”Om vi inte skaffar djur tillbaka går det snart inte att leva här”, var det en som sa när vi satt nere vid älven och försökte andas. Luften står stilla, slyfamnarna fångar upp all vind och fukten blir kvar. Det är som barnkammare för mygg och fästingar.
Medan flygen lyfter mot Mallis växer strandängar och badvikar, hela älvdalar igen härhemma. Strandområdena går snart inte att beträda för människofot. De få turisterna flyr. Och folk ropar efter besprutningshelikoptern…
Hur gick det till? Och hur långt kan det gå innan det vänder? Många berättar i sommar hur det såg ut här innan folk försvann, innan charterflygen och strukturrationaliseringarna. Det verkar vara ett behov. ”Där låg vi och vilade vid flottningen”, ”därifrån såg man ända till körka”, ”därinne i mörkret var en bra gäddvik”. Mygg minns man inte att man led av.

Den springande punkten i landsbygdens förfall är bristen på betande djur. Och det i sin tur beror till dels på de låga matpriserna, köttfärsen från EU-fabrikerna.
Men också på att det att jobba med djur har en fortsatt märkligt låg status i vår köttätar- och grillkultur. Den menings- och minnesförlust som präglar vårt urbana tidevarv syns kanske ingenstans så tydligt som i denna motvilja mot relationer med djuren, får, kor, getter. Precis som döden är djuren undanstoppade, gömda i vårt samhälle, osynliggjorda i produktionsladorna. Vi bara tuggar på dem, under tystnad, eller ser de leende tv-kockarna hacka i dem.

Men vi lär nog vända tillbaka mot djuren snart, gå dem i möte. Inte bara för att de smakar bättre sen man hälsat på dem, umgåtts, utan för att de har något väsentligt att säga oss, om låghet och ursprung, om verklighet. Om arbete. Dessutom kommer vi snart att bli tvungna.
De författare jag återvänder till skriver inte sällan som ett slags djur, lågt och mumlande. Eller rytande. Ola Nilsson, Majse Aymo-Boot, Gunnar Brusewitz, det finns fler som jobbar med det låga.
Vi går och rensar svedjan från pinnar, kvarblivna småstubbar, halvbrunna grenar. Går länge under den brinnande solen.
Ser man upp möter man fårens blick, de små tunga huvudena mot marken, kropparna.
Vi delar tempo en liten stund, nästan språk. Vi letar, och finner.
Där kan man börja. Där kan man bli kvar. Inte för alltid. Men länge nog.