Banksektorn växer som samhällsproblem, men var finns systemkritiken från vänster? Rasmus Landström har träffat den prisbelönte ekonomijournalisten Andreas Cervenka, aktuell med en ny bok.
”I believe that banking institutions are more dangerous to our liberties than standing armies”. Med det citatet inleder Andreas Cervenka sin nyutkomna bok Vad gör en bank?. Det låter som ett uttalande från en uppeldad bolsjevik, men i själva verket är det den amerikanska presidenten Thomas Jefferson som har sagt det. Det är ett roligt citat, men det fångar också en skrämmande slutsats i Cervenkas bok om den svenska banksektorn. Vi ska strax återkomma till det.
För att prata om boken träffar jag Cervenka på restaurang Teatern vid Skanstull i Stockholm. Där sitter han ofta innan lunchrusningen och skriver sina krönikor till Svenska Dagbladet – en tidning som han började på ungefär samtidigt som finanskrisen brakade loss. Det har satt tydliga spår i hans texter. Ofta återkommer Cervenka till frågor om ojämlikhet, absurda bonusar och galen finanspolitik i krisens spår. Alltid med ett tonfall som dryper av ironi och en återhållen vrede över sakernas tillstånd. Och han skriver bra. Faktum är att han är en sådan stilist att han ofta omtalas som Sveriges bästa ekonomijournalist. Själv vill jag dra det ännu längre och påstå att han spelar i en annan liga än den övriga kåren. En ekonomijournalistikens Messi som hamnat bland allsvenska spelare.
Nu har han alltså kommit ut med en ny bok som egentligen är en krönikesamling – den andra i ordningen. Den förra – Vad är pengar? – sattes upp som pjäs på Dramaten. Cervenka skrattar: det var en märklig sak att uppleva som ekonomireporter. Men kul såklart!
I Vad gör en bank? börjar Cervenka med att konstatera att nationalekonomer visat ett förvånansvärt stort ointresse för banker innan finanskrisen. Ofta har man utgått från en skolboksmodell där bankerna fungerar som en mellanhand i ekonomin och finanssektorn är neutral. Men tittar man på historien, säger Cervenka, upptäcker man att bankerna ofta har en avgörande roll under ekonomiska kriser. De bygger upp konjunkturer, skapar skuldberg och ökar ojämlikheten. Särskilt blinda för detta, menar han, har vi varit i Sverige.
– Vi har en bild av att vi är nästintill osårbara, antagligen för att vi inte drabbades så hårt 2008. Det har gjort att vi blundar för att vi är ett litet land med en extremt stor banksektor i förhållande till ekonomin. Den är runt 400 procent, vilket endast slås av Holland, Schweiz och Cypern. Och dessutom har de svenska bankerna ett internationellt sett litet eget kapital i förhållande till utlåningen.
Vi befinner oss alltså i ett sårbart läge. Eller för att uttrycka det annorlunda: allt det som ledde till finanskrisen 2008 finns i storformat i Sverige. Bankerna är ”too big to fail”, bostadspriserna skenar och marknaden överöses med billiga pengar. Vi tror, skriver Cervenka, att finanskrisen är över. Men i själva verket ”har den ägnat sig åt att göra armhävningar i rummet intill”.
– Nu vill jag inte få det att framstå som att Sverige har misskött allt, våra statsfinanser, till exempel, är i gott skick. Men det jag vill visa i min bok är att vi är utsatta för större risker än vad vi tror.
En av anledningarna till att banksektorn växer som samhällsproblem beror på centralbankernas räntepolitik. I boken ägnar Cervenka en hel avdelning åt Riksbanken och vid flera tillfällen beskriver han minusräntan som ett livsfarligt experiment. Minusräntan eldar på bostadspriserna och äter upp pensionerna. I praktiken leder det till att bankerna gör allt större vinster medan låginkomsttagare blir allt fattigare. Och här riktar Cervenka en känga mot vänstern för att de inte varit mera kritiska.
– I mina ögon är det ganska konstigt att rörelser som är emot ojämlikhet inte kritiserar Riksbanken hårdare. LO, till exempel, har varit en av de ivrigaste påhejarna av räntepolitiken.
LO:s positiva inställning kan förklaras med att de hoppades att arbetslösheten skulle minska, vilket den inte har gjort. Inte heller har minusräntan fått fart på samhällsekonomin. Sommaren 2016 konstaterade Wall Street Journal att sparandet i Sverige är det högsta sedan 1995. Det gör att företag väntar med att investera.
Men Vad gör en bank? präglas inte bara av missmod. För i den senare delen presenterar Cervenka en rad förslag från inflytelserika ekonomer för att begränsa banksektorns makt. Det handlar om att demokratisera centralbankerna, att införa räntefria pengar och att sätta upp stängsel mellan bankernas utlånings- och investeringsavdelningar. Flera av dessa förslag, konstaterar han, kommer ursprungligen från vänstern och miljörörelsen och ansågs obskyra för bara några år sedan.
– Det är ju inte min roll att komma med politiska förslag. Men jag konstaterar att många ekonomer är extremt oroade över banksektorn idag. Det gör att man är beredda att gå ganska långt för att åtgärda problemen.
– Nyligen föreslog Martin Wolf (läs: världens mest inflytelserika ekonomijournalist) i Financial Times att man borde återreglera kreditmarknaden för att hindra bankerna från att blåsa upp bostadsbubblor. Det är ett mera radikalt förslag än vad någon socialdemokratisk politiker skulle drömma om.
Med de orden avslutar vi intervjun. Själv går jag hem genom snöslasket med känslan av att världen är upp och ner. I bankfrågor försvarar vänstern icke-folkvalda teknokrater medan de rosa finanstidningarna formulerar sylvass systemkritik.
The Times They Are A Changin, som förra årets nobelpristagare sjöng.
