Vi var några tusen, vi som samlades runt organisationen Attac när årtusendet var ungt. Vi var oroliga för vart den liberala marknadsfundamentalismen skulle leda världen. Hur skulle jordens fattiga klara sig när livsmedelsproduktionen lades i händerna på transnationella jättar? Vad skulle hända med de länder som lades under IMF och Världsbankens ekonomiska diktatur? Och hur skulle vi få ett ansvarsfullt finansiellt system som minimerade kortsiktig spekulation?

Det var frågor som många långt utanför den traditionella vänstern ville diskutera. Sverige hade just gått igenom en finanskris med ursprung i IT-branschen. Ryssland och flera asiatiska länder hade råkat ut för massiv valutaspekulation 1997-1998.
Men Attac hade svurit i den marknadsliberala kyrkan. En folkrörelse av människor som ville förstå sig på ekonomi var troligen det sista som avregleringsentusiasterna önskat sig. När motattacken kom innehöll den två budskap. Det första var att det inte fanns något att oroa sig för: ”Aldrig har så många varit så fria och så trygga som idag. Vi lever i möjligheternas tid, i en era av växande global närhet, välstånd och fredligt samarbete”. Vad vi bevittnade var ”ett utvecklingsgenombrott utan like i världshistorien”, skrev Johan Norberg och ett antal andra borgerliga opinionsbildare i Dagens Nyheter 26/9 2000.

Argumenten för ingrepp för att reglera finansmarknaderna, exempelvis Tobinskatten, bemöttes av Klas Eklund i boken Tobinskatten: Ett medel söker sitt mål (Timbro 2001) som en omöjlig symbolisk åtgärd med potential att störa de ”nyttiga finansmarknaderna”. Istället skulle man fortsätta bygga en ”modern finansiell arkitektur” som höll på att växa fram på en rad områden. Eklund försäkrade: ”På alla dessa områden har stora framsteg skett under senare år.”
Det andra budskapet var att de som kritiserade liberaliseringen var ”höger- och vänsterextremister”, ”elitintellektuella”, ”huliganer” (DN 26/9 2000). Det var en skrämseltaktik som, tillsammans med budskapet att det inte fanns något att oroa sig för, gav ett kraftfullt budskap: Lämna marknaden ifred, så går det bra. Många, skall sägas, lydde det rådet. Det var inte kul att bli utmålad som huligan eller extremist.

Problemet med Attac var inte att vi hade fel, utan att vi hade alltför rätt. Mycket av det som kallades extremism har blivit realpolitik, dock först efter att de nyliberala lösningarna skapat ett flertal katastrofer. Den modell av frihandel som infördes har ställt till med livsmedelskris i de länder som är mest beroende av världsmarknadspriserna. Nu rör sig många länder i riktning mot det vi då ställde upp som alternativ till ”frihandel”, så kallad livsmedelssäkerhet.
Många av de länder som fick sin ekonomi ödelagd av IMF och Världsbanken har vänt dem ryggen. IMF har gjort ett speciellt spektakulärt fiasko. De senaste fyra åren har utlåningen krympt till en tiondel av storleken 2004. Alltfler länder tar makten över sina naturtillgångar och bygger regionala handelssamarbeten, precis som i de alternativa scenarier till nyliberal globalisering som vi då diskuterade.

Slutligen är det mycket svårt att föreställa sig att någonting av allt den så kallade antiglobaliseringsrörelsen föreslagit eller inlåtit sig i kunde ha åstadkommit så mycket förstörelse i finansvärlden, som marknaden själv. Det visade sig i slutändan inte vara några knutna nävar på toppmötesprotester utan obegränsad, obehindrad handlingsfrihet för marknadens osynliga händer som fick världsekonomin att skälva.
De marknadsliberala entusiasterna gör nu vad de kan för att hålla masken. Klas Eklund uppträder i tv och skyller på giriga bankdirektörer. Johan Norberg skyller, i sedvanlig avsaknad av självkritik, på statlig inblandning.
Under tiden diskuterar USA att införa en skatt på finansiella transaktioner och en ny finansiell arkitektur.

/Aron Etzler