Diskussionen om att främja demokrati och motverka diktatur är inte alls ny. Världen har trots allt sett en hel del blodiga diktaturer, även sedan genombrottet för grundläggande demokratiska rättigheter i de europeiska länderna. Under mesta tiden har demokrater kritiserat övergrepp, gett asyl åt politiska flyktingar och stött demokratiska krafter. Ibland också, som i det spanska inbördeskriget, med vapen i hand försvarat demokratin mot fascism. En politik som ibland kallats återhållande – containment – tydligt skild från angreppskrig och invasioner.
Skälet till denna politik var inte bara den avskräckande terrorbalansen efter 1945, utan också att erfarenheterna från försök att exportera revolutioner (som bolsjevikerna), eller elitdemokrati (som de gamla kolonialmakterna), gett katastrofala resultat. Demokrati byggs av komplicerade processer, som tar tid, och som måste komma inifrån. I Sverige – ett av världens få länder som undgått inbördeskrig, invasioner eller kolonialstyre – tog det arbetarrörelsen mer än 50 år att tillsammans med liberaler införa allmän rösträtt.
Dessa erfarenheter var som bortblåsta, när USA efter att ha besegrat Sovjetunionen, inledde en geopolitisk offensiv för kontroll över världens energiresurser. Plötsligt ansåg USA att militär intervention kunde ersätta en intern demokratisk utveckling, i länder som Irak. På konferenser i den rika världen satt personer ur den irakiska eliten, som av en eller annan anledning råkat i luven på Saddam Hussein, och konstruerade luftslott. Det framtida Irak skulle bli ”en demokratisk modell”, ha ”Mellanösterns bästa infrastruktur” och ”vinna kriget mot terrorismen”. På deras uppgifter gick USA i krig, och även Sverige fick sina första neokonservativa, som entusiastiskt trodde på allt.
Ett tag såg det bra ut, hur många som än dödats. USA utökade ”ondskans axelmakt” och svenska neocons började höja ambitionerna. Iran, Syrien, Nordkorea, Kuba eller till och med Venezuela. Alla kunde invaderas.
Det saknades inte varnande röster. Arabförbundet generalsekreterare Amr Moussa varnade för att ”ett militärt anfall mot Irak kommer att öppna “helvetets portar””(SvD 6/9 2002)”. De igorerades.
Jag har ägnat mig åt att läsa igenom debatten om det orättfärdiga krig mot Irak. Det har varit glädjande att upptäcka att kritikerna av detta cyniska äventyr också fanns i oväntade läger.
Niklas Ekdal, ledarskibent på DN, skriver 5/3 2003 under rubriken ”Därför tror jag inte på detta krig i Irak”: ”Först gällde det kriget mot terrorismen. Sedan gällde det Iraks avrustning enligt fredsavtalet från 1991. Därefter gällde det Saddam Hussein personligen. Nu gäller det införandet av demokrati i Irak. Det har inte varit lätt att följa argumentationslinjen under uppmarschen till kriget mot Irak.”
Nej, det var inte lätt att tro på om man inte så gärna ville. Och nu måste vi konstatera att vi hade rätt.
Vi, på antikrigsrörelsens sida, hade rätt i att massförstörelsevapnen bara var ett sätt för USA att motivera ett krig som sedan länge planerats. De som trodde på Bush var naiva.Vi hade rätt när vi sa att det inte går att bomba och tortera fram demokrati. Vi hade rätt när vi sa att en invasion öppnar för något mycket värre, en balkanisering av Irak eller tiofaldigt ökande av terrorism.Vi hade rätt när vi sa att det var ett orättfärdigt krig som hade ett dolt syfte: att få kontrollen över Iraks olja och för att sälja feta kontrakt till amerikanska företag.
Vi hade rätt. De hade fel.
Det vet inte bara vi, utan en majoritet av jordens befolkning. Det fanns förut folk som såg invasioner som en lösning på den miserabla situationen i sina länder, i Iran eller Sudan. Jag kan lova att de är få idag. Och skälet är att George W Bushs kurer fungerar lika bra som en läkares från 1600-talet. Det är förenat med större fara för ens liv att gå till en sådan doktor än att stanna hemma.
