När han slipper tala om det elände han skapar på hemmaplan, kan Anders Borg briljera som EU-elitens talesman: ”Svenska skattebetalare och andra skattebetalare ska inte behöva betala för att greker väljer att gå i pension vid 40-årsåldern”. Tysk press har historiskt finkänsligt sagt åt grekerna att skärpa sig och se till Tyskland, där man ”går upp tidigt och arbetar hela dagen”. Bilden av den late greken som njuter bort andras pengar på soliga tavernor har den senaste tiden skedmatats till den europeiska allmänheten.
Men OECDs statistik visar att greker som är i arbete inte bara arbetar fler timmar per person och år än tyskar och norrmän, utan faktiskt flest av alla i Europa.
Den faktiska pensionsåldern i Grekland är 60,9 år för kvinnor och 62,4 år för män – högre än för tyska män. Greker lever färre år efter pension än många andra européer, som fransmän, finnar – och tyskar.
De offentliga utgifterna i Grekland är i förhållande till BNP lägre än i många andra länder. Grekland har förvisso – i likhet med USA och Storbritannien – haft stora budgetunderskott. Det beror på intäktsproblem. Den svarta sektorn är stor – kanske störst i EU. Stenrika redarfamiljer har dragit in skattefria miljarder på offshore-verksamhet. Med stöd från utländska investmentbanker gödde den förra högerregeringen samhällets toppskikt. Den grekiska överklassen omvandlar nu sina obeskattade bankmedel till massvis av dyra fastigheter utomlands.
Mitt i allt detta mosas Greklands ekonomi i Eurons tryckkokare. Tysk industri – där arbetarna haft en mycket låg reallöneutveckling – pressar inhemsk produktion i andra europeiska länder, som inte har kunnat anpassa sina handelsvillkor genom en egen valuta.
Nu kräver finansflocken högre räntor på Greklands statsskuld. EU och IMF har trätt in med ett villkorstungt ”räddningspaket”. Statliga bolag ska säljas, avregleringar på arbetsmarknaden, anställningsstopp och lönesänkningar i offentlig sektor, behovsprövad arbetslöshetsersättning, försämrade pensionsvillkor.
Detta är inte villkor som ska göra att Greklands ekonomi kommer på fötter. De är istället anpassade till värnandet av samma intressen som drivit fram – och levt gott på – uppblåsta finansiella tillgångar. De miljardgarantier som skramlats ihop ger bankerna utrymme att växla tillgångar som inte motsvarar verkliga värden, mot tillgångar som gör det. Det görs genom att en växande del av frukten av grekiskt arbete den närmaste tiden inte ska garantera välfärden för grekiska löntagare och pensionärer, utan tyska, franska och grekiska bankpapper som i utgångspunkten har varit ihåliga.
I IMF:s PM om överenskommelsen med Grekland beräknas arbetslösheten öka till runt 14 procent och hålla sig där de närmaste 5 åren. Även med de antaganden som IMF själv gör om effekterna av åtstramningsprogrammet, beräknas skulden öka från dagens 115 procent av BNP till 150 procent 2013. Med svagare tillväxt eller med deflationstendenser blir det 160 respektive 176 procent. Sådana scenarion är mer sannolika på grund av de gigantiska nedskärningarna och på grund av att Grekland sitter fast i Europeiska centralbankens grepp.
Det betyder att Grekland blir fattigare, samtidigt som den grekiska staten kommer att kunna möta samma finansiella problem som idag, men i större skala, om några år, eventuellt ännu tidigare.
Det gäller alltså att skära igenom den kulturaliserade mytbildningen. Det vi ser nu är att Europas politiska och ekonomiska eliter skriver regler för en ordning där folken i Europa ska betala kapitalets saltade notor. Det är vad grekiska fackföreningar protesterar mot. Det står i vårt intresse att heja på dem.
