Behovet av – och efterfrågan på – en radikal vänsterpolitik är idag större än på länge. I global skala har nya och nytända sociala rörelser börjat utmana det nyliberala genom parollen En annan värld är möjlig! Det är då orimligt att debatten i och om vänsterpartiet, den potentiellt största kraften i den svenska vänstern, det senaste halvåret i handlat om partiets oförmåga att hitta former för att göra upp med och lära av sitt förflutna.
Och det är obegripligt varför partiets ledning fortsätter med detta utdragna harakiri. Hur många gånger ska Pernilla Zethraeus eller Lars Ohly tvingas plågas i tv-soffor och presskonferenser?

Inför VU:s sammanträde den 4 mars bad oss partisekreteraren Pernilla Zethraeus att formulera ett förslag till forskningsprojekt om partiets historia. Hon tyckte sedan att vårt upplägg var ”mycket intressant och lockande”, men VU föredrog att hålla fast vid sitt ursprungliga upplägg, vid en analysgrupp som ”är vänsterpartiets egen”. Vi måste acceptera beslutet, men vi beklagar det djupt.
Den lösning partiledningen valt kommer inte att lösa några problem. Hur tror någon till exempel att gruppens resultat ska kunna få någon som helst legitimitet när den leds av en person som anser att Pragkuppen 1948 hade demokratisk förankring, eller att det stalinistiska arvet visserligen varit en tung börda för partiet, men att det har varit en garant för att partiet inte urartat i sekteristisk eller reformistisk riktning?
2000-talets vänster ”kan inte hämta sin poesi ur det förgångna” (Marx). Med nostalgi vinner man ingen framtid; den kan ge en flyktig berusning, men den är i slutändan det anteciperade, föregripna nederlagets arom.

Vi anser att det hade varit bättre med det föreslagna forskningsprojektet. Vi förstår oss själva inte som ’fria’ eller ’oberoende’ forskare. Sådana kan inte finnas i en värld som är genomkorsad av klass- och andra maktstrukturer och underordningsmekanismer. Vad som skiljer oss från de medlemmar av analysgruppen, som huvudsakligen sysslar med partipolitiska uppdrag, är just och ingenting annat än att vi är yrkeshistoriker. Vi har lärt oss att använda våra specifika vetenskapliga verktyg för att handskas med det historiska materialet och vi har ackumulerade kunskaper på den kommunistisk/socialistiska arbetarrörelsehistoriens område.
Vår grundläggande utgångspunkt är att vi inte lever i den bästa av världar. Vi är båda representanter för en historisk-materialistisk historieteori. Vi är inte intresserade av historien i sig, utan vårt historie- eller kunskapsintresse är i sig självt intressebaserat. Vi hämtar våra frågeställningar ur samtidens och framtidens problemställningar. Vårt kunskapsintresse står i den tradition som formulerats av Marx: Det är nödvändigt att analysera verkligheten för att kunna förändra den eller, uttryckt på annat sätt, att begripa världen för att ingripa i och förändra den.
Vi var med det föreslagna projektet inte ute efter några ytterligare ’avslöjanden’ eller ’lik i garderoben’. För en analytisk förståelse av den sida av partiets historia räcker det mer än väl med redan kända fakta. Som samhällskritiska historiker lägger vi inte heller den borgerlig-kapitalistiska samhällstypens mall över vänsterpartiets historia. Men å andra sidan: historievetenskapen får inte vara partipolitikens piga. Den måste vara ”hänsynslöst kritisk” (Marx), får inte vika undan för slutsatser som kan vara svårsmälta. Det reflekterade historiska arvet ställer stora krav på mottagarens förmåga att ifrågasätta det egna invanda tänkandet och handlandet.

Som historiker kan vi inte visa vägen framåt. Men vi kan lämna kunskap om den historiska utveckling som har lett oss till dagens värld – inte som en anklagelse mot de historiska aktörerna utan för att möjliggöra en annan värld.