Rörelsen 28 januari, 2022

Vi måste hjälpa andra länder att befria sig från kärnkraft

Sverige måste hjälpa Polen och andra länder att inte hamna i kärnkraftsträsket.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag är en inbiten vänster­aktivist och motståndare till både kärn­vapen och kärn­kraft. På saklig och ideologisk grund.

Flammans ledare i nummer 2/2022 gjorde mig både förvånad och förbannad. Argumentet att Sverige inte ska hindra Polen och andra länder som vill satsa på kärnkraft kan ju låta beaktansvärt. Men utifrån svenska erfarenheter, med en historiskt ensidig satsning på kärnkraft i stället för förnybart, bör vi i stället fråga oss: kan Sverige hjälpa Polen och andra länder att undvika samma misstag som Sverige?

EU:s taxonomiförslag handlar om att röja väg för investeringar i hållbar energi. Hittills har det gällt för­ny­bar energi som klassats som håll­bar – på vetenskaplig grund. Det som nu diskuteras är att över­gångs­vis lägga till kärn­kraft och gas – på politisk grund. Det är en ohelig allians mellan Frankrike och Öst­europa som stöds av den blåbruna majoriteten i EU-nämnden men inte i riksdagen!

För att visa att kunskapen om kärn­kraftens olämplighet inte bara är svensk eller socialistisk vill jag här citera en del av slutsatserna i kommunikén ”Kärn­kraft är inte ett framkomligt sätt att bekämpa klimat­förändringar” av de fyra kärn­krafts­specialisterna Greg Jaczko, tidigare ordförande för U.S. Nuclear Regulatory Commission; Wolfgang Renneberg, tidigare chef för reaktor­säkerhet, strålskydd och Kärnavfall, Tyska federala miljö­ministeriet; Bernard Laponche, tidigare general­direktör på franska byrån för energiledning och tidigare rådgivare åt Frankrikes minister för miljö, energi och kärnsäkerhet; samt Paul Dorfman, tidigare minister i Stor­britanniens regering. De ingår i kommittén som under­söker strålrisker från interna källor.

  • Deras slutsatser om kärn­kraft som strategi mot klimat­förändringar är bland andra att den är:
  • För dyr och riskabel för finans­­marknads­investeringar och därför beroende av mycket stora offentliga subventioner och låne­garantier.
  • Ohållbar på grund av det olösta problemet med mycket långlivat radioaktivt avfall.
  • Ekonomiskt ohållbar eftersom ingen ekonomisk institution är beredd att försäkra mot full potentiell kostnad samt miljömässiga och mänskliga effekter av oavsiktlig strålning.
  • Militärt riskfylld eftersom nya reaktor­konstruktioner ökar risken för kärnvapenspridning.
  • Till sin natur riskabel på grund av oundvikliga olyckor från mänskliga fel, interna fel och yttre påverkan, samt sårbar för klimatdriven havsnivåhöjning, stormar, stormfloder, översvämningar och översvämningsrisker, vilket får internationella ekonomiska effekter.
  • Sårbar för många olösta tekniska och säkerhetsmässiga problem i samband med nyare oprövade koncept, inklusive ”avancerade” och små modulära reaktorer (SMR).
  • Inkapabel att bidra till den nödvändiga begränsningen av klimatförändringar som behövs fram till 2030-talet, på grund av kärnkraftens opraktiskt långa utvecklings- och byggtider, samt de överväldigande byggkostnader för den volym reaktorer som skulle behövas för att göra skillnad.

Jan Strömdahl är ordförande i Folk­kampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen.