För någon vecka sedan lanserades hemsidan Machovänstern. Tanken var att kvinnor skulle skicka in  berättelser om övergrepp av män inom vänstern. Nu stöp det ganska snabbt. Vissa berättelser som skickats in ska ha manipulerats till den grad att källorna kände sig lurade. Enligt Researchgruppen, som tidigare stött projektet, ska exempelvis gärningsmannen i en berättelse tillskrivits en organisationstillhörighet som inte stämde.
Det är djupt olyckligt. Den som startar ett sådant projekt har en skyldighet att driva det på ett bra sätt. Framför allt mot dem som delar med sig av intima och jobbiga erfarenheter. Men också mot hela den feministiska rörelsen. De som inte alls är intresserade av att det talas om övergrepp och sexism kunde nu glädja sig.

Men trots det satte idén fingret på viktiga frågor. Övergrepp och relationsvåld är inte vanligare inom vänstern än i övriga samhället, men det finns inte heller något som tyder på att det är ovanligare. Att bli feminist är en befrielse på många sätt. Men en del som utsatts för övergrepp vittnar också om hur de känt skam över att inte vara tillräckligt ”bra” feminister. ”Han hade ju rätt, varför klarade jag inte av att gå? Jag visste ju allt, kunde hela normaliseringsprocessen”, skrev Ida Ali Lindqvist i en mycket stark text i Bang i våras.
Förhoppningsvis har Machovänstern ändå sått ett frö. Kanske kan projektet återuppstå i en annan form och regi eller så bidrar det till att fler kvinnor vågar tala om sexism och övergrepp. För själva sakfrågan är mycket viktigare än en persons tillkortakommanden.