Inrikes 11 december, 2006

”Vi kunna med största lugn sända våra ungdomar…”

Mitt under den värsta krisen på 1930-talet lockades svenskar till Sovjetunionen. I Västervik, Piteå, Kiruna och Gudmundrå föreslog socialdemokrater att arbetslösheten skulle exporteras. Kommunisterna, som hade idylliserat Sovjet, var inte alls lika glada. De ville ha folk kvar i Sverige för att göra revolution.

När Uppdrag Granskning hösten 2004 uppmärksammade de så kallade Kirunasvenskarna var det inte första gången denna historia grävdes fram. Det har gjorts med jämna mellanrum sedan 1950-talet. Och skälet är enkelt: vi vet fortfarande inte allt om de svenskar som emigrerade till Sovjet-unionen.
Sovjetemigranternas dramatiska och ofta tragiska livsöden har blivit allmänt kända, framför allt efter journalisten Kaa Enebergs böcker Tvingade till tystnad och Förnekelsens barn. Jag läste böckerna med stort intresse och efter diskussioner med stiftelsen Vänsterpartiet gavs jag det otroligt spännande men samtidigt svåra uppdraget att utreda vilken inställning Sverges Kommunistiska Parti (SKP) hade till sovjetemigrationen. Emigrationsfrå­g­an visade sig mer komplex och mångbottnad än vad som tidigare varit känt, exempelvis var kommunisterna ofta motståndare till emigrationen och dessutom spelade den sovjetiska nationalitetspolitiken en stor och tidigare förbisedd roll.
Börskraschen i New York 1929 ledde till en depression i hela västvärlden. Under de kommande åren uppstod en internationell emigrationsvåg till Sovjetunionen. Utlänningarna var antagligen som flest 1932 då över 42 000 deltog i den sovjetiska produktionen. De flesta var österrikare och tyskar men bland dem fanns också exempelvis Amerika- och Kanadafinnar, spanjorer, tjecker, fransmän, japaner och svenskar.
Depressionen drabbade Sverige på allvar först 1931. Arbetslösheten ökade kraftigt och klassmotsättningarna hårdnade, den 14 maj samma år föll militärens skott mot demonstrerande arbetare i Lunde i Ådalen och omfattande strejkrörelser följde bland sjömän, pappers- och skogsarbetare. Det var också hårda tider i gruvindustrin: på grund av exportsvårigheter inskränktes arbetstiden i LKAB:s Kirunagruva i november 1930 och vid årsskiftet 1931–32 befarades att 200 LKAB-arbetare skulle bli arbetslösa. Under 1932 följde ytterligare arbetstidsinskränkningar men redan 1933 började arbetslösheten minska och den allra värsta krisen var över i Sverige, även om arbetsmarknadskonflikterna var många även de följande åren.

Under denna tid emigrerade troligen omkring 200 svenskar till Sovjetunionen, varav de flesta var malmfältsbor. Den främsta orsaken till deras emigration var osäkerheten på arbetsmarknaden och arbetslösheten. Helmina Jaako, vars man var en arbetslös gruvarbetare, skrev i sina memoarer: ”Helst hade vi alla fall stannat i Sverige och vår lilla stuga, men någon ljusning inom gruvdriften märktes inte. Tvärtom signalerades ytterligare inskränkningar […].”
Alfred Badlund, som var aktiv inom den kommunistiska rörelsen bland annat i Kiruna, beskrev i sina mem­oarer att depressionen kom som en chock och arbetare sades upp från sina anställningar. För Kirunaborna framstod samtidigt Sovjetunionen som lockande, Badlund skrev: ”Norrskensflamman gav dagligen i text och bilder belägg för att femårsplanen gick i lås med glans och att det ryska folket var på väg in i ett nytt jordiskt paradis. Hänförelsen för Ryssland växte i Kiruna.”
Historiker har tidigare kommit fram till att den kommunistiska tidningen Norrskensflamman förmedlade en romantiserad och stundtals rent falsk bild av förhållandena och utvecklingen i Sovjetunionen som troligen inspirerade folk att emigrera. Min undersökning stödjer den slutsatsen.
Badlund beskrev i sina memoarer att han ville emigrera till Sovjetunionen men att partiledningen avslog hans ansökan och menade att man inte kunde ”avvara alla goda krafter”. Albert Juto, som emigrerade med sin familj i oktober 1933, gav en liknande bild i en intervju: ”Redan tidigare hade jag velat fara dit och arbeta. Det var svårt att komma in dit för en som var medlem i kommunistiska partiet här, de ansåg väl att vad har ni här att göra, ni kan arbeta för kommunisterna i Sverige. Det var ju riktigt tänkt.” Det kan ha varit så att partiet lokalt principiellt avslog alla emigrationsförfrågningar. Enligt en artikel i Norrskensflamman som publicerades i september 1931 inkom det dagligen ”aktningsvärda buntar brev – alla med förfrågningar” till SKP och Norrskensflamman. Man hade inte tid att meddela brevskrivarna de negativa svaren och uppmanade därför arbetssökande att inte skicka förfrågningar till SKP, Norrskensflamman eller enskilda partikamrater, som enligt artikeln inte kunde ”göra det ringaste åt en sådan sak”. Det fanns då enligt Norrskensflamman inte någon efterfrågan på skandinavisk arbetskraft i Sovjetunionen. De sökande uppmanades tänka på att lösningen på arbetarklassens problem inte var att få arbete i Sovjetunionen, utan störtandet av kapitalismen efter ryskt exempel och upprättandet av Sovjet-Sverige. I april 1932 beskrevs i en artikel att Norrskensflamman efter massförfrågningarna hört av sig till ”vissa sovjetryska företag”. Dessa visade att det från sovjetisk sida fanns en efterfrågan på kvalificerade sågverksarbetare och en annons med anställningsvillkor skulle anslås. Någon sådan har dock inte påträffats i min undersökning.
Emigrationsfrågan diskuterades också vid två tillfällen av partiledningen, SKP:s politbyrå. Det första tillfället var på ett möte i mars 1933 då frågan togs upp med anledning av ett inkommet brev. Dessvärre är protokollet inte utförligt: ”Behandlades frågan om emigration till Sovjet-Unionen. Med anledning av brev från Njurunda.” Man beslutade att meddela brevskrivarna ”att någon resa för sågverksarbetare inte kan ifrågakomma”. Det andra tillfället var i maj 1934, då politbyrån beslutade att utse politbyråmedlemmen Fritjof Lager till representant i Kommittén för emigrantärenden. Det är dock oklart med vad och hur kommittén arbetade, eller om den över huvud taget startades. Där-emot kan man på goda grunder anta att den skulle behandla ärenden som berörde sovjetemigrationen.
Hilding Hagberg, SKP:s partiledare 1951–64, var i början av 1930-talet riksdagsledamot, ledande inom partidistriktet i Norrbotten, satt i Norrskensflammans redaktion och i SKP:s centralkommitté. Alltså en person som måste ha haft mycket god insikt i frågan. Vid en intervju 1982 sade han att enskilda personer på eget initiativ frågade sovjetdiplomater i Sverige om arbete och att partiledningen inte tog några initiativ för att främja emigrationen. Men Hagberg motsatte sig inte emigrationen, under den rådande arbetslösheten ”kunde ju inte vare sig jag eller andra i partiledningen gå in och diktera det ena eller andra. Men jag vill understryka att vare sig centralt inom partiledningen i Stockholm, eller på distriktsnivå i Norrbotten var vi vare sig engagerade eller pådrivande i någon riktning.” Hagberg hade hellre sett att emigranterna stannat i Sverige: ”Vårt parti behövde verkligen varje medlem, varje röst”. Detta påstående är logiskt: SKP skadades svårt av partisprängningen 1929 och därefter kvarstod omkring 2 300 medlemmar i Norrbotten och 7 000 i hela Sverige – alltså gagnades partiet knappast av att aktiva medlemmar emigrerade från landet. Det är ju däremot tänkbart att andra partier kan ha haft något att vinna på detta.
Hagbergs påstående att SKP inte på något sätt centralt eller lokalt var engagerade i frågan var inte helt sant, då politbyrån ju behandlade frågan vid två tillfällen. Det finns däremot inget som pekar mot att partiledningen var pådrivande i emigrationsprocessen, men det krävs mer forskning för att bedöma om SKP var det lokalt i Norrbotten. Kommunisternas ambivalens kanske kan förklaras med att de hamnade i ett dilemma: de ville inte att medlemmar skulle emigrera men eftersom de ständigt propagerade för Sovjetunionen kunde de inte hindra någon från att emigrera på egen hand till det som utmålades som arbetarnas paradis.

Vilka föreslog att svenskar, företrädesvis kommunister, skulle emigrera till Sovjetunionen på 1930-talet?
I Kiruna väckte socialdemokraten Karl Borin år 1930 ett förslag om att hjälpa de arbetslösa att emigrera. Han skrev: ”För mig synes den enda praktiska lösningen av arbetslöshetsfrågan vara emigration, då samhället [Kiruna] är på väg att överbefolkas.” Blickarna skulle riktas mot framtidslandet i öster som man hört hade avskaffat arbetslösheten – Sovjetunionen. Förhållandena föreföll ordnade och socialdemokraten Borin konstaterade: ”Vi kunna således med största lugn sända våra ungdomar till ett sådant arbetets land. De skola snart lära sig landets språk, och sätta sig in i dess förhållanden samt skörda frukter och välsignelse av sitt arbete, vilket ej förunnats dem här.” Kommunisterna hade förslagit att 200 kronor skulle lämnas i kommunalt bidrag till ortens arbetslösa. Borin drog det hela ett steg längre och föreslog att medlen i stället skulle delas ut till de arbetslösa och att de skulle ges en fri resa till Sovjetunionen. Hans förslag var att ”kommunen på lämpligt sätt inleder underhandlingar med vederbörande sovjetmyndigheter om emigrationsmöjligheter”.
Ett stycke i Gustaf Franks historik över Kiruna har lyfts fram i nästan samtliga texter som behandlat sovjetemigrationen: ”Under denna kristid uppstod även en ansats till emigrationsfeber i Kiruna. Det var till Ryssland färden skulle ställas, och med hänsyn till det då rådande läget ansåg kommunen det vara en form av arbetslöshetshjälp att lämna bidrag till resan.” Den 14 juni 1931 behandlade så kommunalfullmäktige frågan ”Resebidrag för arbetslösa som erhållit arbete i Sovjet-Unionen”. Ingen representant från något parti opponerade sig och fullmäktige godkände enhälligt att utbetala resebidrag om 100 kronor till varje vuxen och 50 kronor till varje barn, till de åtta personer som lämnat intyg om att de fått anställningar i Sovjetunionen och deras familjer.

Men frågan väcktes även på andra orter i Sverige, vilket tidigare inte varit allmänt känt. I en motion till Gudmundrå kommunalfullmäktige i april 1931 yrkade den socialdemokratiska ordföranden i arbetslöshetskommittén ”att kommunalfullmäktige måtte besluta utse en kommitté med uppdrag att allsidigt och förutsättningslöst utreda frågan om möjligheterna för en emigration av kommunens arbetslösa till Sovjet-Ryssland och möjligheterna för dessa att där finna sin utkomst”, och att kommunen i så fall skulle bekosta de emigrerandes resa.
Frågan behandlades också i Västervik. Socialdemokraten Ludvig Pettersson väckte i oktober 1931 en motion där han yrkade att stadsfullmäktige skulle anslå 5 000 kr för att dela ut till personer bosatta i Västervik som kunde visa upp anställningsbevis och inresetillstånd till Sovjet-Ryssland. Bakgrunden var att det i pressen rapporterats och berättats av personer som kände till förhållandena att det fanns arbeten i Sovjet­unionen. Petterssons motion bifölls av stadsfullmäktige i december 1931 och motståndet kom främst från kommunistiskt håll. Något intresse för emigration tycks dock inte ha funnits bland Västerviks arbetslösa. På grund av att medlen inte använts avvecklades bidraget utan protester i oktober 1932.

Diskussionen fördes även i Piteå, och i december 1931 kommenterade Norrskensflamman: ”I olika kommunala församlingar landet runt har socialdemokrater och andra borgare motionerat om att de arbetslösa inom resp. socknar skulle exporteras till arbetarstaten, då denna ju likviderat arbetslösheten och f.n. har stor brist på kvalificerad arbetskraft.” C.A. Karlsson och andra socialdemokrater i Piteå motionerade om export av arbetslösa till Sovjetunionen. Motionen bifölls och en utredningskommitté bestående av en socialdemokrat och två kommunister tillsattes för att undersöka om de arbetslösa kunde få arbete i den sovjetiska trävaruindustrin. Kommunisterna menade i sin utredning att även om det bereddes plats för fler utländska arbetare i Sovjetunionen kunde detta inte ske i sådan omfattning att det kunde råda bot på arbetslöshet­en i de kapitalistiska länderna. Vidare att arbetslöshetsfrågan inte kunde lösas genom export av arbetslösa: ”Att ett sådant förslag överhuvudtaget kommer från socialdemokratiskt eller borgerligt håll innebär inget annat än en bankruttförklaring över den socialdemokratiska politiken och visar såväl socialdemokratins som borgarnas hjälplöshet.”
Det förefaller mycket troligt att diskussionen om att bekosta emigranters resor och andra bidrag för att emigrera till Sovjetunionen behandlades på fler kommunalfullmäktigemöten runt om i Sverige 1931–32. Frågans lösning måste sökas i kommunala protokoll, ett arbete som naturligtvis är gigantiskt. Men det står klart att det var social­demokraterna – inte kommunisterna – i Västervik, Piteå, Kiruna och Gudmundrå som föreslog emigration till Sovjetunionen som lösning på arbetslöshetsfrågan. Man kan spekulera i att socialdemokraterna också såg det som ett sätt att bli av med besvärliga kommunister. Kaa Eneberg har funnit att det är en förklaring som ofta getts av SKP-veteraner. Det som är intressant är egentligen varför kommunisterna inte opponerade sig mot resebidraget i Kiruna som man gjorde på andra orter. Det framstår som ett brott mot partilinjen. Jag tror att agerandet kan kopplas till några få lokalt ledande SKP-medlemmar.

De flesta svenskarna emigrerade till Sovjetkarelen. Därför är den maktkamp som utspelade sig där mot bakgrund av den sovjetiska nationalitetspolitiken central för förståelsen av den svenska emigrationen. Karelen blev efter det finska inbördeskriget en tillflyktsort för röda finska flyktingar och området fungerade också som en operationsbas för dem nära det vita Finland. Bland de röda finnarna fanns också drömmar om ett rött Storfinland förenat med Karelen och planer på en skandinavisk sovjetrepublik som skulle omfatta Sverige, Norge och Finland.
När Sovjetunionen bildades 1923 grundades också den ekonomiskt självbestämmande Autonoma Socialistiska Karelska Folkrepubliken och finlandssvensken Edvard Gylling utsågs till regeringschef. I linje med bolsjevikernas nationalitetspolitik grundade Gylling finska teatrar, skolor och tidningar. Den sovjetiska nationalitetspolitiken (korenizatsija) syftade till att skapa nationella identiteter, bland annat genom att stödja inhemska språk och nationella politiska eliter. Lenin menade att politiken skulle leda till ökat samförstånd, sammanslagning och skapandet av en enhetlig sovjetkultur och pressa tillbaka den storryska chauvinismen. Stalin drev Lenins nationalitetspolitiska linje fram till 1930-talet då han och hans anhängare blev alltmer skeptiska till den växande ”nationella kommunismen”. De menade att etniska intressen måste underordnas den ekonomiska effektiviteten. Maktcentraliseringen och upphävandet av delrepublikernas självbestämmande sammanföll med en omtolkning av nationalitetspolitiken: den avfärdades aldrig officiellt men ersattes med antinationalistiska kampanjer.

Mot de karelska ledarnas vilja ledde olika administrativa beslut i Moskva under 1920-talet till en rad inskränkningar av Karelens självbestämmande. Ryssarna började i slutet av 1920-talet att sända specialister och partifunktionärer till Karelen vilket skulle visa sig vara ett effektivt sätt att bryta ner finnarnas maktpositioner. Grundbult­en för Gyllings politik vittrade alltmer och hans makt kunde snart bara utövas i utbildnings- och kulturfrågor.
Direktiven för att förverkliga den första femårsplanen 1929 ökade förväntningarna på produktionen och man beräknade att 100 000 arbetare behövdes i Karelen. Immigrationsfråg­an blev av största vikt. Det nationella självbestämmandets bas – befolkningens etnicitet och dess nationella kultur – var det som skiljde Karelen från resten av Ryssland. Det karelska ledarskapet hade alltså ett stort intresse av att få dit invandrare som inte var ryssar. Den stora produktionsökning som skedde i och med industrialiseringen ledde till brist på arbetskraft. Det karelska ledarskapet fick tillåtelse att rekrytera finnar från Kanada och USA. Trots att den finsk-amerikanska invandringen ökade antalet finnar, stod ryssarna för den största delen av inflyttningen till Karelen.
I Moskva ökade oron för utländska angrepp. Framväxandet av den fascistiska Lapporörelsen i Finland gjorde att Sovjetunionen nu betraktade landet som en potentiell fiende. Med början 1931 skedde under de följande åren en rad dolda attacker mot finnarna i Karelen, bland annat iscensatte den sovjetiska underrättelsetjänsten OGPU en ”fascistisk” kupp, som gav förevändningar till utrensningar av finska partifunktionärer. I oktober 1935 avskedades Gylling anklagad för att vara kontrollerad av borgerliga finska nationalister. En genomgående förryskning följde och Karelen inlemmades i den ryska kultursfären.
I juli 1937 antogs en resolution om ”anti-sovjetiska element”, något som ledde till den stora terrorn. Finnar bedömdes som ett speciellt anti-sovjetiskt befolkningselement. Finska illegala invandrare brännmärktes och snart följde det ”stora hatet” då finnar och annan gränsbefolkning arresterades, deporterades, avrättades och stämplades som folkfiender.

Det kan inte ha varit en slump att sven­sk­arna hamnade just i Sovjetkarelen. Det fanns goda kontakter mellan de svenska kommunisterna och Edvard Gylling som etablerades då han efter det finska inbördeskriget befann sig på flykt i Stockholm 1918–20. Det fanns också goda relationer med de radikala finska flyktingar som i början av 1930-talet sökte sig över till Kiruna och andra orter. Flyktingarna radikaliserade sina svenska kamrater, bland annat genom den finska kulturorganisationen som fanns i Kiruna, och många av dessa emigrerade sedan till Sovjetunionen. Huvuddelen av befolkningen i Kiruna kommun talade på 1920- och 1930-talen den finska dialekten meänkieli (tornedalsfinska) och kunde alltså göra sig förstådda i Karelen, något som också Kaa Eneberg har noterat. Många emigranter var både finsk- och svensktalande och många svenska emigrantbarn gick i de finskspråkiga skolorna.
Det är mycket troligt att den svenska emigrationen hade att göra med det karelska ledarskapets kamp mot Moskvas och Stalins förryskning av Karelen. Den svenska emigrationen borde alltså ses som ett led i den finskkarelska strävan att behålla makten i Karelen genom att påverka befolkningssammansättningen. Den finländske historikern Markku Kangaspuro som har forskat mycket i frågan tror att detta kan vara fallet och han är relativt säker på att det fanns starka band mellan den svenska och finska emigrationen till Sovjetkarelen. Detta rimmar också väl med Gyllings och andra finnars ambitioner att skapa en självbestämmande skandinavisk sovjetrepublik, något som fick dem att försvara det finska inflytandet in i det sista. På den tiden betraktades ofta alla finsktalande som delar av en bredare finsk nation och de karelska ledarna föredrog finsktalande befolkningsgrupper framför alla andra.
Mycket talar för att avrättningarna av omkring 30 svenska kommunister kan kopplas till det ”stora hatet” och de ryska attackerna mot den finsktalande befolkningen. I och med att allt som hade med Finland och det finska att göra stämplades som fientligt och fascistiskt, gungade nu även de kvarvarande svenska kommunisternas positioner. Eneberg har funnit att till exempel Carl Niemi, en av de avrättade svenskarna, var registrerad som finsk medborgare.

I boken Svenska sovjetemigranter undersöks arbetskraftsvärvarnas roll, emigrationen på 1920-talet, hur de hemvändande emigranterna behandlades och vilken omfattning emigrationen hade. Där finns också en genomgång av den internationella forskningen. Sanningen med stort S kan aldrig nås eftersom forskningsresultat alltid är preliminära. Det sista ordet är inte sagt i denna mångbottnade fråga. Förhoppningsvis har jag lyckats ge en mer sammansatt bild av de svenska kommunisternas inställning till sovjetemigrationen.

Inrikes 24 oktober, 2025

”Tack men nej tack”: Jokkmokk svarar regeringen om återvandringen

Roland Boman skriver i ett brev att Jokkmokks människosyn skiljer sig från regeringens. Foto: Jokkmokks kommun.

Regeringens pilotprojekt för att få afghanska flyktingar att flytta tillbaka får kritik i ett brev från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk. ”De skiter högaktningsfullt i Jokkmokk”, säger han till Flamman.

Den 10 september lanserade regeringen ett pilotprojekt för så kallad frivillig återvandring av afghanska flyktingar, med förfrågningar till flera kommuner om att delta.

Den 20 oktober fick man ett öppenhjärtigt brevsvar från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, med rubriken ”Tack men nej tack”. Där står: ”Jokkmokk är Vi, inte vi och dom. Jokkmokk är Vi oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 23 oktober, 2025

Palestinarörelsen kämpar för oss alla

Greta Thunberg deltar i en presskonferens vid Sergels torg i Stockholm den 7 oktober. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Demoniseringen av Palestinarörelsen är ett hot mot alla som tror på demokratin.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I två års tid har människor gått ut i kraft mot den israeliska folkmordsoperationen i Gaza. Lika länge har vad som kollektivt kan benämnas ”Palestinarörelsen” mött ett fanatiskt politiskt motstånd.

Mönstret påminner om Israel-Palestinakonflikten i sig själv: Israel har låtit brutaliteten mot Palestina växa på bekostnad av även den inhemska opinionen, och i Sverige tas politiska steg mot ökad repression av demonstranter, medan svenskarna själva vänder sig mot den etniska rensningen och tagit ställning för det palestinska folkets rätt till liv och självbestämmande.

För att avskräcka från ökat deltagande och även förstärka övertygelsen i de egna leden har reaktionära och fascistiska fotografer, bland annat SD-kopplade Riks, sett till att fotografera och filma de större demonstrationerna, stundtals understödda av små grupper av motdemonstranter som genom egna spektakel försöker provocera fram reaktioner i syfte att skapa innehåll åt sin egen hejarklack.

Genom en ständigt malande demonisering förnekas palestinademonstranternas mänsklighet.

Genom en ständigt malande demonisering – som är nödvändig om du ska orka hata den som inte gör dig något – radikaliseras högermänniskor till att förneka palestinademonstranters mänsklighet. I chattar och livestreamar kartläggs och hånas engagerade individer. Bilar har körts in i demonstrationståg. En välkänd aktivistprofil blev nyligen misshandlad.

Samma fientliga förhållningssätt går att skönja bland framträdande regeringspartister: riksdagsmoderater beskriver Global Sumud-flottiljen som en samling ”hamaskramare”, ”homofober” och ”antisemiter” medan en Sverigedemokrat hänger ut föräldrar som bär palestinasjal till förskolan – ett plagg som en moderat kommuntopp kallar ”hipstersvastika”. Genom att utnyttja en etnonationalistisk definition av antisemitism där israelkritik likställs med judehat, tvättar man sina egna rasistiska händer.

Läs mer

Tidöpolitiker sätter sig inte bakom ratten för att demonstrera missnöje, men från regeringen kommer en stadig ström av utspel och lagförslag som kan innebära mer skada för fler personer. Genom att strama åt demonstrationsrätten och nyttja vandellagar där ”fel” beteende kan vara grund för indraget uppehållstillstånd eller avbruten medborgarskapsprocess, kommer färre att våga protestera mot demokratiska inskränkningar. Med laglig rätt att riva upp medborgarskap begränsas alla demokratiska aktörers rätt ytterligare. Snaran dras åt och folkets rätt att samlas politiskt kvävs.

Inget av detta sker i ett vakuum. Inskränkningarna sker över hela Europa. I dagarna fick världen veta att israeliska National Center for Combating Antisemitism för ett register över pro-palestinska demonstrationer, tillsammans med de konton och organisationer som potentiellt står bakom. Det som i Sverige sker med mobilkameror och ekokammare på internet, sker även på israeliska myndigheter.

Vill man döda en demokrati, slutar man vårda den. Kampen för Palestinas frihet är inte bara livsavgörande för alla som lever under förtryck mellan floden och havet – den avgör även om vi själva är värda att kämpa för.

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 23 oktober, 2025

”Narren är fri att kritisera överheten”

Björn Eklund byggde upp sitt förlag Karneval med pengar han fick från sin tidigare arbetsgivare Ordfront. Foto: Leonidas Aretakis.

Han bidrog till att göra Ordfront till Sveriges främsta vänstermagasin. Efter ett storbråk 2003 grundade han förlaget Karneval – som ifrågasätter allt från invandring till vacciner. Flamman träffar förläggaren och fritänkaren Björn Eklund.

"Sista striden för Ordfront?”

Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.

”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”

Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.

Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.

Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.

Hemmastad. Från början drev Björn Eklund sitt förlag från hemmet, men han har nu skaffat ett riktigt kontor – ett litet trähus på Södermalm i Stockholm. Foto: Leonidas Aretakis.

– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.

Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.

Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.

Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.

Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.

Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.

– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.

En sådan fråga är pandemin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Nu kan Europas äldsta konflikt lösas

Anhängare till Tufan Erürman firar hans seger i den turkiska ockuperade delen av huvudstaden Nicosia, Cypern. Foto: Nedim Enginsoy/AP.

Presidentvalet på Nordcypern blev en jordskredsseger för oppositionen. Den lilla utbrytarstatens sittande president, Ersin Tatar, fick bara knappt 36 procent av rösterna, medan utmanaren Tufan Erhürman fick nära 63 procent när nordcyprioterna gick till valurnorna under söndagen.

Valet handlade inte bara om presidentkandidater, utan också om vägen framåt för Nordcypern – självständighet eller återförening med Cypern.

Cypern har varit delat sedan 1974, och den FN-bevakade ”gränsen” löper rakt igenom huvudstaden Nicosia. Ön, som under många år styrdes av Osmanska riket, har länge haft både en turkisk och grekisk befolkning. Efter en greknationalistisk statskupp med målet att ansluta Cypern till Grekland gick Turkiet in militärt och ockuperade norra sidan av ön. Tusentals etniska greker och turkar flydde eller fördrevs till vardera sidorna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Jag gästade Kievs klubbliv – då föll bomberna

Kievs klubbscen lever. Skribenten och dj:n Johan Norling var med om en natt med bombanfall. Foto: Serhii Kaschei.

DJ:n Johan Norling åkte till Ukraina för att spela och upptäckte en livlina för queerhet, ung livslust och ren överlevnad.

Under mitt set på nattklubben Closer i en gammal sovjetisk textilfabrik i centrala Kiev går flyglarmet. Klockan är 19.41 och jag har bara hunnit spela en dryg halvtimme. Jag vänder mig mot Alexei:

– Vad ska jag göra?.

Han knycker på axlarna:

– Alla har ju hört larmet, om de vill gå så går de. Han frågar om jag vill sluta spela. Hur ska jag veta det? Vilket är mitt ansvar som dj när Ryssland avfyrar missiler? En absurd fråga. Dansgolvet fortsätter att vibrera av energin från svettiga dansare medan Alexei kollar den statliga telegramkanalen där de skriver vad som utlöst larmet och vart missilerna är på väg. Jag fortsätter att spela, acid house, 130 bpm. GPS fungerar ändå inte under flyganfall, det stängs av för att försvåra navigeringen för drönare, så det skulle ändå vara svårt att beställa en taxi hem nu.

Det var i vintras jag fick meddelandet från Alexei med frågan om jag vill komma. Den som skriver tillhör kollektivet Shaleni, ”Galningarna”, som arrangerar klubbkvällar. De skriver att de gillar min musik. Jag reser runt en hel del för att dj:a på olika klubbar i Europa och är van vid att sova på hotell med dusch i korridoren och gnisslande tältsängar. Jag har även spelat i Ukraina förut, men det var före kriget.

Frizon. Klubbarna fungerar också som skyddsrum och som vattenhål för kulturella utbyten. Foto: Serhii Kaschei.

Jag tackar ja och när tiden för resan närmar sig gör jag efterforskningar. Är det farligt? Nästan alla svarar att det är viktigt att visa solidaritet, bryta isoleringen och bevittna vad som pågår. Själv är jag orolig för att vara i vägen eller känna mig som en krigsturist. Jag är nervös och bestämmer mig för att inte berätta om resan för mina föräldrar.


På perrongen i Budapest är jag säker på att jag fattat rätt beslut och 20 timmar senare är jag framme. Konturerna av staden är desamma, men så mycket annat har ändrats sedan sist. De krossade fönsterrutorna på skyskrapor kring ett elverk som regelbundet bombas är en brutal påminnelse.

Det första jag tänker är att inte ens försöka med min dåliga ryska. Mina ukrainska vänner i väst har låtit mig förstå att allt ryskt är dåligt. Ryska dj:er och skivbolag som inte öppet tagit avstånd från invasionen bojkottas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 oktober, 2025

Åtalas för hatiska våldsdåd – hade ”Mein kampf” i bokhyllan

Ur Polisens förundersökning. Foto: Polisen.

De fyra nazisterna rånade en man på en Lacoste-keps och sparkade en annan medan han låg ned. Nu visar förundersökningen på kopplingen mellan Aktivklubb Sverige och nazismen.

Fyra män i 20-årsåldern åtalas efter tre misshandelsfall i centrala Stockholm i slutet av sommaren. Samtliga misstänkta är hemmahörande i den nynazistiska gruppen Aktivklubb, som av Säpo beskrivs som våldsbejakande och ett säkerhetshot.

– Det rör sig om helt oprovocerade våldsdåd och det har funnits ett hatbrottsmotiv bakom gärningarna. Några av männen syns göra nazisthälsningar på övervakningsfilmer och foton i anslutning till gärningarna, säger åklagare Gustav Andersson.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 21 oktober, 2025

Inga kungar i Amerika

En kostymerad demonstrant deltar i en ”No kings”-protest i Los Angeles den 18 oktober, de största demonstrationerna i landet sedan 1970-talet. Foto: Ethan Swope/AP/TT.

När federala agenter stormar bostadshus och människor försvinner i nattliga räder växer samtidigt ilskan i USA. Rörelsen No kings samlar miljontals i protest mot deportationerna, i en kamp om landets själ.

Det var mitt i natten den 30 september när en av de boende i ett höghus i Chicagos fattiga södra delar vaknade av att lägenheten skakade.

– Jag tittar ut genom fönstret, och det är en Black Hawk-helikopter, säger mannen till en lokal nyhetskanal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 21 oktober, 2025

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala ligger precis intill Engelska parken. Foto: Fredrik Persson / TT / Anders Wiklund / TT

Aktivister avbröt ett seminarium om akademisk frihet i Uppsala, i protest mot att temaveckan saknade punkter om Gaza. Tidigare utbildningsminister Anna Ekström menar att aktivisterna överröstade diskussionen – medan de själva menar att det är universitetet som tystar Palestinarörelsen.

Under måndagen invigdes Uppsala universitets temavecka om akademisk frihet. Invigningsseminariet gick under rubriken ”Från vackra ord till praktik”, och representanter från universitetens ledning i Uppsala, Stockholm och Umeå samt Konstfack var inbjudna för att diskutera vad som händer ”när universiteten tillämpar akademisk frihet i sin vardag”.

Men under samtalet reste sig flera personer i publiken, varav en hade med sig en megafon. I ett anförande kritiserade man att ingen av veckans punkter berörde Gaza, där bland annat FN-experter lyft risken för ett skolasticid – en utrotning av ett områdes eller ett folks akademiska institutioner.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 20 oktober, 2025

Platt som en landningsbana för stridsflyg

Offret, ångraren och förrädaren drabbar samman på Tribunalen. Foto: Anna Drvnik.

Fick jag bestämma skulle DCA-avtalet spolas, Tamsons hålla fingrarna i styr och Teater Tribunalen växa upp.

Går det verkligen att göra fars av ett bilateralt försvarsavtal? Svaret på det är troligen ja. Konsten och i synnerhet komedin har åtminstone sedan Molière varit suverän på att klä av makten, med dess uppburrade löjlighet och gravallvarliga krumbukter. Att bjuda på förlösande gapflabb utan skyldigheter till förfining eller diplomatisk hövlighet är en av de högsta dygderna. Ett gott skratt förlänger käften och så vidare.

Pang i bygden, med premiär i lördags på Teater Tribunalen med regi av Richard Turpin hade inte bara en skara prima skådespelare på scen. Lördagspubliken var stridslysten och uppsluppen. De hade alla kommit för att se pjäsen vars rykte redan nått nationell räckvidd tack vare att det moderata oppositionsrådet i region Stockholm, Kristoffer Tamson, önskat dra in teaterns offentliga finansiering och dessutom göra den återbetalningsskyldig. Orsaken är att regissören Richard Turpin förra våren utropat ”Leve Ryssland!” i sitt ”fredstal” på Svensk-ryska vänskapsföreningens årsmöte.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 oktober, 2025

Snabba klipp blir Europas undergång

En robotarm från ABB deltar i en bordtennis-turnering vid Världsmästerskapen för humanoida robotar i Kina, den 15 augusti 2025. Foto: Tingshu Wang/Reuters/TT.

Svensk industri byggdes av ingenjörer med långsiktiga mål. I dag styrs den av finansmän som jagar snabba klipp. När ABB säljer sin robotavdelning till Japan visar det hur folkhemskapitalismen ersatts av en skojarekonomi.

Det som väckte mitt klimatintresse var boken Detta förändrar allt av författaren Naomi Klein. Under ett lärorikt erasmusutbyte i Köpenhamn – också med närgående studier av stadens rökiga bodegor och svettiga klubbar – öppnade boken mina ögon för hur frågan hänger ihop med världens orättvisor och paradoxerna i vårt ekonomiska system.

En av Kleins poänger i boken är att klimatkrisen har ”dålig tajming”. Den kräver omfattande handling nu, samtidigt som världen är mer fientligt inställd mot målriktad styrning av ekonomin än någonsin förr. Detta tänkte jag på när jag läste att svenska industriklenoden ABB ska sälja sin robotavdelning till japanska företaget Softbank.

Kommunikationsdirektör Jacob Lund på Wallenbergsfärens investeringsbolag Investor säger att affären är ”finansiellt attraktiv”. Softbanks grundare Masayoshi Son å andra sidan har större ambitioner och säger: ”Varför föddes Masa Son? Det kan låta märkligt, men jag tror att jag föddes för att realisera artificiell superintelligens” – en intelligens som överträffar den mänskliga. Softbank vill koppla ihop deras AI-satsning med ABB:s kompetens inom robotik – något som Kina gjort sedan 2017.

Varför ska vi bry oss om ABB? För att bolaget, tidigare Asea Brown Boveri, har varit centralt i svensk industrihistoria. Det klassiska, svarta eller blåa SJ-loket som ofta kör långsammare tåg och nattåg? Byggt av Asea som Sveriges största lokserie någonsin. Hört talas om att Sverige har kärnkraft? Mellan 1975 och 1985 var bolaget med att bygga nio kärnkraftsreaktorer i Sverige, varav flera fortfarande är igång. Noterat att Sveriges elsystem transporterar stora mängder el från norr till syd? Asea samarbetade med statliga Vattenfall om att bygga den då världsstörsta ledningen mellan Harsprånget i norr och Hallsberg 1952.

I stället för att investera för att lösa klimatkrisen handlar det om snabba cash och status.

Sådant samarbete mellan statliga aktörer som SJ och Vattenfall och privata som Asea var utmärkande för innovation under svensk socialdemokratisk kapitalism. Det blev också typexempel för ekonomisk forskning om industripolitik och utveckling, till exempel John Kenneth Galbraiths teori om ”teknostruktur” och Erik Dahméns ”utvecklingsblock”. Poängen var att ledande innovationer och stabil industriell utveckling kommer av långsiktiga satsningar mot tydliga mål och stabila relationer mellan bolag och stat.

Men med nyliberalismen kom nya idéer. Bolag ska maximera aktieägarnas avkastning, inte bidra till samhällsnyttan. Staten ska skapa förutsättningar, inte styra. I stället för att målriktat använda den tekniska förmåga som ABB mödosamt byggt upp inom järnvägar, elnät och kärnkraft – nyttiga saker för ett samhälle på väg mot fossilfrihet – kunde tillgångarna brytas ut ur bolaget och säljas.

2018 sålde ABB transmissionsnätsavdelningen till japanska Hitachi. Försäljningen motiverades med att ”ABB-aktien har gått svagt”. Pådrivande var finansmannen Christer Gardell, vars ”aktivistfond” hade köpt in sig för att pressa på för en försäljning.  ”Nu när finansmännen har tagit befälet från industrialisterna så är pengar i fickan en snabbare väg till deras hjärtan än ett långsiktigt ägande”, sammanfattade SVT:s ekonomireporter Peter Rawet. Bara några år senare fick bolaget som i dag heter Hitachi en gigantisk beställning på 145 miljarder kronor på transmissionsledningar till havsbaserad vind – cirka 45 miljarder mer än försäljningen av hela bolaget några år tidigare och Sveriges största exportorder någonsin.

Nu vill ABB än en gång sälja till japanska aktörer och man anar ett mönster: svenska ägare vill göra snabba affärer medan andra vill ha svensk industriell kompetens. I en intervju med Svenska Dagbladet förklarar ABB:s vd Morten Wierød att det är Kina och USA som är mest attraktivt för ABB i framtiden – trots Trumps tullar och Kinas statsstyrda ekonomi.

Läs mer

Det är det här som åsyftas med klimatkrisens dåliga tajming. Vi lever inte bara i ett ekonomiskt system där produktionsmedlen till övervägande del är privatägda, utan dessutom utgörs vår tids kapitalister till övervägande del av hustlare på jakt efter snabba klipp och miljardärer med storhetsvansinne. I stället för att investera för att lösa klimatkrisen handlar det om snabba cash och status. Samtidigt förstår jag dem när regeringen presenterade sin budget som inte gav någon mer riktning för Sveriges ekonomi bortom fler skattesänkningar. Om inte staten pekar ut en riktning, varför skulle kapitalisterna satsa?

För att parafrasera Gramsci: Den gamla världen dör, och den nya kämpar med att födas. Nu är det hustlarnas tid.

Diskutera på forumet (0 svar)