Signerat En dag i april 1959 stegade Sveriges överbefälhavare, general Nils Swedlund upp till socialminister Torsten Nilsson. Swedlund var förbannad. Återigen hade regeringen skjutit upp planerna på att utrusta det svenska försvaret med atombomber. Swedlund hade vid det här laget arbetat för ett svenskt kärnvapenprogram i fem år. Nu började han tröttna. Torsten Nilsson försökte förklara att han visserligen också gärna såg svenska bomber, men att folket var emot. General Swedlund utbröt upprört: ”Varför talar du och regeringen inte ert folk till rätta? Det är väl ni och inte de som ska styra!”
Dessa ord yttrades av den man som i händelse av krig hade det högsta ansvaret för att med alla till buds stående medel skydda den svenska demokratin. Sällan får man se en mer fullständig brist på insikt om vad demokrati innebär.
Det är nu exakt 50 år sedan den militären öppet gick ut och krävde att Sverige skulle skaffa kärnvapen. De var nära att lyckas. Inte förrän under 1950-talets allra sista år lyckades fredsrörelsen få våra politiker att tänka om. Uppslutningen bakom kraven på atombomber hade varit stor, och stödet gick långt upp i regeringen. Först efter att det socialdemokratiska kvinnoförbundet hade revolterat mot partilinjen, tog den socialdemokratiska regeringen avstånd från kärnvapenprogrammet.
Kraven på svenska atombomber föddes i en tid av rädsla, där kommunistskräcken och den internationella upprustningen gjorde alla förslag till avspänning och nedrustning ”orealistiska” och ”ansvarslösa”. Inne på den svenska militärledningens väl barrikaderade tjänsterum, växte kraven till fixa idéer. När militärens kampanj var som starkast framställdes atombomber som Sveriges sista hopp. Utan kärnvapen skulle ryssen kunna styra och ställa obehindrat.
Men folk reagerade. Utomparlamentariska grupper, till exempel Aktionsgruppen mot svensk atombomb samlade namn, höll möten och demonstrerade. Reaktionen från det politiska etablissemanget var förödande. Motståndarna kallades nedsättande och felaktigt för pacifister och kommunister. Militärer som tog avstånd från kärnvapenprogrammet förflyttades från sina poster och fick säga adjö till karriären. Ledande tidningar, med DN i spetsen, anklagade nedrustningsvänner för att gå Sovjetunionens ärenden.
Striden om svenska atombomber blev en av 1950-talets viktigaste inrikespolitiska strider. Idag är den effektivt bortglömd. I historieböckerna framställs 1950-talet som en konfliktfri tid, då socialdemokratin gav oss ATP och andra folkhemsreformer. Det är, milt uttryckt, bara halva sanningen.

Jag känner igen min egen tid i 1950-talet. Även idag rustar världen upp. Sverige också, men inom ramen för ett europeiskt försvarssamarbete som riktar taggarna utåt, mot en omvärld som upplevs som hotfull. Idag är det inte ”kriget mot kommunismen” som hålls upp för att försvara bombningar av asiatiska länder, det är ”kriget mot terrorismen”. Regeringarnas behandling av de som har svårt att finna sig till rätta i den nya given liknar den för femtio år sedan. De som protesterar stämplas som naiva. De som inte är med oss, är mot oss.
Kan striden om de svenska bomberna ge oss lärdomar idag? Jag ser två. I tider av rädsla, när makthavarna höjer rösten och ropar efter ökad säkerhet, fler poliser och hårdare tag, är det lätt att spärrarna släpper. Vi riskerar att skruvas fast i en upprustningsspiral där fler vapen och högre murar blir de enda möjlig alternativen för att öka vår säkerhet. Det var det som hände under 1950-talet, då slutna grupper av militärer utan djupare förankring i demokratiska värden med dårars envishet drev kravet på svensk kärnvapen. Samma sak sker idag, då Europas regeringar i rädsla för den hotande omvärlden tror att vi kan skydda oss genom ”demokratiska krig” och hårdare polismetoder.
Den andra lärdomen är att motstånd är möjligt. Det går att ändra utvecklingen. Sverige skaffade sig aldrig atombomber, och det slutliga avståndstagandet var ett direkt resultat av en bred fredsrörelse. Fredsrörelsen fick rätt till slut. Atombomben var inte nödvändig för att bevara Sveriges säkerhet.
Inte heller våra dagars europeiska försvarssamarbete är nödvändigt för säkerheten. Inte heller den nya terroristlagstiftningen, eller den upptrappade intoleransen mot människor från arabvärlden. Det är en god lärdom, som verkligen borde föras uppåt, genom riksdag, regering och EU-kommission.