Johan Lönnroth skriver i Flamman (nr 11/2015) och anser att Vänsterpartiet är ett stödparti, inte ett oppositionsparti. Det är inte så konstigt att Johan utgår ifrån den roll som stödparti som Vänsterpartiet hade före 2006 då han själv satt i partiledningen. Men han förbiser att flera saker i dag är i grunden annorlunda än då, i vissa fall rakt motsatta. Jag ska ta fram tre avgörande skillnader mellan då och nu.
Då, när Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som då satt utanför regeringen, samarbetade med Socialdemokraterna inleddes arbetet med att slå fast vad partierna skulle bli överens om i framtiden. Det var en position som försvagade Vänsterpartiets förhandlingsposition, eftersom vi själva hade bundit oss på förhand. Nu är situationen den motsatta. Vänsterpartiet är inte en del av decemberöverenskommelsen (DÖ). Därmed är vi inte heller bundna att följa den, exempelvis är vi fria att rösta emot en borgerlig statsminister om Alliansen skulle bli större än de rödgröna vid valet 2018. Denna frihet kommer vi att använda. Däremot innebär DÖ att regeringen Löfven nu måste förhandla om statsbudgeten med oss, det inflytande som det ger oss kommer vi att använda. Regeringen behöver oss för att kunna få igenom en budget, och vi tar varje budget för sig.
Då var förhållandena mellan V, S och MP utifrån sett rätt oklara. Alla tre förhandlade som tre parter, vilket till exempel innebar att det stora partiet kunde spela ut de två små mot varandra och ett närmast permanent tillstånd av gräl mellan partierna. Därefter presenterades resultatet som gemensamt, vilket gjorde det oklart om Vänsterpartiet egentligen haft något inflytande. Nu får S och MP först enas om en position – sedan förhandla med oss. Det ökar vårt inflytande. Och när resultatet är klart presenterar vi våra förhandlingsframgångar själva. Det visar, till skillnad från hur det var fram till 2006, vad Vänsterpartiet fått för resultat.
Då presenterades Vänsterpartiet som ett ”stödparti” av medier. Och även om vi ibland nådde betydande framgångar – vi var även då skickliga på just förhandlingsbiten – presenterades de oftast defensivt, som ”det bästa vi kunde göra” eller ”i alla fall bättre än alternativet”. Vi var ett stödparti som var missnöjt med vad vi åstadkom. Nu är vi ett oppositionsparti som (hittills åtminstone) har skäl att vara nöjda med våra förhandlingsresultat. Vi var tydliga med att vi ville vara med och bidra till ett bättre land i regeringsställning, men det blev inte så den här gången, och faktum är att saker har ordnat sig till en situation som är ganska bra för oss. Vi har mycket inflytande i förhandlingar med regeringen, och är dessutom det mest pådrivande oppositionspartiet. Vänsterpartiet är i många frågor inte bara ett oppositionsparti, vi är den enda verkliga oppositionen på en rad viktiga områden. Några exempel är de otrygga jobben och arbetsrätten, inkomstklyftan mellan könen och föräldraförsäkringen, hela klimatpolitiken inklusive Vattenfalls inriktning samt en rad utrikespolitiska frågor som vapenexport, den ekonomiska politiken i EU och frihandelsavtalet TTIP. I dessa och flera andra frågor har vi varit mycket tydliga i vår opposition och vi sätter stor press på regeringen. Saudiaffären är bara ett exempel på det.
Allt detta är ur vårt perspektiv bättre än den position vi hade 1998-2006. Det noteras också i omvärlden. Socialdemokraterna och Miljöpartiet börjar nu inse att vår roll i dag är en helt annan än den var före 2006 då Vänsterpartiet faktiskt agerade som ett stödparti. Den tiden kommer aldrig tillbaka. Några av kommentarerna kring vårbudgeten är också talande: ”Vänsterpartiet har ett betydande inflytande, regeringen känner sig tvungen att ha dem bakom sig” ansåg Expressens K-G Bergström. ”Vänsterpartiet kallar sig för ett oppositionsparti men förhandlar med regeringen om budgeten. Det är, särskilt efter decemberöverenskommelsen, en mycket bra position. Vänsterpartiet kan, om de vill, diktera budgetvillkoren för regeringen” skriver Lena Mellin i Aftonbladet.
Jag tycker Vänsterpartiet ska se på det här läget med ödmjukhet. Vi har gjort några saker som är riktigt bra, men vi måste göra en hel del arbete innan vi har det Stefan Lindborg i en annan Flamman-artikel efterlyser, ”ett vänsterprojekt som entusiasmerar”. Vi saknar bitar innan vi kan fylla rollen fullt ut som effektivt vänsteralternativ. Vi behöver större opinionsstöd och vi behöver skapa ett parti som fler vill vara aktiva i. Men brist på politiskt inflytande eller möjlighet att föra en aktiv oppositionsroll har än så länge inte varit vårt problem.
