– Men det regnar ikväll och är kallt. Då är det ju hemskt att bara bo i ett skjul..
Min sexårige son var orolig när han skulle gå och lägga sig. Tidigare på dagen hade vi mött och gett en slant till en tiggande romsk kvinna nära hans skola. Vi hade pratat om tiggeri. Jag berättade om den extrema fattigdomen och förtrycket i Rumänien som tvingar romer att ta sig till Sverige för att arbeta eller i värsta fall tigga för att kunna ge mat till sina barn. Och att här i vårt land tvingas de bo i skjul i skogsområden. Min sons funderingar om orättvisor var många. Särskilt denna kalla och regniga kväll, när han själv kunde krypa till sängs i värme och trygghet.

Nästa dag hörde jag en äldre svensk man på bussen säga om romerna; ”De borde inte få komma hit”. Men fattigdom har i alla tider tvingat människor att lämna sina länder. I hopp om att finna en utkomst, ett bättre liv, någon annanstans. Det har skett överallt på jorden. Här i Sverige lever vi med en djupt nostalgisk känsla kring svensk-amerikanerna som för drygt hundra år sedan utvandrade till USA. I svensk tv ser vi ”Allt för Sverige”. Deltagarna från USA gråter när de lär om den ohyggliga fattigdom deras förfäder lämnade bakom sig. De som vågade ta det stora steget som möjliggjorde svensk-amerikanernas existens i dag.
Den kanske mest folkligt uppskattade romanserien i vårt land ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg handlar om just emigrationen till Amerika. Filmatiserad av Jan Troell och sen också musikal av Björn Ulvaeus och Benny Andersson. Kort sagt: Den fattigdom som tvingade hundratusentals svenskar att emigrera, är i dag en integrerad och stolt del av vår kollektiva historia. Berättelsen om människor som vågade allt. För att livet skulle kunna fortsätta.

Det är precis detsamma som romerna i Rumänien gör i dag. Men den fattigdom som tvingar dem att lämna landet har sin huvudorsak i EU:s extrema åtstramningspolitik. De skarpa nedskärningarna är en del av EU:s konvergenspolitik. Den har fört Rumänien till bottennivåer vad gäller den ”sociala välfärden”. I en ny rapport från den katolska kyrkans hjälporganisation Caritas anses den rumänska sjukvården vara sämst i EU. Och barnadödligheten är högst. Enligt EU:s egen statistik så är varannan rumän hotad av social utslagning. Läget är till och med värre än i det så hårt drabbade Grekland. Caritas dömer ut EU:s åtstramningspolitik.

Med all rätt riktas också skarp kritik från EU mot Rumänien för hur man behandlar romerna. Inom EU talas mycket om ”Köpenhamnskriterierna” som alla EU-länder måste uppfylla. Där fastslås att alla EU-länder måste respektera de mänskliga rättigheterna och ge skydd till minoriteter. Det gör inte Rumänien och de måste tvingas till åtgärder. Det är nödvändigt.
Men EU-kommissionen är också skyldig till brott mot Köpenhamnskriterierna. Kommissionens åtstramningspolitik har lett till att miljontals människor blivit arbets- och bostadslösa, utförsäkrats och kastats ut i extrem fattigdom. Men de brotten mot mänsklig rätt vill den hycklande EU-eliten inte låtsas om.
Häromdagen gick jag och min son förbi det nya inflyttningsklara huset i vårt kvarter. ”Vad bra, nu kan den fattiga tanten från Rumänien bo här”, säger min son. Det gör ont i mig när jag berättar att bara rika människor kommer att bo i det nya huset. ”Men vad synd för henne”, säger min sexåring med barnets naturliga empati.
Och om det är något vi behöver i denna girighetens kalla tid, så är det värmen från den medmänskliga empatin och solidaritetens aktiva handling.
Faktum är. Valet till EU-parlamentet handlar om just det.