… borde väl de flesta ha hört talas om det fackliga löftet. Det började som ett moraliskt imperativ till den enskilde, följt av organisationen och systemen. Än idag talar man på fackliga kurser om de fem värnen för det fackliga löftet – politik för full sysselsättning, aktiv arbetsmarknadspolitik, hög arbetslöshetskassa, starkt anställningsskydd och rikstäckande kollektivavtal. Visst avspeglar detta arbetarrörelsens utveckling från kamporganisation till systembyggare på nationell nivå. Men värnen syftar i slutändan till att skapa solidaritet och stödja den enskilde till val som inte motverkar de gemensamma intressena. Vad det i grunden handlar om är att förhindra det allra värsta för klassen – strejkbryteriet. Sveket.

En ärlig fråga: vad finns egentligen kvar? För min del är svaret: fyra av de fem värnen är kraftigt eroderade eller helt borta.
Häri ligger genialiteten i den svenska borgerlighetens bedrift – att förstå det socialdemokratiska samhällsbygget bättre än socialdemokraterna. I stället för frontalangreppet valde man den kringgående rörelsen och de svaga punkterna, de många små förändringarna på många håll. Och nu har många av systemets kranar vänts åt andra hållet.

Välfärdsplundrarna, finansparasiterna och arbetsgivarintressena tar förstås för sig allt man kan. Och längst ned står den enskilde, med marknadens och tjuvsamhällets press på sig, och överväger att svika sitt långsiktiga intresse för en begagnad platt-tv. Men däremellan finns fortfarande vad vi själva äger; våra partier och organisationer. Och vilka val som dessa gör. Det första är helt enkelt att faktiskt inse läget. Den grekiska fackföreningsrörelsen och den spanska 15M-rörelsen har gjort det, med självklar utgångspunkt i det kollektiva egenintresset. Här i Sverige fnissar många ännu åt grekerna, fortsätter ägna sig åt ”svaga grupper” eller att finspackla ett hörn av en rasad vägg.