Jag träffar en kvinna från Mölndal på en lunchtillställning. Hon är, berättar hon, född och uppvuxen i Mölndal. Hennes man är också från Mölndal. De bor i Mölndal, och har gjort det i hela sina liv. Under en period hade hon en anställning i Linköping – men då pendlade hon från Mölndal.
Jag har varit en del i Mölndal, och hennes livsval framstår som helt obegripliga för mig. Mölndal är en charmlös småstad, så nära Göteborg att det i praktiken rör sig om en förort. Kvinnan, som är över 50, väcker någon sorts förvirrad medkänsla i mig. Jag tycker inte att hon verkar ha levt ett riktigt liv. Samtidigt är det som om jag avundas henne, för att hon uppenbarligen klarat något som jag själv aldrig riktigt har gjort: att känna sig hemma.
Jag cyklar, och inser att jag har svängt utan att tänka på vad jag gjort. På ren automatik har jag valt den snabbaste vägen hem.
Det borde inte vara något konstigt, men känslan i kroppen skickar mig ändå tillbaka till barndomen. När jag gick hem från skolan. Körde moppe hem från stallet. Borta i tankar, mitt i den täta trafiken över Alnöbron, 42 meter över ett isbrutet hav jag slutat lägga märke till, och någon gång plötsligt noterade på nytt.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!