Miljöfrågan och pandemin har en sak gemensamt: en irrationell och kaosartad användning av resurser. Pandemin har visat oss vad som händer när man skär ned på beredskapslager för att spara pengar och det plötsligt uppstår behov av handsprit och masker. Pandemin har avslöjat att det finns vissa jobb som är nödvändiga och andra jobb som är onödiga. Jobb som är ett rent slöseri med arbetskraft.
Detta slöseri finns överallt i samhället. Exempelvis flygs tomma flygplan för att behålla landningsplatser. Ett slöseri med bränsle, piloter och markpersonal i jakten på profit. Arbetarna blir de som betalar för detta med sitt slit, sin tid och sin hälsa.
Trots klimatavtal på klimatavtal ser vi inga negativa utsläpp eftersom ekonomin styrs efter avkastning på investerat kapital. Avkastning som måste växa i exponentiell takt. För att ta koldioxid ur atmosfären och samtidigt tillgodose mänskliga behov krävs hushållning med resurser ”i natura”.
Under 1920-talet pågick en debatt om huruvida en rationell användning av resurser ens är möjlig. Denna debatt startades av ekonomen Otto Neurath som via sina erfarenheter av Österrike-Ungerns krigsekonomi frågade sig om inte samma metoder kunde användas för fredliga och egalitära syften. Som exempel tog Neurath dåtidens slöseri med kol. Den österrikiska ekonomiska skolan, med förgrundsgestalter som Ludwig von Mises och Friedrich Hayek, uppstod som ett svar på Neuraths problemställning. Nyliberalismen har sina intellektuella rötter i denna reaktionära skola.
En viktig uppfinning har dock tillkommit sedan 1920-talets debatt om ekonomisk beräkning: datorn. Det är i dag möjligt att koordinera produktion och användning av miljarder olikartade produkter, direkt i natura, utan pengar som mellanhand. Det är möjligt att infoga explicita begränsningar på koldioxidutsläpp i ett sådant system.
Vi menar att frågan om natura i ekonomin kommer spela en vital roll i en politisk strategi som angriper vår tids utmaningar: att koordinera våra ekonomier efter mänskliga behov under ekologiska begränsningar. En sådan koordinering kan ta sin början inom existerande kollektivt ägda sektorer, men kommer behöva inkorporera en allt större del av ekonomin ju mer akuta konsekvenserna av klimatförändringarna blir.
Genom att tänka i termer av faktiska resurser kan vi bryta rådande intellektuella låsning och ta oss ur föreställningen att vi ”inte har råd” med klimatomställning och välfärd. Då utgår vänsterns strategiska diskussioner inte längre från en brist på pengar utan från de natur- och mänskliga resurser som samhället kan mobilisera.