De svenska pensionerna är på väg mot europeisk bottenplats. Det visar en genomgång av pensionssystemen i samtliga medlemsländer, som EU-kommissionen gjort. Den som gick i pension i Sverige 2007, vid 65 års ålder efter 40 års yrkesarbete, fick 65 procent av sin slutlön – redan det under EU-genomsnittet. Med dagens regler och skatter får den som går i pension 2047 endast 48,2 procent av inkomsten netto. Bara i Estland blir ersättningen lägre.
Detta föranledde mest notiser. Pensionsöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna har varit framgångsrik i att uppnå två sammanhängande mål: sämre pensioner och största möjliga politiska tystnad om dem.
Varje pensionsmodell innebär en överföring från dem som vid en viss tidpunkt arbetar, till dem som då är pensionärer. Frågan blir hur detta organiseras. Pensionsreformen har inneburit minskat samhälleligt ansvar för äldres framtida inkomster och större privatisering av investeringsverksamheten.
Pensionsutbetalningarna påverkas nu av hur mycket pengar som kommer in och av hur det går på finansmarknaderna, där pensionsfonderna – mot god ersättning – placerar sparandet. Det betyder att demografiska förändringar inte leder till att en större del av samhällets resurser dirigeras till pensioner, utan till att utbetalningarna begränsas. Det betyder också att risken för börsens nycker läggs på pensionärerna. Det finurliga är att detta sker genom en formel, inte genom nya politiska beslut. EU berömmer det svenska systemet som ”innovativt”.
Den svenska pensionen (inklusive tjänstepension) kommer med dagens modell att stadigt urholkas. Att det i typfallet blir en lägre andel av slutlönen som betalas ut, betyder förstås inte att alla får sämre pension. De som har råd skaffar sig privata pensionsförsäkringar. En viktig del av systemet är samtidigt att omfördelningen minskar. Att ha jobbat heltid obrutna år premieras, liksom jobb efter fyllda 65. Det missgynnar kvinnor och de mest utsatta delarna av LO-kollektivet. Den som har haft ett tungt arbetsliv bestraffas ytterligare genom relativt sett lägre pension.
På ännu ett område utmärker sig Sverige alltså som ”föregångsland” i tillbakarullningen av sociala framsteg. Här är det dock inte regeringen Reinfeldt som anför. Försämringarna är istället resultatet av en ”bred samsyn”.
Kontrasten mot genomförandet av ATP-systemet kan inte bli tydligare. Då var det frågan om en jättelik politisk mobilisering. ”Vi borde göra hela svenska folket till en studiecirkel i pensionsfrågan”, sade Tage Erlander inför striden. Det var ”den våldsammaste politiska strid vi haft sedan det demokratiska genombrottet”, skrev han i sina memoarer. Så fick välfärden sin kronjuvel. Och så vann inte minst socialdemokratin ny entusiasm och nya väljare.
Ingen kan påstå att mobilisering för ett nytt pensionssystem vore enkel idag. Intresset hos S-ledningen är minimalt. Stora system framstår därtill gärna som opersonliga och svårbemästrade, särskilt om deras effekter blir större längre fram i tid. Å andra sidan är det sådant som väcker engagemang när sambanden väl klargörs. Och det är precis brist på konfliktperspektiv och fotarbete kring sådana stora ekonomiska frågor, som försatt vänstern och arbetarrörelsen i politisk förvirring och förtvining. Svensk vänster behöver en ny ATP-strid. Eller till att börja med en politisk debatt där högern avtvingas svar på varför Sverige måste vara Europas pensionsjumbo.
