Vi måste våga prata om problemen. Detta är ett mantra vi hört företrädare för ett visst parti upprepa gång på gång. Att de säger det är ingen större överraskning. Det är grunden för deras politik. Invandrare är problemet. Bostadsbrist, arbetslöshet, pensionen, (olycklig kärlek?), you name it, invandrarna är problemet. Men nu efter valresultatet har jag börjat höra detta även från delar av vänstern. Visserligen är motiven goda, att pressa tillbaka SD:s framgångar. Men goda motiv räcker inte när resultatet blir kontraproduktivt. För det vi ser nu är resultatet av Sverigedemokraternas framgångar, deras världsbild har börjat smitta av sig, de har blivit allt mer normaliserade.
För det värsta med SD är inte att de får tvåsiffriga procent i valet. Det värsta är när deras problembild kletar fast sig hos andra partier. Det är då de på riktigt kan få genomslag för sin politik. I Danmark har Dansk folkeparti haft tolkningsföreträdet länge i debatten. Det har skett en förskjutning i debatten där i stort sett alla andra partier svalt deras världsbild, nu pratar alla om ”problemen” (invandrare som skor sig på det danska välfärdssystemet). Tonen för debatten är högst obehaglig och det är fritt fram att säga i princip vilken rasistisk skit som helst. Vad är resultatet? Har Dansk folkeparti fått minskat stöd? Nej. Med drygt 26 procent blev Dansk folkeparti det största partiet i EU-valet.
Att tro att vi ska vinna över Sverigedemokraterna genom att överta deras retorik eller politik är fel väg att gå. Som vänster måste vi hålla fortet mot SD. Vi måste se till att sossarna och moderaterna aldrig börjar samarbeta med SD. Men vi måste tyvärr också hålla fortet internt. Se till att även våra egna håller fokus på de verkliga problemen i samhället. Vilka är då dessa?
Det första är rasismen. Och då menar jag den rasism som sträcker sig långt utanför det Sverigedemokratiska partiet och deras väljare. För en person som har ett utländskt klingande namn, till exempel Seluah, är det 50 procents mindre chans att få komma till en arbetsintervju än en person med svenskt klingande namn, fastän vi båda har samma meriter. Våra systrar i slöja som blir trakasserade, våra judiska bröder som överväger att flytta till andra städer, våra svarta vänner som inte vågar röra sig i vissa kvarter om kvällarna på grund av risken för överfall. Stenarna mot flyktingförläggningarna. Hetsen på nätet, där det också blir uppenbart hur hot och hat mot invandrade och kvinnor går hand i hand. Detta är problem vi måste våga prata om.
Det andra problemet är klassklyftorna. Vänstern måste bli en alternativ katalysator för uppgivenhet, SD ska inte ensam få den rollen. Också vi kan bli de som sparkar uppåt (bildligt talat då). Rikta blicken mot de som faktiskt tjänar på klass-
orättvisor. Riskkapitalisterna som kammar hem storvinsterna. Verkställande direktörer som tjänar 30 gånger mer än en industriarbetare. Vi får aldrig gå i fällan att peka de ekonomiska problemen på varandra inom arbetarklassen. Vi måste i stället hålla ihop, bygga broar. En byggarbetare i Nynäshamn har samma intresse av ett arbete och att ha det kvar nästa dag som en undersköterska som heter Ifrah i Tensta. Återupplivar vi både solidariteten och konfliktlinjen mellan höger och vänster i Svensk politik lyckas vi göra SD irrelevanta, de har nämligen inga svar på de frågorna.
Så absolut. Prata om problemen. Men prata inte om mig, min pappa eller mina medmänniskor som problem. Prata om rasismen som ett problem. Prata om det klassamhälle som vi vill bryta.
