I Flamman nr 20/2012 kritiserar ledarsidan mig ganska hårt för att ägna mig för mycket åt jämställdhetsfrågor och för lite åt euron och eurokrisen. Den kritiken är delvis riktig, eftersom jag som nyvald EU-parlamentariker och ordförande i Jämställdhetsutskottet, i samråd med partiet centralt valt att fokusera på den feministiska kritiken av EU-projektet. Kom ihåg att Vänsterpartiet bara har en ledamot i EU-parlamentet jämfört med 19 i riksdagen, trots att det finns fler utskott och politikområden i EU. Det går alltså inte att prioritera allt.

Men under de senaste två månaderna har jag och övriga i Bryssel funderat en hel del på om hur vi ska komma ut mer också i andra frågor, och då framförallt om eurokrisen. Men, vi tycker också till skillnad från Flamman att stort fokus ska finnas på de feministiska frågorna eftersom partiet behöver profilera sig mer inom detta område, men också för att det feministiska perspektivet är avgörande om vi vill förstå krisens effekter och den ekonomiska och patriarkala logiken bakom åtstramningspaketen och finanspakten. Vidare kan vi utnyttja det faktum att Vänsterpartiet har ordförandeposten i Jämställdhetsutskottet. Den plattformen gör att jag mycket ofta blir inbjuden till möten, organisationer, skolor och så vidare. Dessa möten (cirka 100 senaste halvåret) skapar kanske inte så stora rubriker, men fyller ändå en viktig roll i det nödvändiga samtalet med människor. Och vid dessa tillfällen får jag nästan alltid chans att framföra åsikter kopplat till den finansiella krisen.

Under senare tid har vi också försökt vidga de politiska frågorna till att även omfatta till exempel arbetsmarknaden och finansiella krisen. Vi hoppas nu på mer draghjälp av partiet centralt för en sådan inriktning och det verkar det äntligen finnas utrymme för. För i sak har ledarsidan rätt: Vänsterpartiet och jag måste i större utsträckning diskutera frågor kring finansiell kris och euro. Flamman har också rätt i att Vänsterpartiet ska profilera sig som det vassaste EU-kritiska partiet. Och i det arbetet är det feministiska perspektivet centralt, eftersom det tydliggör EU:s elitistiska inriktning, dess angrepp på medlemsstaternas välfärdssystem samt EU:s odemokratiska strukturer.
Feministiskt perspektiv på EU-kritiken står alltså inte i motsättning till att föra ut annan kritik av EU. Bara under den senaste veckan har jag haft två artiklar om Grekland i Svenska Dagbladet, undertecknat ett svenskt upprop mot finanspakten och besökt Irland eftersom jag ombetts att delta i den irländska vänsterns kamp mot finanspakt och nyliberal åtstramningspolitik. Den kampen ska även föras i Sverige och jag kommer och vill vara en del i den rörelsen.

Jag kan dock förstå varför Flamman inte har en aning om våra pågående aktiviteter och diskussioner. För sedan jag blev vald har Flamman bara försökt kontakta mig en enda gång och det var i samband med min första mycket kaotiska dag i oktober. Med en liten kontaktyta oss emellan är det naturligtvis lätt att missförstå varandra och leder lätt till att man slår in delvis öppna dörrar, så som Flamman nu gör. Ett telefonsamtal till mig hade säkert lett till ett annan tonläge av Jonas Thunberg.