När klockan går över tioslaget på förmiddagen lördag morgon, drar jag på mig kappan för att gå hem för lite sömn. Jag har velat fram och tillbaka i två timmar i rädsla för att missa om det händer något med Estelle och mina vänner ombord.
– Har de tagit kontakt? Frågar Daniel som pratar med Estelle
Jag stannar till, lyssnar, jag vill ha ögonkontakt, och veta allt.
– Så de har tagit kontakt?
– Hur många båtar?

Jag tar av mig kappan, öppnar datorn och sätter mig framför. Jag känner mig oväntat stum i bröstet, jag trodde att jag skulle gråta eller något liknande. Det gör jag inte.
Lite senare tar jag fram min telefon, då kan jag twittra från två konton samtidigt och de får retweeta varandra. Jag uppdaterar Facebook,. Läser mejl, frågar om det är något nytt. Översätter allt jag kan till engelska, hashtaggar allt; #Estelle, #Estelle #Estelle…
Jag vet inte vad för slags aktivism jag håller på med, men jag vet att ordet Estelle är magiskt.
Varje tweet, varje statusuppdatering där ordet Estelle nämns, retweetas, delas, och väcker känslor.
Solidariska uttalanden som värmer, upprörda och arga, kända politiker och artister uttalar sig. Avatarer byts mot Ship to Gazas logga. Ship to Gaza-badgen hamnar på var och varannan bild.

Överallt i hela världen får jag gensvar. Internet kokar av upprörd, energisk samhörighet.
Så får jag frågor som jag inte kan svara på för jag är inte på Estelle. Jag är inte på Estelle och vet ingenting, och ändå vet jag mer än många andra. Men jag är inte ombord och vet för lite.
Daniel ringer upp Estelle och slutligen kommer han fram.
En upprörd röst i bakgrunden, och sedan en annan röst:
– Hello?
– Hallå? Frågar Daniel.
Därefter bryts linjen, och vi får inte kontakt igen
– Det där lät inte som Dror.
Jag vet inte hur mina vänner mår nu heller. Jag är inte i där och kan inte se hur de mår. Estelle ligger ankrad i Ashdod, det har jag sett bilder på. Någon hade tagit kort på Estelle på vägen dit. Fullt upplyst glider Estelle genom svart vatten och svart himmel. Efter att ledsamt bläddrat igenom bilderna blev jag plötsligt full i skratt framför en bild.
Vilket otroligt kaxigt skepp. Vi kan inte förlora med ett skepp som pekar finger åt Israel när hon tvingas in i hamn. Estelle var redan när hon lämnade Åbo en symbol. Under resan har hon blivit något ännu mer, och fortfarande är hon ostoppbar. Alla vi som fått möjligheten att resa med henne, alla vi som satt en fot ombord, alla vi som fått stå kajkanten och alla vi som stått i Gaza redo att möta henne är ombord. Hon har burit alla våra hjärtan hela vägen, den riktiga lasten, den farliga lasten som israeliska militärer inte kan fängsla eller kontrollera hur de än försöker. Den som skrämmer dem. Alla vi och våra hjärtan.

Nu är vi med i celler och fängelser, från hela världen, med våra modiga vänner som vi oroar oss för, ständigt tänker på och är så oändligt stolta över. På samma sätt som vi är i Gaza, fast vi aldrig har varit där, eller var tvungna att resa därifrån. Blockaden faller för varje elchock, för vartenda slag, för ännu en förödmjukelse och för varenda våldsam handling mot våra vänner i israeliska fängelser och våra vänner i Gaza. Som alla tidigare apartheidstater har gjort. Vi är en och vi är många och vi kommer tillbaka och vi är irriterande fredliga.