I måndags, den 3 mars, var det 74 år sedan attentatet mot Norrskensflammans dåvarande redaktion i Luleå ägde rum. Totalt fem personer dog, varav två var barn.
På Historiska museet i Stockholm finns en permanent utställning om Sveriges historia. Där lyfts attentatet fram, i en monter helt reserverad åt händelsen, som 1900-talets största politiska terrordåd i Sverige. Det är ingen underdrift. Attentatet mot Norrskensflamman markerade höjdpunkten för de förföljelser och den antikommunism som rådde under den första halvan av det förra århundradet.
Samtidigt får denna historiskt unika händelse ändå betraktas som relativt bortglömd.
Få som jag talat med känner till den, och de som gör det har fått kunskapen genom sitt engagemang i vänsterrörelsen, inte genom undervisningen i skolan.
Bortträngningen har följt samma spår sedan den omedelbara tiden efter sprängningen i Luleå. Pressen vägrade att ta in dödsannonser för de avlidna och när de skyldiga skulle åtalas bortsåg man ifrån förlusten av människoliv och rätten anklagade dem för skadegörelse på annans egendom istället för mordbrand. Den riktiga uppvärderingen i historieskrivningen av attentatets politiska karaktär väntar vi fortfarande på.
På Flammans redaktion kommer vi däremot aldrig att glömma de som omkom i branden och vad de kämpade för: Svea Granberg, hennes son Torgny, makarna Alice och Artur Hellberg och deras åttaåriga dotter Maj.
Flamman brinner fortfarande vidare, 74 år efter deras död.
Vi glömmer inte
