låg Sverige inte alls i rasbiologisk framkant, utan inspirerades av Tyskland, som i sin tur inspirerades av USA.

Men ännu viktigare: segregationen beror inte främst på rasismen. Vi hade ett klassamhälle med slumområden även innan välfärdsstaten, och byggandet av segregerade svenska satellitförorter för att lösa bostadskrisen föregår invandringen i tid. Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet. Analysen har knappt bäring där, och ännu mindre i Europa.

Inspiratör. Martin Luther King under en 8 mil lång protestmarsch mellan Selma och Montgomery i delstaten Alabama i mars 1965. Foto: AP.

Vi har inte arbetslöshet i förorten för att Gustav III bedrev slavhandel i Karibien, eller för att Herman Lundborg gjorde rasbiologin trendig även i Sverige. Denna syn på ett evigt rasistiskt Sverige har mycket gemensamt med Sverigedemokraternas syn på kulturer som statiska, och kan framför allt inte förklara varför rasismen har exploderat just nu. Eller varför den även har gjort det i andra europeiska länder, som varken har varit framträdande inom rasforskning eller slavhandel.

Det är här materialismen kommer in i bilden.

Vi har arbetslöshet för att vi i början av 1990-talet övergick från att prioritera full sysselsättning, till att hålla inflationen så låg som möjligt. Vi har en bostadskris för att vi slutat bygga. Vi har fattigdom och bristande välfärd för att samhällets rikaste vill ha fler sätt att tjäna pengar – både genom att skolan och välfärden säljs ut, och genom att arbetarnas löner hålls tillbaka.

De som drabbas hårdast av detta är förorternas fattiga arbetare, inte minst i form av den gängbrottslighet som har blivit till ett missnöjesparti för unga män utan framtid. Det mest antirasistiska man kan göra i Sverige är att vända denna utveckling.

Självklart finns rasism i Sverige – svenska minoriteter som afrosvenskar, muslimer och judar utsätts ständigt för hatbrott, och ett parti sprunget ur nazismen styr landet. Men de har kommit till makten som en konsekvens av decennier av nyliberal politik, som har fått tillräckligt många väljare att tappa tron på att socialdemokraterna fortfarande är intresserade av att skapa ett bättre samhälle. Sverigedemokraterna är inte källan till denna politik utan resultatet. Om vänstern lyckas visa för högerväljarna att vi faktiskt kan förbättra även deras liv, så kommer tillräckligt många av dem att komma tillbaka.

Läs mer

Och om man nödvändigtvis ska lära av amerikaner, så kan man i varje fall lära av de bästa. Låt mig från mina samtal med Ola Larsmo och Sven Widmalm låna två klassiska påminnelser om varför överklassen så gärna vill att vi pratar om ras i stället för klass. Det ena är Bob Dylans låt ”Only a pawn in their game”, om mordet på den svarta människorättsaktivisten Medgar Evers:

”En söderpolitiker predikar till den fattiga vita mannen/Du har mer än de svarta, klaga inte/du är bättre än de, du är född vit […] Men han är bara en pjäs i deras spel.”

Och så Martin Luther Kings sista bok Where do we go from here (1967), i rader som ekar av ett klassiskt tal utanför Capitolium i Montgomery 1965. Där beskriver han den giftiga tanken att vita är mer värda än svarta, som de mäktiga viskar i de fattiga vitas öron som tröst när deras barn ”gnyr av en hunger som inte kan stillas”.

”Deras behov av ett krig mot fattigdomen är inte mindre desperat än de svartas. I södern har de lurats till rasfördomar och avhållsamhet från gemensam kamp. Men ironiskt nog bekämpar de inte bara de svarta med denna attityd, utan samtidigt även sig själva.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 22 juni, 2024

Som en repig skiva

På utställningen ”Electronic”, på Designmuseet i London, visades föremål från banbrytande elektroniska artister som Kraftwerk och Jean-Michel Jarre. Foto: Nils Jorgensen/Shutterstock

Musiken är inte bara en plats för nostalgi, utan även för att fantisera fram en bättre värld. Enligt två nya böcker verkar vi ha tappat förmågan att drömma, men kanske är det musikkritiken som tappat förmågan att tänka.

Vart tog framtiden vägen? Runt om i vänstern diskuteras samma fråga. Flamman är bara en av de röster som under det senaste året har försökt återuppväcka ett samtal om utopier. Detta påpekar Mathias Wåg i senaste numret av Brand, med ”framtider” som tema. Någon form av gemensam horisont tycks nödvändig om det alls ska finnas en vänster som inte låser sig i tanken på ”motstånd” utan vill ta steg mot någonting bättre än den värld vi nu lever i.

Men ligger det i ordens makt att frambesvärja denna horisont? Kanske är det inte främst de skrivna utopierna – teoretiska eller skönlitterära – som bär kraften att skaka oss loss ur nuets förlamning. Om någon konstart arbetar med att möblera om mellan dåtid, nutid och framtid, så är det musiken.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Kultur 21 juni, 2024

Att minnas ett pistolskott i magen

Poeten Marina Tsvetajeva föddes i Ryssland, levde i Paris och dog i Sovjetunionen.

Marina Tsvetajeva tecknade ner sina barndomsminnen i exilens Paris på 1930-talet. Den nästan hundra år gamla historien blixtrar av barnets starka förnimmelser före språket.

Fantastiskt bokförlag, Faethon. De pumpar ut kvalitetslitteratur – och bara kvalitetslitteratur – som om landet var befolkat av idel läsare av Dante, Handke, Herakleitos och Marina Tsvetajeva.

Faethons återutgivning av Annika Bäckströms Tsvetajeva-översättning från 1981, Min ryska barndom, är ett klockrent exempel på förlagets gärning och gåtfulla aura. Marknadsföring är ett område de bara inte har tid med. Undertecknad hörde av sig för att få ett recensionsexemplar och fick svar på mejl, men någon bok kom aldrig. Till slut gick jag ut och köpte den, och fann den mystiskt paketerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Petersen
Författare och kritiker.
Essä 21 juni, 2024

Det är inte jag (det är vi)

Malin Norberg, ”Staring at someone like a ghost”, Kungliga konstakademiens kandidatutställning 2019. Foto: Jean-Baptiste Bérenger.

Narcissismen går som ett spöke genom historien. I dag finns möjligheten att porträttera sig själv i varenda ficka. Men vad som ofta förkastas som självupptagenhet kan i själva verket vara en källa till politisk förändring.

För många år sedan lovade jag en vän att sluta ta selfies. Eller i alla fall pausa. Detta var under en period jag kunde tillbringa timmar med att fotografera mig själv, och hon föreslog att det nog vore bra för min hälsa.

Det är svårt att beskriva exakt varför det var problematiskt, även fast jag höll med henne om att det fanns något destruktivt med min självupptagna hobby. Den enklaste förklaringen är att jag var besatt av mig själv, men det är heller inte riktigt sant, jag var snarare besatt av mig själv i andra, av att bli sedd. För det är inte helt självklart, när jag begär att andra ska uppmärksamma mig, är det mig själv eller andra jag begär? Mig själv eller andra jag är besatt av? Och vad är värst? Jag menar, vad orsakar en person mest lidande? Att inte kunna vara utan andra eller att inte kunna vara utan sig själv?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Myrna Lorentzson
Psykologstudent och skribent.
Veckobrev 20 juni, 2024

SD vill få mig att sälja min Telecaster

Ska jag sälja min elgitarr?

Det är min första tanke när Timbro släpper boken Hårdrock, frihet, uppror, med tio högerskribenter som alla älskar growlsång och distade Gibson V-gitarrer.

Samtidigt som boken ges ut välkomnar Ulf Kristersson Chiles vänsterpresident Gabriel Boric med en hög svenska metalplattor. Bara någon vecka tidigare har Jimmie Åkesson EU-röstat med ett hårdrocksfölje i Sölvesborg och kallat Sverigedemokraterna ”det rockigaste partiet i Sverige”.

Nu överväger jag att aldrig vidröra min Telecaster igen. (Med tillhörande silverface ’68, ni som vet ni vet.) Jag har nämligen spelat i diverse hobbyrockband sedan jag var femton, och nu är vi småbarnsföräldrar som jobbat på en platta i … tio år?

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Samtidigt är det decennier sedan rocken utmanade någon. Vem som helst kan få ta den för min del. Min teori är att rocken slutgiltigt dog med Kurt Cobains självmord den 5 april 1994, efter att han insett att till och med bandet som skapades för att krossa yuppiekulturen blev en miljardfranchise. Sedan dess har rocken varit museal, vilket absolut inte är någon kritik med tanke på hur mycket jag älskar museer. Men det intressanta nya har hänt på annat håll, framför allt inom elektronisk musik.

Högern får alltså gärna vara rockigast i Sverige för min del. Och de har faktiskt en poäng, med tanke på att hårdrock inte spelades på radio i det socialdemokratiska Sverige och i stället fick importeras som samizdat-musik. Oförmågan att själv ta sig an det nya gjorde att många kulturformer som uppfattades som vänster i andra länder blev höger här. Inte minst när rejvkulturen, som fyllde nordbrittiska industrilokaler med dans i opposition med Margaret Thatcher, blev en hobby för välduschade nyliberaler i 1990-talets Stockholm.

Att se rock som höger är inte ens nytt. Hur vänster är det egentligen att göra motstånd genom att köpa jeans och cd-skivor – är det inte bara det sätt som marknaden ledde över 60-talsvänsterns energi till köpmönster? Så lyder i varje fall en vanlig kritik som bland annat är förknippad med Luc Boltanskis och Eve Chiapellos bok The new spirit of capitalism. 68-ungdomens coola konsumtion var kapitalismens nya anda, enligt denna kritik.

I min bok Extas i folkhemmet beskriver jag hur Europas första psykedeliska rockklubb Filips i Stockholm, som under sin korta existens på några månader 1967 huserade allt från Jimi Hendrix till Jefferson Airplane. Men den 5 december hyrdes lokalen ut till Stockholms marknadsförening, som ”i äkta psykedelisk miljö” diskuterade hur man skulle kunna sälja fler utsvängda jeans till landets 1,2 miljoner tonåringar.

Kanske var det rockens slutpunkt i Sverige. Eller början – den kanske alltid var ett jippo? Inget fel med det i så fall. Men det finns ingen anledning att känna ensamrätt till den.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 20 juni, 2024

Ett sjuttiotal personer samlades på Gustav Adolfs torg den 10 juni. Foto: Foto: Judiskt upprop.

Judiska Centralrådet – låt er inte kapas av en rörelse som inte vill er väl.

Väderrapporten spådde skyfall. Ändå hade ett litet gäng samlats vid ett kafé intill Kungsträdgården för att tillsammans protestera mot Sveriges vapenhandel med Israel.

Försvarsmakten har lagt en miljard på kommunikationssystem från israeliska Elbit Systems, medan Malmöföretaget Aimpoint exporterar rödpunktssikten till Israel. Vad slutprodukten gör i händerna på IDF har världen kunnat bevittna i form av ohyggliga bilder av blodiga barn, skakande av smärta och skräck.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 juni, 2024

En kärlekshistoria i sköraste porslin

Det mytologiska djuret ”Qilin” tolkat av Torsten Jurell i glaserat porslin. Foto: Torsten Jurell.

Torsten Jurell är främst känd som konstnär och scenograf. I ”Fisken i skyn” tar han klivet ut i skrivande och visar sig vara en ciceron med lyriska kvaliteter.

Konstnären Torsten Jurell råkar få syn på fresk av renässansmålaren Giotto och får en idé. Han ska göra ett verk bestående av kuber i keramik. De ska göras i porslin, ett material han aldrig arbetat med tidigare. Jurell, som delvis är bosatt i Kina, vet att de bästa porslinsverkstäderna finns i Jingdezhen, porslinsstaden, och han åker dit för att arbeta.

Fisken i skyn handlar om Jurells svårigheter med att få till kuberna, men i Jingdezhen råkar han ut för något han inte räknat med: han blir blixtförälskad. Kvinnan, Yi Wen, driver en liten sushirestaurang. Hon vet inte så mycket om konst och hon har aldrig varit längre än några timmar bort från hemstaden. Hon kan inte engelska och hans kunskaper i mandarin är mycket begränsade, varför de oftast kommunicerar via telefonens översättningsfunktion. Lägg till detta att hon är gift, så förstår man att förutsättningarna för deras relation inte är de bästa. Men de blir ett par och hon skiljer sig från maken som ändå är mer road av spel än av henne.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 juni, 2024

Lawen Redars bulldozer löser inte problemen

Riksdagsledamoten Lawen Redar (S) besöker Skäggetorp. Hon leder partiets arbetsgrupp för invandrings- och integrationsfrågor. Foto: Roger Turesson / DN / TT.

Utan stora reformer riskerar Socialdemokraternas integrationsförslag att utmynna i repression. Men visst krävs rejäla ingrepp om städerna ska bli jämlika.

Sverige ska inte ha utsatta områden.

Det skriver Lawen Redar, som leder en socialdemokratisk grupp för integrationsfrågor, i en programförklaring i Svenska Dagbladet (18/6) och så långt är det lätt att hålla med.

Det gäller även några av förslagen, som upprustning och mer varierad bebyggelse i fattiga områden, stöd till billiga hyresrätter i rikare områden, obligatorisk förskola och språklyft.

Andra förslag framstår som tuffhetssignalering, som rivningar av bostäder och förtur för högutbildade i utsatta områden. Eftersom Socialdemokraterna ser på ekonomin som en hushållskassa, där man blir rikare av att spara snarare än att investera, så är risken att de mer progressiva förslagen inte blir av. Sedan mitten av 1980-talet har det byggts för lite, oavsett om regeringen styrs av moderater och socialdemokrater. Morötterna förmultnar alltså snabbt, medan piskorna blir kvar.

Hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden

Högerns kritik är dock att förslagen inte är stränga nog. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding (18/6) att den obligatoriska förskolan enbart borde rikta sig mot barn med utländsk bakgrund, och att det är fel att ”blanda befolkningen” i ”välfungerande områden”: ett öppet argument för den en gång så hatade segregationen.

Ingenting förvånar dock längre. Liberalpartisten Gulan Avci varnar på X till och med för ”bussning”, och hänvisar alltså frivilligt till efterkrigstidens amerikanska segregationister – för att placera sig på deras sida.

Men en del av vänsterkritiken är lika förutsägbar. ”Varför inte riva sjukhusen också? Då slipper vi ju de sjuka”, skriver Elina Pahnke i Aftonbladet. I Arbetet tar Kajsa Söderström de visserligen baktalade miljonprogramsområdena i försvar: ”Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.”

Precis som Kajsa Söderström ser jag miljonprogrammet som en av Sveriges viktigaste reformer, där bostadsbristen byggdes bort över en generation. Jag är också överens med skribenterna (och Lawen Redar) om att även rikare områden behöver blandas upp.

Men hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden. Och detta brukar folk till vänster ta på för lite allvar, i sin vilja att ”uppvärdera” utsatta områden.

För hur mycket jag än älskar svartvita bilder på tuffa brutalisthus från forna Jugoslavien, så är arkitekturen inhuman för dem som lever där. Höghus som inte ligger centralt tenderar nämligen att bli jättelika människoförråd. I Sverige förfinade man det – i förorter som Alby finns lekplatser på varje gård, parker, och ett friluftsområde med kanotuthyrning. Det är knappast parisiska banlieuer.

Men likväl byggdes de svenska städerna medvetet segregerade, då likar antogs vilja bo med likar. Enligt den funktionalistiska arkitekten Sven Markelius, som 1947 skrev Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan, kommer en viss skiktning att bestå även i folkhemmet, och ”de flesta människor känner ett behov att bosätta sig i närheten av andra människor med någorlunda likartade intressen, med samma utbildning och med besläktade yrken. Ju mer likartad befolkningen inom ett område är, desto lättare förefaller det vara att uppnå den gruppbildning och samhörighetskänsla, som ter sig önskvärd.”

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla

Denna medvetna separation förstärktes när svenska förorter fick höghus. Arbetarfamiljer med högre löner flyttade hellre till radhus och villor, medan arbetslösa, äldre och studenter blev kvar, vilket gav platserna ett problemrykte. Då den svenska lägre arbetarklassen numera är nästan helt etnifierad läggs ett kulturellt lager ovanpå, med språket som allvarligt hinder för integration.

Allt detta måste även vänstern ta på allvar. Bygg för all del hyresrätter i Danderyd – eller på Gärdet på Östermalm, som Timbro-ekonomen Fredrik Kopsch korrekt identifierat som ”Sveriges dyraste gräsmatta” – men vi måste också spränga in fler mindre hus i fattigare stadsdelar.

Där behövs en mänsklig skala på byggnader och gator, och ett större underlag för kaféer, restauranger och butiker på bottenvåningen, vilket i sin tur skapar trygghet genom att dra fler ögon till gatorna.

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla. Givetvis medan vi påminner om de nödvändiga ekonomiska och sociala reformer som vi, möjligen förgäves, hoppas att Socialdemokraterna menar allvar med. Så att det inte bara blir Lawen Redar i en bulldozer med registreringsskylten ”Gör något stört”.

Som Ragnar Thoursie diktade i Sundbybergsprologen, specialskriven till invigningen av stadsdelens nya arbetarkvarter 1951:

”​​En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt / dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 19 juni, 2024

Vänsterpartiet godkänner kritiserad lag: ”Massövervakning”

Demonstration mot massövervakningsförslaget Chat Control 2.0 på Mynttorget i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery / TT

Partiet har tidigare kritiserat lagen som ett steg mot massövervakning. Men i en avgörande omröstning valde man att inte ta ställning. Partiföreträdare menar dock att hållningen inte förändrats.

Under tisdagens möte med justitieutskottet ställde sig regeringen bakom den kontroversiella lagen chat control, som ska öka möjligheterna till insyn i olika former av meddelandetjänster. I praktiken innebär den att myndigheter får tillgång till en så kallad ”bakdörr” som ger dem möjlighet att skanna av privatpersoners chattar.

Förslaget om chat control lades fram av EU-kommissionär Ylva Johansson 2022, och motiveras med att komma åt sexuell exploatering av barn, men kritiker menar att den i praktiken innebär ett förbud mot krypterad kommunikation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]