I dagarna stormar det i Vänsterpartiet på grund av att en medlem uttryckt sympati för Revolutionära fronten på Facebook. Den här artikeln handlar inte om personkonflikter, men jag tror att Vänsterpartiet har ett behov av att nyansera sin bild av våld. När jag själv blev aktiv i Ung Vänster Helsingborg i mitten av 2000-talet klev jag in i en politisk verklighet där detta var högst närvarande, dock aldrig från vår sida. Vi hade medlemmar i 14-årsåldern som regelbundet trakasserades på sina skolor och över internet av de lokala nazisterna. När vi gav oss ut på gatorna för att genomföra politiska aktioner och demonstrationer så stod de ofta där, en grupp unga våldsamma killar, flera av dem dömda kriminella. Själv blev jag uthängd på en lokal nazistisk hemsida där de skröt med att en av deras medlemmar hade skallat mig när jag stod vid ett bokbord på Klippans gymnasieskola.

Vi i Ung Vänster tog aldrig till våld, vi hade en tydlig idé och en övertygelse att vi genom bred antifascistisk kamp skulle vinna den långsiktiga striden. Vi gick i stället till polisen som lade ned varenda anmälan, och vid ett tillfälle lyckades vi få en snyftartikel i den lokala gratistidningen. Vi drev kampanjer och hade flera framgångar i vårt arbete. I dag kan jag med stolthet se tillbaka på den tiden i mitt liv. Men samtidigt har jag full förståelse för de vänstermänniskor i Helsingborg som valde en annan väg.
Det är knappast någon slump att Helsingborg i många år hade en oerhört stark Afa-grupp (Antifascistisk aktion). För de oinvigda är det en organisation vars strategi helt enkelt går ut på att göra det så pass jobbigt att vara organiserad nazist att folk ska hoppa av. En våldsförhärligande vänstergrupp föds inte för att människor är onda eller sekterister. Den kommer till därför att de lokala vänstermänniskorna känner ett konkret behov av att försvara sig för att kunna leva det liv som de önskar. Detta i kombination med att de skyddsfunktioner som samhället har för sina medborgare helt enkelt är för trubbiga och otillräckliga. Över hela landet har vi under de senaste åren sett hur fascisterna gång på gång använt sig av våld som en strategi för att krossa vänsterns organisationer. Vi vore naiva om vi trodde att detta arbete har varit fruktlöst och lika naiva om vi trodde att vi under rådande politiska kontext kunde få med alla vänstermänniskor på en antivåldslinje.

Men det är skillnad på att förstå och hålla med. Jag är övertygad om att den strategi som Afa-Helsingborg hade ledde till en ökad våldsspiral vilket gjorde att flera av de inblandade levde i konstant rädsla. Detta tenderar att leda till att man isolerar sig från övriga samhället och i den isolerade miljön föds sekterismen. Det i sin tur gör att man börjar agera på ett sätt som skrämmer bort sympatisörer. Samtidigt förstår jag frustrationen över den rådande situationen som resulterade i att dessa människor hamnade på den banan. Därför ser jag heller ingen poäng i att måla djävulshorn på dem som de var vår främsta fiende. Vi har trots allt det gemensamt att vi organiserat oss mot de maktstrukturer som begränsar våra liv.

Det är naturligtvis helt i sin ordning att partiet utåt sett fördömer våldsanvändning som politisk strategi, men internt måste vi kunna föra en mer nyanserad diskussion. Hela det samhälle och den maktordning som vi i dag lever under bygger på närvaron av våld. Det betyder förstås inte att vi ska börja föra någon form av väpnad kamp mot kapitalet. Däremot så måste vi förstå att många vänstermänniskor i Sverige lever med hot om våld i sin politiska vardag. Det vore klädsamt om Vänsterpartiet visade förståelse för dessa människors livssituation och lämnade sin svartvita analys av våld som politisk metod.