Rosa tårta, bubbel och tyll, och så kilovis med glitter på det. De slippriga systrarna, den fyllsjuka pappa, den kärlekskranke prinsen och den drulliga betjänten. Alla är samlade på scen i andra akten i Rossinis 1800-talsopera Askungen, som närmar sig klimax i balscenen under höstens uppsättning på Folkoperan. Vem är den okända, maskerade skönheten med de enorma platåskorna? När ska prinsen förstå att den vinglande blondinen är samma tjej som nyss städade trapphuset, och hur kommer de bortskämda styvsystrarna att reagera när de inser att loppet är kört?

Rossinis komiska opera innehåller allt en proppmätt nobless kunde förvänta sig av underhållning under den italo-napoleonska eran. Inga dra-åt-helvete-känslor á la wagnersk etnomysticism eller pucciniskt suicidala damer. Bara situationshumor, en massa snubblande och en oändlig följd av kvittrande koloraturer – en röstteknik som operasångare använder för att dekorera en melodi, något som sker in absurdum i den egentligen inte särskilt musikaliskt nyskapande konstformen. Krusiduller och överdåd specialskrivna för de skickligaste sopranerna och tenorerna. Vad är egentligen det här för eskapism, och vad har en sådan barnslig och otidsenlig saga med vår gravallvarliga samtid att göra?

Jag dras med av den musikaliska glädjen och kommer på mig själv med att regrediera och villigt ge efter för ett genuint engagemang i den lyckliga upplösningen. Samtidigt inser jag att regissören Nora Nilsson varit ute efter något mer somd som tränger upp till ytan, något mörkare. Julia Przedmojskas överdådiga scenografi och uppskruvade tempo är helt klart ute efter något annat, outtalat. Jo, visst är det en oförblommerad bild av samtiden som tränger fram i slutscenens uppställning, med ett enormt pysande, uppblåst knallrosa hoppslott i centrum, och en grisfest som gått totalt överstyr och är på väg mot sin avgrund?

I en samtid där en prisad miljökämpe får en Hitlermustasch påklistrad av en anrik dagstidning, när Jimmie Åkesson till tonerna av nazistrock uppmanar till rivande av moskéer, då skolpengar går till investeringar i Saudiarabien och nödlarm från vetenskapen av den svenska miljöministern avfärdas med ”en nypa salt” – då är få konstnärliga uttryck mer lämpade att fånga ett tillstånd i full färd med att implodera. Det enda mer effektfulla än en undergångskomedi så är det en undergångskomedi med höga c och vibrato.

En operabiljett kostar mellan 500 och 1  200 kronor. Ändå tillhör de flesta scenarbetare prekariatet, med osäkra för att inte säga obefintliga anställningar. Ett fält som borgerliga kommunpolitiker städar bort i sina budgetar med samma reflex som om det vore brödsmulor på ett tangentbord. Pandemin knäckte många karriärer och de skenande hyrorna och pressen på hushållen gör inte saken bättre. Särskilt som konstformen är den minst sossiga så har den inte heller värnats vänsterifrån. Men en uppsättning av det här slaget, med fingret på pulsen, visar att här finns mer att hämta än gemene socialist kan tro.

Med ekonomisk depression, samhällets tilltagande militarisering och allt fler krig i omvärlden låter kanske den glamorösa operavärldens rop på hjälp ynkligt. Men jag tror att det som förnuftet säger att vi behöver minst av allt just nu mycket väl kan vara vägen till räddning. Det är därför vi behöver begära rätten till mer opera åt folket. Inget mindre än det.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

1349 anlände digerdöden till Tysk-romerska riket, och från stad till stad – Mainz, Köln, Limburg – vandrade flagellanterna för att be om syndernas förlåtelse. De heliga självpryglarna bar röda kors och piskade sig på ryggen framför kyrkorna medan de sjöng: Tretten herzu wer busen will/So flihen wir die heisse hell. (”Häng med, den som vill straffas/Så flyr vi det heta helvetet”).

Limburgkrönikan från 1617 är en eldig sidoläsning till Socialdemokraternas nya rapport ”Framväxten av parallellsamhällen”, som ska ligga till grund för reformåtgärder som presenteras i vår. ”Jag är kritisk både mot mig själv och mitt eget parti”, säger riksdagsledamoten Lawen Redar till Aftonbladet (27/11). Rappen är riktade mot partiets tidigare öppna migrationspolitik.

”2000-talets omfattande invandring har inte varit dimensionerad utifrån de materiella, kulturella eller språkliga förutsättningarna”, enligt rapporten, som slår fast att den ”största samhällsförändringen under 2000-talet i Sverige är den förändrade demografin på grund av invandringen.”

När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Visst erkänner rapporten behovet av sociala satsningar, men det har vi också hört förr. Givetvis har Sverige också förutsättningarna att integrera våra nya invånare. Sådana ambitioner spelar dock ingen roll så länge vi medvetet svälter ekonomin: sedan 1990-talet har Sverige styrts av en åtstramningspolitik helt i flagellanternas anda. Till och med språkdräkten var av kristet snitt: ”Den som är satt i skuld är inte fri”, förklarade Göran Persson, och fick budgetsaneringen att framstå som den enda vägen till omvändelse.

Medan socialdemokraterna fortsätter predika nyliberalismens evangelium är det i stället Ebba Busch som besvarar vänsterns böner om en omvälvning av Sveriges finanspolitik – och öppnar för ett statligt investeringsprogram för järnvägar, vägar, bostäder och välfärd. Att detta i sammanhanget radikala förslag presenteras av en högerregering, och inte den socialdemokratiska oppositionen, säger allt om hur marinerad dagens socialdemokrati är i 1990-talets åstramningsdogmer. När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Liknande strategier ser vi i land efter land, och resultaten borde få socialdemokraterna att kallsvettas. I nästa nummer av Flamman publicerar vi en lång analys av det turkiska valet av Halil Karaveli. Han visar hur Kemal Kilicdaroglu, ledare för det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP, försökte besegra Erdogan genom att flirta med den konservativa högern. Löftena inkluderade att utvisa alla syriska flyktingar inom ett år och behålla de 54 fängslade kurdiska borgmästarna i sina celler. Samtidigt spelade han ned skillnaderna i ekonomisk politik, med argumentet att högern ”också vill hjälpa de fattiga”. Valresultatet är tydligt: trots – eller just på grund av – anpassningen vann Erdogan överlägset.

Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

I Nederländerna har socialdemokratin imploderat på ett liknande sätt, efter att ha misslyckats med att opponera sig mot mittenhögern och Mark Ruttes nyliberala ekonomiska politik och i stället hakat på den främlingsfientliga retoriken. Som två nederländska skribenter påpekar i Jacobin bildade partiet i stället en mittenkoalition med honom mellan 2012 och 2019, och blev därmed också medskyldiga till regeringens åtstramningspolitik. Denna dubbla högersväng hjälpte högerpopulisten Geert Wilders att vinna överlägset förra helgen.

Men trots allt detta lever drömmen om ett liknande mittensamarbete kvar även i Sverige. Daniel Färm, politisk redaktör på socialdemokratiska Aktuellt i politiken, föreslog precis att Moderaterna skulle riva upp Tidöavtalet och samarbeta över blockgränserna ”för Sveriges säkerhets skull” (Di, 28/11).

Att röra sig högerut kring både finanspolitik och migration, samtidigt som man varnar för hur farlig högern är, är en strategi dömd att misslyckas. Socialdemokratin behöver ett eget politiskt projekt. Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

De enda som kommer att tacka dem, när domen faller om tre år, är Sverigedemokraterna.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]